söndag 19 juni 2011

Skönhet och attraktivitet - qu'est-ce que c'est?

”I helgen attraherades jag av en ful kille” skrev jag på Twitter idag, ”och har sedan dess kontemplerat över meningen av attraktion”. Inte förrän jag fick svaret ”borde du inte också fundera på begreppet ful?” som jag insåg det löjliga i min tweet. För självklart borde jag det. Vad menade jag med att killen jag attraherades av var ful? Ful enligt vilken skala av skönhet? Ful enligt vems ideal?

Det finns en hård sida inom mig som svarar: det är enklare än att skönheten sitter i betraktarens öga. Hur mycket vi än förstår den sociala, rumsliga och tidsliga konstruktionen av skönhet sitter förståelsen av den ideala skönheten djupare i oss än bara på huden. Kanske skulle Bourdieus habitusbegrepp kunna användas här. Vi vet att vissa ”objektivt” är vackra, andra inte. Dessa människor behandlas bättre än andra genom deras liv. Vi vet att även om det finns de som inte håller med oss i våra åsikter om skönhet, kan vi inte bara enkelt vifta bort en hegemonisk skönhetsförståelse genom att hävda dess beroende av enskilda personer. Så vad var det som gjorde killen jag träffade ful, och hur relaterar det till något mer än bara mina egna åsikter?

Låt oss kalla honom Wes. Wes är amerikan, kommer från ett intellektuellt, judiskt medelklasshem i en medelstor stad i staten New York. Wes studerade socialantropologi och har påbörjat sin tredje år som phd i urban teori. Han sportar ett skägg och glasögon som för tankarna till Trotskij. Hans långa och gängliga kropp med för stora händer och fötter får honom att se mycket ung ut, som om han fortfarande inte lämnat puberteten. Han bär rutiga skjortor som avslöjar en något underlig, fyrkantig kroppsform. Wes mun är mycket röd och något för stor för hans ansikte. Han skrattar ofta.

Det första som får mig att börja fästa uppmärksamheten vid honom är att han säger något smart. Genom en referens till Jonathans Swifts ”Ett anspråklöst förslag” lyckas han skämta på ett sätt som borde vara pretentiöst men blir endast endast otvunget. Jag märker att jag lyssnar intensivt på hans berättelser om de fältstudier han gjort i Mexico city. Han är intelligent, han har intelligent humor. Mest av allt verkar han inte berätta något eller göra något för att få andras gillande. Jag såg honom på dansgolvet och fascinerades av hur annorlunda han var, hur cool han lyckades vara i sin egenhet. Han intresserar sig för andras arbeten, parerar vackert andras sätt att framhäva sina berättelser på ett sätt som avslöjar deras vilja till godkännande. När vi andra går hem går han vidare. Han har sömnproblem och går runt i staden på nätterna istället för att sova. Han verkar obekymrad. Jag tittade en stund efter honom och insåg att jag tyckte han var intressant. Jag ville veta mer om honom.

Dagen efteråt befann vi oss på samma plenariediskussion och han satt två rader snett framför mig. Jag ser att han börjar gå igenom foton han tagit kvällen innan och raderar dem han inte tyckte blev bra, eller inte ville ha kvar av någon anledning. Han har tagit ett foto av mig och raderar det inte. Jag blir glad. Då inser jag att jag är attraherad av Wes.


Så attraktion för mig betyder alltså intresse? En människa som är genuint intressant. Som verkar inte behöva någons gillande eller godkännande. Som ler och skrattar ändå. Som är intelligent och har en smakfull humor. Kan Wes då vara ful? Det är uppenbart att han aldrig skulle passa in i någon slags idealbild av skönhet. Men ändå? Wes har vackra händer. Han har vacker, solbränd hy. Han har vackert hår och jämna tänder. Han ser ung och frisk och stark ut. Ändå vet jag att han är ful.

Skönheten är en så passiv egenskap. Att vara attraktiv är något helt annat, något som beror på personen, dennes karaktär. Jag skulle vilja att människor attraherades av mig för att de fann mig intressant. Vad gäller män är det likadant. Att någon vill ha en för att man har bröst och fitta är så tomt och intetsägande. Det utelämnar min person. Det utelämnar mig. Jag har legat med män bara för att de var vackra. Kände de sig lika passiviserade så som jag kan känna mig ibland?

Det borde finnas gym för personligheten.

(Så vad hände med Wes? Han är tillbaka i USA. Innan han åkte följde han med mig hem, vi satt och spelade musik till kl tre (Palpitation, My little pony). Pratade skit. Innan han gick försökte han kyssa mig godnatt, men han var antingen för blyg eller för full, för kyssen hamnade någonstans vid min mungipa. Hans andedräkt luktade starkt av alkohol och egenrullade cigaretter.)

6 kommentarer:

Äm sa...

Intressant. Tror det där har hänt oss alla (det har i alla fall hänt mig). Om man vill göra det enkelt för sig skulle man nog kunna säga att begreppen krockar med det man faktiskt upplever.

Jag finner mig själv använda ordet "charmig" väldigt (alltför?) ofta när jag pratar om människor jag attraherats av men ändå rent estetiskt tyckt vara fula. Eller vad ska man säga? Jag tycker ju inte att de är fula när jag attraheras av dem... eller? Däremot skulle jag antagligen känna att jag behövde "försvara" mig (eller dem) inför andra.

Väldigt konstigt. Sjukt frustrerande. Men heja Wes för fan! Tyckte för övrigt inte ens att han lät ful när du beskrev honom.

100nys sa...

det kan ju också vara så att hans helhet (utseende + karaktär) faktist matchar någon sorts existerande, om än alternativt, ideal. finns massor av fula intellektuella män vars attraktionskraft liksom ligger bortom deras utseende.

100nys sa...

berömda intellektuella män alltså

Anna Tholl sa...

Jag tror vi närmar oss något som ligger lite bakom texten: misstanken att attraktion inte bara relaterar till de egna omdömena utan även andras, samt att kvinnor skulle attraheras av män med makt eller berömmelse medan de omvända inte existerar på samma sätt. Nog finns det något i oss som värderar andra efter hur andra värderar dem, och en oro att andra inte ska godkänna våra val av attraktionsobjekt? Jag kan också känna ett behov av att rättfärdiga att man tänder på vissa (han är så charmig)! och det är ju underligt på något vis.

Jag undrar också om män har det ännu tuffare än kvinnor på detta sätt (betydelsen av andra mäns godkännande, avund eller whatever), vilket också leder till en snävare attraktionsförmåga för dem? Andra män imponeras "bara" av "traditionellt" snygga tjejer, varför rättfärdiganden som "hon är charmig" inte ger någon slags symboliskt kapital? även om det är helt sant?

Alla som går emot vad andra tycker i såna här fall är modiga iaf.

Frank sa...

Jag tror att det handlar om tennis.

Unknown sa...

Jag vill minska mina bröst med bröst estetik. Behöver en bra plastikkirurg från Turkiet.
Meme estetiği