Tack för komplimangen, djävla idiot

Jag gillar att promenera genom den här staden, tom efter de typiska surskurarna då man får kryssa mellan sniglar enorma som kubanska cigarrer och deras mosade olycksbröder och -systrar. Promenader är liksom perfekt för hjärnbarksaktiverandet. Idag hände det däremot något som får mig att vilja krevera.

Jag kom lojt svassandes uppför sprängkullsgatan efter en härlig lunch med en vän på tillfälligt besök från Stockholm där hon delgett mig hennes senaste erotiska äventyr (jag älskar hur den tjejen tar för sig) då följande sker: en man stannar mig. Bara, du du, ursäkta? Ja? säger jag. Får frågan: Hur är det? Varpå jag svarar förvirrat: Jo bra? Han önskar mig en bra dag och jag säger något liknande tillbaka och fortsätter min promenix, förutom att nu har min sinnesfrid bytts ut mot en sinnesförvirring. Vad fan ville han? Ville han visa uppskattning? Uppvisa sin existens? Varför i hela friden denna meningslösa kontakt med en vilt främmande människa?

Så ilsknade jag till. Varför i helvete tar den där killen bara för självklart att han får kliva in i min väg och ta flera minuter av min dyrbara tid, tid som jag inte vill slösa bort på meningslöst ordflängeri om läget? Jag avskyr hur han måste se det som självklart att kvinnor, deras tid och uppmärksamhet, är något tillgängligt för honom när han känner för det. Jag blir så djävla förbannad när jag tänker att han förmodligen tror att jag reagerar positivt på hans uppmärksamhet, som om hans uppenbarelse var en lisa för min själ. Kanske tog han min förvirring för sexuell upphetsning? Men vet det här: om du tänker något om mig, mitt utseende, så är det fan inte mitt problem. Jag har ingen lust att bli störd av din åsikt.

Och män gnäller om hur de inte har makt i det sexuella spelet, hur komplimanger alltid avvisas med fientlighet från det täcka köner, a men bou hou! Så länge män väljer att förstå kvinnor som diametralt olika dem själv och ett mysterium kan de komma undan med deras självömkan. För att aldrig sätta sig in i någon annans situation är inget annat än lathet och inte minst en anvarslöshet. Mannen som mötte mig borde funderat: Har jag rätt att störa henne och ta av hennes tid, utan att ha något av vikt att komma med? För svaret är ett Goddamn Nej.

Det lustiga är jag nästa dag fick veckans Göteborgs Fria där jag kunde läsa om en situation liknande min. Tjejen i novellen hade blivit stannad av en man som förklarade att han ville bli hennes vän. Och hör och häpna, hon skäller ut honom! Och säger det jag önskar jag sagt. Om hur hans åsikt inte är hennes problem och att hennes tid är dyrbar och inte att slösas med av nollor till män. Det bästa var att den tjejen följer efter honom, menar att nu ska vi va vänner du och jag, nu djävlar ska jag ha valuta på de minuterna du just slösat bort ur mitt liv. Och han blir självklart livrädd. Jag stornjöt i fulla drag.

För jag avskyr hur jag bara piper "eh va?". Nästa gång hoppas jag att jag iskallt ber honom dra åt pepparn. Det ska fan va konflikträdd.