Att ta betalt eller hur jag lärde mig om saker och tings värde

Klockan är tre på eftermiddagen och jag börjar bli berusad. Jag sitter på en fancy uteservering med fem irländare som envisas med att fylla på mitt glas med rosé. När jag avböjer mer att dricka med invändningen att jag inte borde bli full eftersom att jag ska träffa mina föräldrar lite senare kontrar de med att beställa in en Bailey´s. Jag dricker den artigt och vips trollas en ny fram. Så mycket för mina goda pretentioner.

Jag hade mött dessa joviala män dagen innan. Jag har ett fullständigt förnedrande arbete som restaurangvärdinna på en pub i centrala delarna av stan. Det innebär att jag försöker övertyga förbipasserande nyfikna att pröva grillbuffén från 99kr vilken serveras i matsalsvåningen. Jag antar att det är höjden av ironi att de ställt en vegetarian att sälja köttfest. Kort sagt, det är ett skitjobb och varje kväll när jag kommer hem efter ett arbetspass bultar mina fötter av indignation över att måsta bära min upprätta tyngd i mer än tio timmar. Det värsta med jobbet är ändå alla bittra människor man möter. För att vara någorlunda berest har jag odlat fördomen att nordfolk är ena vrångtarmar. Med sur min beställer de in det billigaste och ett glas vatten varefter de purket betalar en nota de anser sig kunnat egentligen ha sparat in på kaffe och bullar i frysen hemma. Dricksen brukar ligga på gentila två kronor. Därför är det så befriande när det kommer andra slags nationaliteter till uteserveringen. Fransmännen beställer värdigt in hela vinflaskor vilka de sakta avnjuter medan de konverserar på det där ljuvliga språket de har och jag önskar jag hade mer av. De benämnda irländarna anlände till stället vid ett-tiden i förrgår och började beställa in en ishink med öl. Hela eftermiddagen satt de och tillsammans avnjöt solsken, vin, öl och mat kryddat med bullriga skratt och den där ljuvliga accenten de har. De flörtar med servitrisen och berömmer hennes arbete. Dricksar generöst. Njuter av livet, liksom. Jag njuter av deras uppenbarelse som är så annorlunda än vad jag är van på det där stället. Åtminstone lyckas de få min tid där vilken brukar snigla sig fram i ultrarapid att gå väsentligt mycket fortare. När de tillslut går vid femtiden frågar de om jag inte ska joina dem på en öl när jag slutat och jag tänker ja va fan och ger diskret bort mitt nummer så att min chef inte ser. Jag ville va del i det där, allt skratt och all generositet. Dessutom var en av dom rätt het.

Så, jobbsvettig och speedad på det där sättet man bara kan vara när man är sjukt trött efter att jobbat ett tio-timmars pass glider jag in på Dubliner’s där dom (självklart) är. Kvällen blir lika trevlig som jag hoppats på, de bjuder på öl och skratt och vi pratar om min Dublin-sejour två år tidigare. Det visar sig att Mr het och jag vid den tiden bodde endast en gata ifrån varandra och att vi förmodligen måste ha mötts på spårvagnen flera gånger. Han börjar flörta ohämmat och jag njuter av uppmärksamheten, smidandes planer på att få honom naken i min säng. Det kommer mer svenskor till gänget, attraherade av den glada stämningen och kanske även av gratisölen. Till slut bryter de upp för att gå vidare och då tar jag och James, som han heter, en taxi hem till mig.

Nästa dag tar jag honom på en liten guidad runda av stadens finest, vi äter brunch på mysigt fik och strosar i regnet. Vi pratar olika skillnader i engelska accenter och irländsk historia. Det var trevligt. Så ringer hans vänner och vi möts upp på den fräsiga restaurangen med uteserveringen jag talade om i början av detta inlägg. De hälsar med menande miner och skrattar åt oss. Vi skojar och säger att vi har sjuk träningsvärk och behöver en hel del stretching efter en sån helnatt. De andra ser faktiskt smått chockerade ut för några sekunder och jag funderar över katolska influenser över sexualmoralen innan vi sätter oss och det ständiga påfyllande av mitt vinglas tar sin början. Jag tar upp det här med bjudandet och undrar vad det hela med att jag inte får betala för mig själv egentligen handlar om, jag har ju arbete som de, kunde jag inte få bjuda på en runda kanske? Så kommer det:

- Du betalade för dig förra natten, du.

Det var den lille äldre mannen, han jag nästan inte talat något med, han som inte riktigt gett lika jovialt intryck som de andra, som sa det. James ber honom i en allvarligt men samtidigt skämtsam ton att Not to go there men det var försent, nånting inuti mig föll och kraschade mot en botten, vinet fick en plötslig fadd smak och jag visste inte vad jag skulle säga. Så på några sekunder beslöt jag att inte låta kommentaren förstöra stunden, förstöra natten eller förra dagen, det var den inte värd. Men jag var förfärad, och förvånad. Kanske var det sanningen i det han sa som slog mig som ett slap in the face. Lite visste han att vi hade haft en jämförelsevis oskyldig natt, ingenting hände faktiskt, men det spelar ju ingen roll.

