Läser Faiza Guène, tjejen från förortens Paris (och då menar jag inte de fina förorterna) som 2006 publicerade sin bok "Kiffe Kiffe demain". Den blev en jättesuccé och Guène har fått bli något av en ambassadör för 2:a generationens invandrare i Frankrike. Nu ska inte detta inlägget handla om hur kul det är att unga kvinnor med arabisk härkomst tar plats på den franska kulturscenen, utan om det faktum att pappan till bokens protagonist lämnar henne och hennes mamma eftersom att mamman inte kunde ge honom en son.
"Typiskt uttryck för patriarkal kultur" kan vi bräka och känna och sjukt jämställda. Men det fick mig tänka på något jag läste häromdagen, något som skar till i hjärnan så där. Något som irriterar.
Det började med Zlatan och hans uttalande om att "Män får män" efter att hans andra son fötts, jaha tänkte jag och undrade om hans sambo har skägg, adamsäpple och kanske ett par pungkulor, det var ju intressant. Uttalandet är så löjligt att det måste vara ett skämt, resultatet av en fäbless för provokation. Men så kommer nästa grej, Kleerup ska visst bli farsa och säger sig hoppas på en son i en intervju. Här började det bli lite mindre kul.
Så idag läser jag en intervju men Alex Shulman i välkänd modeblaska, att han också hoppas på en son "som kan föra hans namn vidare". Herr Schulman måste verkligen tro att det är omöjligt att döttrar kan föra namn vidare, vilket händer hela tiden.
Jag tycker det är djävligt provocerande att önska sig pojkar i stället för flickor och jag är djävligt irriterad på att vi verkar ha ett samhällsklimat där denna önskan är Ok att yttra hur som helst, typ som om det handlade om att hellre vilja ha lasagne än blodpudding till lunch.
Yttring av patriarkal kultur, någon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
det här var dumt aven for att komma fran dig. du menar pa allvar att det inte skulle vara OK att hoppas på en son, och uttrycka det? jag anser mig vara en manlig, hetrosexuell feminist sen 15 ar tillbaks och ar fullkomligt overtygad om att den har typen av inlagg i debatten ar lika kotraproduktiva som obegripliga.
Jag kan hålla med om att inlägget är möjligen onödigt tillspetsat. Jag skrev det för mycket länge sen och var tvungen att tänka efter hur jag känner för saken idag. Och en del av min kritik mot liknande uttalanden kvarstår, även om jag får ta till mig att inlägget skulle vara obegripligt.
Så här: Varför önskar sig människor ett visst kön på sina barn? Möjligen för att vi har vissa förväntningar på hur dessa olika kön ska påverka barnets person och utveckling. En man kan önska sig en son för att känna identifikation med sitt barn. Samtidigt reproducerar detta en förståelse av att flickor inte kan vara lika sina fäder, vilket de kan vara, t.o.m än mer än sönerna (exempelvis i min familj). Min indignation över liknande uttalanden som Alex Schulmans och Zlatans bygger alltså på att min övertygelse av att vi föds som människor men formas till det som förstås som kvinnligt och manligt, och att detta i många fall kan hindra oss från att vara våra fullständiga jag, och t.o.m utformningen på våra relationer till närstående. Kanske gör det inlägget mer begripligt.
De uttalanden jag irriterade mig på kom i en tät följd och fick mig att fundera på något mer genomgående en enskilda mäns önskan att få söner. För vad handlar det egentligen om, när vi inte bara önskar oss friska barn? Att någon kan föra våra namn vidare? att våra barn ska fylla vissa funktioner för oss, och att dessa funktioner är knutna till kön?
Att födas som flicka var länge ansett som mindre värdefullt. Fortfarande försvinner tusentals flickor i världen för att de föddes som fel kön. Jag är glad att vi inte har det så i Sverige. Här kan vi bara uttrycka oss kring att vi är lite mer manligare när vi får män.
Skicka en kommentar