onsdag 11 maj 2011

Den viljande kvinnan

Jag har funderat över den kvinnliga heterosexualiteten, eller närmare kvinnors sexualitet och vilja. Jag har döpt tankarna "den viljande kvinnan", istället för den passiva bilden av den "villiga kvinnan" som närmast för tankarna till någon som särar på benen. Vad jag tänker på är istället kvinnan som vill och som aktivt söker njutningen gentemot sina män. Hur de bryter mot något och hur detta fortfarande kan vara en brytning vilket gör mig ledsen. Jag har sammanställt mina tankar genom några exempel ut två böcker som betytt mycket för mig; Sara Lidmans Jernkronan ur hennes epos Jernbanan samt Alice Walkers Purpurfärgen.

I Jernkronan har Anna-Stavas man Didrik häktats och förts ned med den järnbana han så länge kämpat för att få till socknen för att fängslas på Långholmen. På väg i den illaluktande vagnen mot Stockholm tillsammans med andra häktade minns han ett talesätt från sin bygd

Häst och karl - det är karl det! Men ko och qweijn - det är bara ko

och trots skammen i att fängslas, anklagad för att stulit pengar ur nödkassan för bygdens fattiga, nog stämde ändå detta bondstäv! hur förnedrad han än blev så hade han något mellan benen som var häst. Han var ändå karl! Och Dikdrik tänker på Anna-Stava, oroas över att hon skulle komma att "förstå" honom? En massa släkt skulle förtala honom inför henne, det tvivlade han inte på. Men om hon skulle släta ut skillnaden mellan dem?

Det skulle vara döden för hästen, tänker Didrik.

Anna-Stava är mild och god, gudfruktig. I de tidigare böckerna förstår man att hon är åtrådd och jagad av allsköns karl i socknen, men det är endast Didrik hon vill ha. Och Didrik älskar Anna-Stava för hon är så fin, så älskelig att! Anna-Stava har en syster, Ida, som är hennes motbild. Fulast i syskonskaran, änka efter en svag man, hemmansägare i byxor och med fast grepp om tömmarna på hästvagnen. När Anna-Stava och hennes familj svälter kommer den rika Ida och delar med sig, hon pratar om hur hon hon börjat tänka om mannen.

Karlar. Dem hava en jämmerlig natursart. Int nog med att dem måste vara svartsjuk på varann - som hingst och tupp och tjur och bock. Dem hava det som är värre: dem vara avundsjuk på queijna. Karln tål int att hon känner mer. Att hela jorden är som ett enda himmelens moln... Medan karln (...) så fort han slinter mot hälleberget är allt över för stackarn och han blir elak.

Ida talar om sin förra man:

n'Sigfrid var int dum. I början hade han varit stolt och lycklig över att kunna göra henne så lycklig, sa Ida. Men han tröttnade. Han började se ut som de där utlegade hustrurna, blek och tärd och nyttjad. Som om han vore underställd de äktenskapliga plikter som de flesta kärlingar klagar över.



Ida fortsätter att berätta hur hon tog hand om mannen, gräddade våfflor och kokade hjortron och "bar 'an runt golvet". Men han iddes int leva. "Han hade velat ha nån stängel som han skulle ha varit tvungen att krusa i veckor för att få lägga kinden åt till", avslutar Ida bittert. Hon sörjer sin man och sin vilja som inte fick finnas till. Hur hon som viljande tog hästen av mannen. Anna-Stava, vars man hade slitit deras barn från henne när de ammade för att "göra de äktenskapliga plikterna" skämdes över sin syster. Hon frågar varför Ida gör narr av mannen. "Varför tror du att det är lättare för karlen att bli ratad än det är för queijna?"

Ida får mig att tänka på Sofia i Purpurfärgen, flickan som gifter sig med Mister A's son Harpo. Sofia är stor och frisk och stark. När hon kommer tillsammans med Harpo till Mister A, höggravid och glad, hånar Mister A henne för att vara slampig. Hon reser sig bara upp och förklarar sitt oberoende. Hon är stolt. Sofias och Harpo's äktenskap liknar inte Mister A's och Celies. Celie ville inte gifta sig, varje natt tvingas hon till de äktenskapliga plikterna, Mister A slår henne och har henne endast som piga. Sofia däremot, älskar Harpo. Deras liv är fyllt av glädje. De jobbar hårt och Sofia är stark om armarna. Harpo tar han om deras bebis och "ger den en kyss och killar den under hakan".

Så börjar Harpo undra varför Sofia inte vill lyda honom. Varför hon inte är som Celie. Celie ger honom rådet att slå Sofia. "Fruar är som barn", säger Mister A. "Man måste visa dem vem som bestämmer. Det bästa sättet är ett rejält kok stryk". Harpo försöker slå Sofia men dyker upp med ett blåöga själv. Han fortsätter försöka slå Sofia. Så kommer Sofia en dag och hälsar på Celie på verandan. Hon pratar om Harpo och henne. Hon berättar att hon varit tvungen att slåss hela sitt liv, mot sin pappa, sina bröder, sina kusiner. Hon vill inte behöva slåss med sin man.



Harpo börjar äta som en galning. Han försöker bli lika tjock som Sofia. En dag gråter han på verandan framför Celie. "Jag vill att hon ska göra som jag säger. Som du med farsan" säger Harpo. Celie talar med Sofia.

Jag börjar lessna på Harpo, säger hon. De enda han tänker på sen vi gifte oss är hur han ska få mig att lyda. Det är inte en fru han vill ha, det är en hund (...) Jag tycker inte om att ligga med honom längre, säger hon. Förr blev jag alldeles ifrån mig bara han rörde vid mig. Men nu vill jag bara vara ifred. När han lägger sig ovanpå mig, tänker jag på att det är så där han jämt vill ha de (...) Förut gilla jag de där. Jag bruka jaga hem honom från fältet. Å bli alldeles het bara av att titta på honom när han stoppa ungarna i säng. Men inte nu längre.

Sofia fortsätter:

Det värsta, vet du vad de är? säger hon. Det värsta är att jag inte tror han märker nåt. Han lägger sig ovanpå och har det bra ändå. Utan att bry sig om vad jag tänker. Å känner. Det är bara han (...) Hon fnyser. Jag skulle kunna döda honom bara för de.

Jag tänker på Ida som bar sin man över golvet och Sofia som jagade sin man hem från fältet, och hur vi inte kan mötas ibland. Hur viljan att vara fri och viljandet i sig dödade hästen? för att hästen behövde ofriheten för att finnas?

Och hur vi ratas på olika sätt men att det gör lika ont.

Och hur det fortfarande kan kännas nödvändigt att dölja viljandet och maskera den så att viljan blev hans. För att inte vara... ja vad är det man inte får vara? Ko och Queijn?

2 kommentarer:

ninusjka sa...

Mycket fin och tänkvärd text. Jag har funderat en del i de banorna själv. Även om jag gärna vill tro att det blir bättre finns det fortfarande många sorgliga exempel på motsatsen. Det är ett smalt utrymme vi har att röra oss på - inte för mycket men inte heller för lite.

Exemplet från Purpurfärgen är intressant också för att det visar hur begränsande könsrollerna blir för båda två. Det är också så otroligt sorgligt.

Anna Tholl sa...

Tack! Visst finns det mycket som är sorgligt - men båda böckerna (och förhoppningsvis därför också verkligheten) visar också på sätt att hitta lösningar och försök till vägar ut. Mister A som blir en snäll man i slutet. Isak Mårten som inte gör skillnad på sina barn vare sig de är flickor eller pojkar. Vi hittar vägar ut.