Och jag tänker bara: betala för er tjejer. Män har gjort pengar den enda riktiga valutan i en värld där de kan hindra andra att ha tillgång till det. Skönhet inte är något de jämförelsevis har och därför har de avundsjukt gjort andra värden, så som pengar, värdefulla för att kunna ta makten och härligheten och allt annat de förvägrat andra. Så länge vi inte får betala för oss själva kan de kalla oss prostituerade i ett vidrigt spel de kan kontrollera, ett spel de samtidigt kan locka in oss i och därefter anklaga oss för att utnyttja.

Jag är glad att jag träffade dem, inte minst James, och visst tycker jag irländare kan sprida sig för att lära andra lite om levnadskonst och njutning, men helt ärligt: 1800-talet ringde, och de vill ha sina värderingar kring relationerna mellan män och kvinnor tillbaka.

Tack för komplimangen, djävla idiot

Jag gillar att promenera genom den här staden, tom efter de typiska surskurarna då man får kryssa mellan sniglar enorma som kubanska cigarrer och deras mosade olycksbröder och -systrar. Promenader är liksom perfekt för hjärnbarksaktiverandet. Idag hände det däremot något som får mig att vilja krevera.

Jag kom lojt svassandes uppför sprängkullsgatan efter en härlig lunch med en vän på tillfälligt besök från Stockholm där hon delgett mig hennes senaste erotiska äventyr (jag älskar hur den tjejen tar för sig) då följande sker: en man stannar mig. Bara, du du, ursäkta? Ja? säger jag. Får frågan: Hur är det? Varpå jag svarar förvirrat: Jo bra? Han önskar mig en bra dag och jag säger något liknande tillbaka och fortsätter min promenix, förutom att nu har min sinnesfrid bytts ut mot en sinnesförvirring. Vad fan ville han? Ville han visa uppskattning? Uppvisa sin existens? Varför i hela friden denna meningslösa kontakt med en vilt främmande människa?

Så ilsknade jag till. Varför i helvete tar den där killen bara för självklart att han får kliva in i min väg och ta flera minuter av min dyrbara tid, tid som jag inte vill slösa bort på meningslöst ordflängeri om läget? Jag avskyr hur han måste se det som självklart att kvinnor, deras tid och uppmärksamhet, är något tillgängligt för honom när han känner för det. Jag blir så djävla förbannad när jag tänker att han förmodligen tror att jag reagerar positivt på hans uppmärksamhet, som om hans uppenbarelse var en lisa för min själ. Kanske tog han min förvirring för sexuell upphetsning? Men vet det här: om du tänker något om mig, mitt utseende, så är det fan inte mitt problem. Jag har ingen lust att bli störd av din åsikt.

Och män gnäller om hur de inte har makt i det sexuella spelet, hur komplimanger alltid avvisas med fientlighet från det täcka köner, a men bou hou! Så länge män väljer att förstå kvinnor som diametralt olika dem själv och ett mysterium kan de komma undan med deras självömkan. För att aldrig sätta sig in i någon annans situation är inget annat än lathet och inte minst en anvarslöshet. Mannen som mötte mig borde funderat: Har jag rätt att störa henne och ta av hennes tid, utan att ha något av vikt att komma med? För svaret är ett Goddamn Nej.

Det lustiga är jag nästa dag fick veckans Göteborgs Fria där jag kunde läsa om en situation liknande min. Tjejen i novellen hade blivit stannad av en man som förklarade att han ville bli hennes vän. Och hör och häpna, hon skäller ut honom! Och säger det jag önskar jag sagt. Om hur hans åsikt inte är hennes problem och att hennes tid är dyrbar och inte att slösas med av nollor till män. Det bästa var att den tjejen följer efter honom, menar att nu ska vi va vänner du och jag, nu djävlar ska jag ha valuta på de minuterna du just slösat bort ur mitt liv. Och han blir självklart livrädd. Jag stornjöt i fulla drag.

För jag avskyr hur jag bara piper "eh va?". Nästa gång hoppas jag att jag iskallt ber honom dra åt pepparn. Det ska fan va konflikträdd.

Smart

Ingen skrivinspiration. Trots arbetslöshet och en ocean av fritid, men what the heck. Bifogar ett debattinlägg som är något av det smartaste jag läst på länge. Jag blir så glad när någon försöker tänka lite längre. Lite bortom, liksom.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5496490.ab

Hon driver även en helt brillant blogg under namnet Neonbibeln. Och jag menar brillant!

Yes. Ses i Lappland darlings!