Skönhet och attraktivitet - qu'est-ce que c'est?

”I helgen attraherades jag av en ful kille” skrev jag på Twitter idag, ”och har sedan dess kontemplerat över meningen av attraktion”. Inte förrän jag fick svaret ”borde du inte också fundera på begreppet ful?” som jag insåg det löjliga i min tweet. För självklart borde jag det. Vad menade jag med att killen jag attraherades av var ful? Ful enligt vilken skala av skönhet? Ful enligt vems ideal?

Det finns en hård sida inom mig som svarar: det är enklare än att skönheten sitter i betraktarens öga. Hur mycket vi än förstår den sociala, rumsliga och tidsliga konstruktionen av skönhet sitter förståelsen av den ideala skönheten djupare i oss än bara på huden. Kanske skulle Bourdieus habitusbegrepp kunna användas här. Vi vet att vissa ”objektivt” är vackra, andra inte. Dessa människor behandlas bättre än andra genom deras liv. Vi vet att även om det finns de som inte håller med oss i våra åsikter om skönhet, kan vi inte bara enkelt vifta bort en hegemonisk skönhetsförståelse genom att hävda dess beroende av enskilda personer. Så vad var det som gjorde killen jag träffade ful, och hur relaterar det till något mer än bara mina egna åsikter?

Låt oss kalla honom Wes. Wes är amerikan, kommer från ett intellektuellt, judiskt medelklasshem i en medelstor stad i staten New York. Wes studerade socialantropologi och har påbörjat sin tredje år som phd i urban teori. Han sportar ett skägg och glasögon som för tankarna till Trotskij. Hans långa och gängliga kropp med för stora händer och fötter får honom att se mycket ung ut, som om han fortfarande inte lämnat puberteten. Han bär rutiga skjortor som avslöjar en något underlig, fyrkantig kroppsform. Wes mun är mycket röd och något för stor för hans ansikte. Han skrattar ofta.

Det första som får mig att börja fästa uppmärksamheten vid honom är att han säger något smart. Genom en referens till Jonathans Swifts ”Ett anspråklöst förslag” lyckas han skämta på ett sätt som borde vara pretentiöst men blir endast endast otvunget. Jag märker att jag lyssnar intensivt på hans berättelser om de fältstudier han gjort i Mexico city. Han är intelligent, han har intelligent humor. Mest av allt verkar han inte berätta något eller göra något för att få andras gillande. Jag såg honom på dansgolvet och fascinerades av hur annorlunda han var, hur cool han lyckades vara i sin egenhet. Han intresserar sig för andras arbeten, parerar vackert andras sätt att framhäva sina berättelser på ett sätt som avslöjar deras vilja till godkännande. När vi andra går hem går han vidare. Han har sömnproblem och går runt i staden på nätterna istället för att sova. Han verkar obekymrad. Jag tittade en stund efter honom och insåg att jag tyckte han var intressant. Jag ville veta mer om honom.

Dagen efteråt befann vi oss på samma plenariediskussion och han satt två rader snett framför mig. Jag ser att han börjar gå igenom foton han tagit kvällen innan och raderar dem han inte tyckte blev bra, eller inte ville ha kvar av någon anledning. Han har tagit ett foto av mig och raderar det inte. Jag blir glad. Då inser jag att jag är attraherad av Wes.


Så attraktion för mig betyder alltså intresse? En människa som är genuint intressant. Som verkar inte behöva någons gillande eller godkännande. Som ler och skrattar ändå. Som är intelligent och har en smakfull humor. Kan Wes då vara ful? Det är uppenbart att han aldrig skulle passa in i någon slags idealbild av skönhet. Men ändå? Wes har vackra händer. Han har vacker, solbränd hy. Han har vackert hår och jämna tänder. Han ser ung och frisk och stark ut. Ändå vet jag att han är ful.

Skönheten är en så passiv egenskap. Att vara attraktiv är något helt annat, något som beror på personen, dennes karaktär. Jag skulle vilja att människor attraherades av mig för att de fann mig intressant. Vad gäller män är det likadant. Att någon vill ha en för att man har bröst och fitta är så tomt och intetsägande. Det utelämnar min person. Det utelämnar mig. Jag har legat med män bara för att de var vackra. Kände de sig lika passiviserade så som jag kan känna mig ibland?

Det borde finnas gym för personligheten.

(Så vad hände med Wes? Han är tillbaka i USA. Innan han åkte följde han med mig hem, vi satt och spelade musik till kl tre (Palpitation, My little pony). Pratade skit. Innan han gick försökte han kyssa mig godnatt, men han var antingen för blyg eller för full, för kyssen hamnade någonstans vid min mungipa. Hans andedräkt luktade starkt av alkohol och egenrullade cigaretter.)

Tyngden och lättheten revisited

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om min väns förhållande till en kille med depression. Inlägget fick många fina reaktioner, varför det nästan tar emot att skriva om det igen. För det gick, naturligtvis, åt helvete. Min vän har först nu, efter månader av telefontrakasserier, nedlåtande kommentarer och en egen djup depression kunnat bryta relationen och komma tillbaka på fötter. Det som började med en ledsen människa slutade med två ledsna människor och en bruten relation. Min vän har liknat det vid att tvingas att kapa sin egen arm, så svårt upplevde hon det. För känslorna är ju där och är så starka. Men för att överleva var hon tvungen.

Depression smittar. Jag önskar att det inte var så. Men den finaste människan i världen, som man förälskat sig i, kan innebära en biljett till sjukdomen. Tabletter och återkommande besök hos psykolog. Flera månader av oförmåga att kunna ta sig ur känslan av meningslöshet. Jag visste att han mådde dåligt. Ändå kom de destruktiva tankarna: Har jag gjort något fel? Sagt något fel? och det som var uttryck för sjukdomen blev istället bekräftelser på hur hans känslor inte var lika starka som mina. Och alla idiotiska tankar kring hur om han bara var med mig kunde han kanske bli frisk? Han menar ju att han mår bra när han är med mig. Så blir sjukdomen mitt personliga misslyckande. Och oron. Hur man vill vara där jämt och därför förvandlas till ett plåster istället för en likvärdig människa.

Och hur man kan träffa andra och de berättar för en att man är underbar, och allt man kan tänka på är honom. Jag och min vän talar om hur det svåra kan undvikas. Jag vill inte upprepa hennes helvete. Kanske förstår jag först nu hur svårt hon har haft det. För allt jag egentligen vill är att vara med och för honom.

Hur ska jag förstå att det viktigaste är jag och min hälsa, när jag har svårt att känna att man inte själv är nog för att kunna känna sig fast i tillvaron? När en dag spenderad utan dem man älskar är en meningslös dag?