Ön

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka
här är jag lycklig
- Thomas Tranströmer

Min ben var solbruna med fläckar av mörka sårskorpor på somrarna på ön. Jag tog ofta skogsvägen förbi ladan (där en fladdermus en gång fäste sig vid mammas ben), över stenrösena, mot havet. Det var alltid bara jag och hunden. På ängen sprang den andra hunden sedan han dog, jag föreställde mig det. En gång klappade en uggla med vingarna över mig på den ängen, och när jag frågade pappas vän som var fågelexpert varför den gjorde så, svarade han att det var ett lockningsbeteende.

Vid klipporna letade jag glas, slipade till mjuka bitar av havet. De finaste var röda och blå. Jag fantiserade om att de kom från flaskor av öl och vin, lastade på skepp som förlist utanför ön. Klipporna välkomnade alltid mig. Än idag älskar jag hällar. Stenarna var gröna av ärg och av de torra pinnar som sköljts upp av havet rökte jag och K låtsascigaretter. En gång när jag gick hem igen över ängen sprang två ungtjurar, två vackra älgar upp från stigen mot skogen.

Alltid när jag kommer tillbaka till ön drabbas jag den första dagen av en förlamande letargi. Allting tvingas in i ett annorlunda tempo. Jag läser en årsförbrukning av mammas Allers i den gamla skinnsoffan, lojt tuggandes på en bit sockerkaka. Fortfarande pallar jag smultron på prästgården och smyger in på sure Rickards gård. Jag minns hur rädd jag var för honom som liten. Hur han skällde på mig för att jag tog kottar från hans granar. Eller den gången då han ryade åt min mamma och min moster, att jag och min kusin skulle ge fan i att vända mossan på hans klipphäll. "Jag skiter i din jävla mossa!" ryade moster tillbaka och vi skrattar än åt hennes replik. Men så en gång, jag var liten, mina föräldrar berättade att Rickard hade födelsedag. Jag och A och K placerade en blomsterbukett på hans farstu. På en liten lapp hade vi skrivit "Grattis Rickard!". Han kom senare samma dag till oss, hjulbent vaggande och med den typiska gnälliga dialekten, han tackade. Sa att vi gjort honom så glad. Vi vågade inte säga ett ord.

Natta ho är så ljus och du val aller trött
du kön int gå och lägg dig he lukt ju så gött
borta björka och lillagovalln
jolbera, snattren och talln

Båna som ha flyttje dem köm hejm
om sommarn å bo te backestun
hela vintern ha dem längtje så mytje
å äntligen var dem jär nu

Stories of my life

I just wanna be your brother



Mvh
Känsloinkontinent

Utdrag ur mailkonversation mellan mig och syrran

----- Ursprungligt meddelande -----
Från: Anna T
Till: Sis
Ämne: :))))))

Kommer och hälsar på! Dvs våldgästar. Mellan den 13:e och 17:e. Förväntar mig trerätters vid ankomst samt fotmassage.

Från: Sis
Till: Anna T
Ämne: SV: :))))))

fotmassage up your ass...vi har hysteriskt mycket den helgen men du är numera delegerad till barnvakt, tävlingsgroom och handyman/woman...woahahaa...du trodde att det skulle bli så där jävla gulligt som på film GLÖM DET! /Tjejen som gud glömde...Hahahaha!

Från: Anna T
Till: Sis
Ämne: SV: SV: :)))))

Haha! Kan se mig själv springa mot ert hus i slow motion med ett leende… så kommer tjejen som gud glömde ut och ba… MOCKA SKIT STÄDA BITCH!

Från: Sis
Till: Anna T
Ämne: Sv: Sv: Sv: :)))))

EXAKT! hur tusan kunde du veta..;)

Det totala objektifierandet

Jag och M gick på stadsmuseet igår för att titta på utställningen Årets pressbild 2010. Jag trängdes med andra besökare längs väggarna med motiv av kronprinsparets bröllop, Zlatans nedtagning av boll på bröstet, katastrofen på Haiti. Ibland var jag nära lipen, som vid en bild av en liten flicka, skjuten och plundrad på ett tak i Port-au-Prince. Men den bild som upprörde mig mest och som har stannat hos mig efteråt var en bild på en man som låg i en pöl av sitt eget blod på en snöig Stockholmsgata. Bilden är tagen ur fågelperspektiv och runt omkring honom ligger delar av metallskrot. Hans hår är mörkt och hans ögon stängda. "Här ligger Sveriges första självmordsbombare" löd titeln på fotografiet och jag kände lätt äckel.

För där låg inte Sveriges första självmordsbombare, eller en arab, eller en galning, eller en svartskalle, eller en fundamentalist. Där låg en människa.

