Anti-ode till köttet

Vad vill du?

Jag ger dig mat, bra mat, jag stoppar inte i dig vad som helst. Aldrig kött, massor med frukt varje dag. Jag till och med proppar dig full med vitaminer, järn och annat shit så att du ska bli nöjd.

Ändå är du bara trött hela tiden ändå. Trött, trött trött. Orkar knappt nånting. Inga kläder jag prövar på dig passar. Du är bara för mycket!

Jag försöker röra på dig. Går promenader i parken, andas frisk luft, cyklar till skolan och överallt och ändå är du bara svag, svag. Ont har du ofta också. I knäna, i fotleden, tårna. Knaprar piller för det så du ska lägga av. Du är bara stel ändå.

Varje gång jag försöker njuta av dig fuckar du upp. Du kan inte ha sex, då bara svider du och får svampinfektioner och bakterieobalans och annat skit. Jag hatar dig för det. Jag vill ju bara ha lite skönt.

Därinne har du visst cellförändringar också. Fan vad jobbig du är.

Jag gillar att dansa med dig. Visst gör det ont med det kan du ta. Det är nästan enda gången jag känner att vi två är ett.

Säg vad du vill, kroppdjävel? Ibland känner jag att jag inte orkar med dig.

"... och du skall bli given en son..."

Läser Faiza Guène, tjejen från förortens Paris (och då menar jag inte de fina förorterna) som 2006 publicerade sin bok "Kiffe Kiffe demain". Den blev en jättesuccé och Guène har fått bli något av en ambassadör för 2:a generationens invandrare i Frankrike. Nu ska inte detta inlägget handla om hur kul det är att unga kvinnor med arabisk härkomst tar plats på den franska kulturscenen, utan om det faktum att pappan till bokens protagonist lämnar henne och hennes mamma eftersom att mamman inte kunde ge honom en son.

"Typiskt uttryck för patriarkal kultur" kan vi bräka och känna och sjukt jämställda. Men det fick mig tänka på något jag läste häromdagen, något som skar till i hjärnan så där. Något som irriterar.

Det började med Zlatan och hans uttalande om att "Män får män" efter att hans andra son fötts, jaha tänkte jag och undrade om hans sambo har skägg, adamsäpple och kanske ett par pungkulor, det var ju intressant. Uttalandet är så löjligt att det måste vara ett skämt, resultatet av en fäbless för provokation. Men så kommer nästa grej, Kleerup ska visst bli farsa och säger sig hoppas på en son i en intervju. Här började det bli lite mindre kul.

Så idag läser jag en intervju men Alex Shulman i välkänd modeblaska, att han också hoppas på en son "som kan föra hans namn vidare". Herr Schulman måste verkligen tro att det är omöjligt att döttrar kan föra namn vidare, vilket händer hela tiden.

Jag tycker det är djävligt provocerande att önska sig pojkar i stället för flickor och jag är djävligt irriterad på att vi verkar ha ett samhällsklimat där denna önskan är Ok att yttra hur som helst, typ som om det handlade om att hellre vilja ha lasagne än blodpudding till lunch.

Yttring av patriarkal kultur, någon?