That lovin' feeling: viljan och rädslan

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.