Jag har registrerat mig på en dejtingsida. Oftast brukar det visa sig i efterhand varför man just gjorde det vid denna tidpunkt, kanske behöver jag bekräftelse, kanske vill jag faktiskt hitta någon, kanske vill jag bli kär, kanske försöker jag göra det allra svåraste i att släppa en person. Oavsett, man vet oftast exakt vad man ger sig in på. En anekdot här är att jag började internetträffas ungefär samtidigt som jag började använda internet sådär i 15-års åldern. Jag och mina kompisar loggade in på aftonbladet-chatten högst upp i åhlenshuset där de hade gratis internet. Ja, alltså detta var på modemets tid. Vi loggade in där, minns inte vad de hette exakt, men det fanns olika rum och man frågade: "nån som vill chatta?" och så kunde man gå in i privata rum. Vi gick in i dessa chattar och sa att vi befann oss just där och om det var någon som ville mötas. Tror vi träffade många knäppisar så. Men också väldigt många fina som jag utbytte många och långa mail med.
Jag är alltså en veteran när det kommer till internetdejting. Och jag hatar egentligen företeelsen, eller kanske mer vad företeelsen säger om oss människor och kärleken, i tiden. Jag har tidigare skrivit om dejtingsidor som exempel på objektifierandet och människan som konsumtionsvara. Jag finner det djupt tragiskt och kan inte förstå hur mellanmänsklig interaktion har kommit att bli så långt ifrån det som är det mänskliga.
Oavsett mitt syfte med inträdet på dejtingsidan denna gång, måste jag spela med i spelets regler. Jag måste skriva i sån där varudeklaration. Rada upp mina förtjänster. Och här blir det väldigt, väldigt intressant om man tänker på frågor som den sociala representationen av en själv. Ni vet väl att dejtingsidor har skapat en levande forskning kring bl.a identiteter, interaktion och rationella respektive icke-rationella val? Artikeln "Profile as Promise: A framework for conceptualizing veracity in online dating self-presentations" (pdf) länkades på twitter ikväll och var det som fick mig att skriva detta inlägg. Vad de kommer fram till i artikeln är bland annat att dejtingprofilen man skriver fyller funktionen av en utsikt, ett löfte, en inblick i vad personen önskar skall komma. Om man har detta i huvudet när en tittar på dejtprofilsidor blir man antingen djupt misantropisk eller...ja, va fan, jag försökte hitta någon positiv effekt här, men just nu går den inte att finna i mitt huvve.
Jag tycker att Zizek har mycket vettigt att säga om detta i ca 41 sekunder:
"Because, what is love? Love is not idealization. Every true lover knows that [...] Love means that you accept a person with all its failures, stupidity, ugly points and nonetheless, the person is absolute for you".
Pust. Själva proceduren för internetdejting går emot allt detta. Jag kanske hellre ska logga in på en chatt och fråga "nån som vill chatta?" för bättre lycka.
Ps, dessutom måste man stå ut med all jävla skit, som detta: http://dejtmejl.blogg.se/
Ps 2. fan, jag registrerade mig bara för någon dag sen och har redan tröttnat.
tisdag 22 november 2011
söndag 20 november 2011
Ekonomisk överbyggnad
På socialistiskt forum i lördags var jag på föredraget som behandlade Parecon, deltagarekonomi. Ett alternativ till marknadsekonomi och planekonomi. Jag satt mest och såg ut som ett frågetecken och tänkte elaka tankar i still med "vad gulliga ni är som tror på nånting". Även om jag många gånger beskyller vänstern för att sakna alternativ och perspektiv, så blev jag tvungen att bitschslappa mig själv och mina elaka tankar efter seminariet.
Jag vet inte hur genomtänkt och utvecklat Parecon är, känner mig inte så jättesugen på att ta reda på det heller. Det jag dock fick med mig från seminariet var en liten, liten skymt av den ideologiska överbyggnaden. Liksom naket. När Parecon presenterat sin vision för en förändrad ekonomi kunde inte delar av publiken förstå hur en arbetsmarknad kan fungera utan den kompetetiva grunden. Folk kan inte tänka arbete utan marknad idag. Det tyckte jag var en fin behållning av detta föredrag.
onsdag 16 november 2011
Älvsborgsbron
Jag älskar broar. Dessa ljud kommer från Älvsborgsbron vid Klippan i Göteborg. Det var nästan som att bron talade.
Älvsborgsbron
Älvsborgsbron
Kyssar jag minns
Ibland tänker jag på dem. Vissa var som på film. Vissa ångrar jag. Vissa får mig att le tills hjärtat. Ett axplock:
1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.
2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.
3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.
4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.
5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.
6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.
1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.
2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.
3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.
4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.
5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.
6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.
tisdag 15 november 2011
Varför blogga?
Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. Hur mycket jag än älskar vår blogg och resten av den smarta bloggosfären känns det ibland bara så gjort. Gammal skåpmat på något sätt. Det finns bloggar som fortfarande känns vitala. Mikael Sol's blogg eller Verklighetens Smolk exempelvis. Ibland när jag läser bloggar som de här tänker jag att det finns berättelser som är viktigare än mina. Inte för att mitt liv är oviktigt, tvärtom, men för att jag har det så bra. Att skriva var alltid en ventil för min ångest och sorg. Men jag antar att jag börjar undra varför jag skriver egentligen? Varför bloggar jag?
Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.
När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.
Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.
Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.
Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.
Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.
Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.
När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.
Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.
Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.
Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.
Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.
söndag 13 november 2011
Sydney
Sydney är öppna fönster mot en livlig gata full av trevliga ljud. Det är en god doft av blommor, ren luft och rökelse. Fuktig luft och skarp sol. Det är en skyline av skyskrapor mot praktfulla gamla byggnader av sten. Det är England blandat med Kina blandat med något nästan karibiskt; ekar, bambu och palmer. Sydney är lustiga fågelljud och snabbt övergående grönt ljus på övergångsställena. Ibisar på gräsmattan letar insekter med sina böjda näbbar. Det är middagar med flera framställda rätter som delas till en kanna te; pyttesmå, grillade bläckfiskar och mangos mogna som smör. Det är perfekt mogna avokado och valnötter. Sydney är små hundar överallt. Det är strandpromenader och små hus med vackert ornamenterade balkonger. Det är marknader och enorma gallerior, små restauranger överallt, träd med lila blommor, träd med rötter som husväggar. Sydney är frånvaro av nedsättande kommentarer på gatan.
Människor verkar trivas med sina liv i den här staden! Kanske är det den främsta anledning till varför jag själv trivs så bra här.
Men det är lätt att säga kanske när man ser en stad genom besökarens ögon.
Människor verkar trivas med sina liv i den här staden! Kanske är det den främsta anledning till varför jag själv trivs så bra här.
Men det är lätt att säga kanske när man ser en stad genom besökarens ögon.
lördag 5 november 2011
Måla mig en djävla tavla.
Ibland tänker jag fortfarande att man måste vara kreativ för att bli älskad. Du värderas i första hand efter vad du gör, inte vad du säger. Och alla älskar personen på scenen. Alla identifierar sig med personen på skärmen. Alla beundrar personen bakom orden. Alla vill vara med personen som håller i penseln.
Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.
Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.
Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.
Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.
Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.
Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.
Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.
Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.
tisdag 1 november 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)