Reduceringen var så total.

Uppdatering: Bilden på flickan jag talade om. Objektifiering total.

Tyngden, barnen och mörkret

Varje morgon på väg till jobbet går jag förbi en vägg med reklam för ett stort leksaksföretag. Tre olika scener tecknar lyckliga figurer i starka färger tillhörande en värld av kamratskap, jämlikhet. Figurerna leker och dansar, solen skiner på en blå himmel och jag känner hur jag hatar den väggen med hela mitt hjärta.

Som barn hatade jag på samma sätt leksaksföretagens försök att porträttera världen som en pannkakssmet av lycka och välgång. Jag visste att livet inte var så. Livet kunde vara fult och hårt. Det var allt annat än solsken och jämlikhet. Även om jag visste att jag var ett lyckligt barn, att jag hade allt jag kunde önska, verkade alltid livets mörka färger framträda för mig i skarpare konturer än det glättiga, solskensaktiga.


Än idag har jag starkast minnen av böcker, filmer, serier, musik och konst som inte försökte dölja svärtan. Skrämd, tacksam och tagen av dessa kulturella uttryck slukade jag böcker som Den långa färden, Hur gick det sen?, Brisby och Nihms hemlighet, Ronja Rövardotter... Jag minns hur jag elva år läste Edith Södergran och fick som en elektrisk stöt. Jag läste keltiska myter och bibeln, jag sökte berättelser om död för att bekräfta, ja vadå? Livets verklighet, kanske.



I en artikel nyligen publicerad i SvD menar författaren att danska och norska barnböcker inte räds svåra ämnen medan svenska barnböcker är långt mer ängsliga inför det svåra. I Norge finns också generösa stöd för barnbokspublicering vilket ger större konstnärlig frihet jämfört med bästsäljarmentaliteten i Sverige. Förläggare verkar förvånas när barn dras till ämnen som död och separation, vilket i sig gör mig förvånad. Har de glömt hur det var att vara barn?

Jag var inte ett deprimerat barn. Men vuxenvärldens försök att dölja de mörka konturerna runt världen fick mig att ana att vuxna ansåg att barn var dumma i huvudet. Jag menar inte att vuxna bör putta barn mot avgrunden. Jag minns hur jag som mycket liten såg en scen ur "Alien 2" och blev så rädd att nånting smällde till i huvudet på mig. Jag insåg då att jag inte behövde veta allt, inte än. Men jag önskade att vuxna, istället för att låtsas om att det allt det mörka inte fanns (varför det framträdde än mer skrämmande då det kikade fram bakom kulisserna) kunde hålla oss i handen när vi mötte det.

"Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan". Jag är ännu tacksam för författare och konstnärer som ex. Tove Jansson som inte behandlade barn, hur ska jag säga? mindervärdigt.

Min älskade pappa och jag

Jag hittade en gammal text som jag skrev efter en helg hos pappa, förra året:


Jag var hos min pappa hela helgen. Vi lever så totalt olika liv. Hur kommer det sig att det är helt normalt för mig att köpa Karin Johannisons Melankoliska rum på pocket shop innan tåget går och min pappa har ungefär följande samtal med sin bror:

-Jo, han köpte han av Stumpen, för 5000 kr, det var ju billigt. Ja och sen ville chefen hans köpa han, men det fick han ju inte, då var det lika bra att ha kvar han

-Jasså? Ja fy fan (pappa)

-Ja du vet, han har ju inga märken alls, bara ett litet här...(går runt)

-Ja jag gillar ju den där modellen 745:an från 90-talet...så platt asså

-Tydligen bara två ägare innan också

-Fy fan...Fick jag låna en hundring?

Sedan när vi satt i bilen på väg in mot stan igen (pappa skulle hämta sina arbetsbyxor) och pappa nämner varje litet ortsnamn längs vägen. Tuna, Lundsberg, Åby, Här golfar alla fina vettu, de åker hit, där borta bor Örjan Kihlström han travkusken,  jag ska bara åka in på icat och lämna in en dagens dubbel. Hälsar på alla i affären. Tjenare tjenare. Säger "det här är min dotter" till kassakillen. Och så, på vägen igen: pappa håller upp en hand och hälsar på alla mötande. Jag försöker verkligen förstå. Frågar: vem var det där då? Nä inte vet ja, svarar han bara. 

Det där var en dryg jävel, han hälsa inte tillbaka, mumlar pappa fram.

Lite senare tutar han frenetiskt, saktar in och vinkar överdrivet till en gubbe som står med sin lastbil.

Pappa säger: Ja den där, han kände jag faktiskt på riktigt. Han kör åt oss. Nu ska han ut och ploga och sanda.

Världen måste te sig så annorlunda ur min pappas ögon.