Ibland tänker jag fortfarande att man måste vara kreativ för att bli älskad. Du värderas i första hand efter vad du gör, inte vad du säger. Och alla älskar personen på scenen. Alla identifierar sig med personen på skärmen. Alla beundrar personen bakom orden. Alla vill vara med personen som håller i penseln.
Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.
Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.
Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.
Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland vill man bara flytta ut till en enkel stuga långt ut på landet, långt bort från alla andra människor. En sjö och en båt, en cykel och en farbar stig, en busshållplats med en buss till staden någon gång då och då. En äng där man kunde ligga i de kläder man trivs i, titta på himlen och fullständigt skita i vad andra människor tycker eller gör. Håret på ända, skägg över allt. Att slippa, att få komma undan och bort.
Relationer är det viktigaste vi har. I stugan finns inga relationer förutom till hunden eller gäddan man tittar i ögonen och bestämmer sig för att släppa tillbaka till livet. Relationer med andra kräver att de vill ha en relation med mig. Jag måste alltså genast duga. Inte så storslaget, men duga för någon, eller några. Sedan kommer det steg för steg. Kravet på relationer och att duga växer till en önskan att vara älskad av någon. Jag vill kanske inte bara vara älskad utan även åtrådd. Kanske kommer känslan av att jag vill att folk ska se upp till mig. Eftersom det är svårt att kommunicera vem man är så blir vägen att kommunicera vad man gör. Prestationen blir inträdesbiljetten.
Jag vill att andra skall se mig. Inte vem som helst. Jag vill att någon som andra ser skall se mig. Jag börjar rangordna relationer. Jag vill inte bara prestera, jag vill prestera bättre än andra, så att andra skall se mig, bekräfta mig och ytterst älska mig.
Så sitter man där i prestationsträsket och skriver anonyma svar på bloggar vars författare man aldrig träffat. Kanske är det någon som läser, kanske blir jag bekräftad, kanske, kanske, kanske. Kanske skulle man skita i allt och flytta ut till en liten stuga. Men man behöver ju relationer…
Vilken fin kommentar Anders. Det låter lite som att du skulle kunna starta en blogg för dina tankar.
Klart vi måste ha relationer. Förhoppningsvis älskar vi andra inte bara genom vad de gör utan vilka de är och har inom sig att bli.
Känner igen mig i det du beskriver allt för väl. När jag bestämde mig för att skriva till mig och för mig själv, måla till mig själv och för mig själv, på samma sätt med mitt fotograferande, kom en vändning i mitt liv. För första gången såg jag mig själv, kände omtanke om mig själv. Tack för att du delar med dig Anneli
Skicka en kommentar