onsdag 7 december 2011

Hjernevask - en kommentar.

Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring ”Hjernevask” och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring ”ideologisk” forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som ”ras”, kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll).

Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag.

Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning. Exempel på detta är problemet kring att flera tusen kvinnor varje år misshandlas av en närstående man men att flera kommuner i Sverige har dålig beredskap för att hantera detta. Ett annat exempel kan vara studier som visar på det större ohälsotalet och tidigare död för människor med klassiska arbetarklassyrken jämfört med tjänstemannayrken, bl a av anledningen att de senare får bättre och snabbare vård. I sin textsamling Edgework. Critical essays on knowledge and politics diskuterar den amerikanske statsvetaren Wendy Brown frågan om värderingar i forskning. Hon talar om etik, men en etik i den mer Weberianska förståelsen; ”not a set of guidelines for action but an aim to render crisis into knowledge, to orient us in darkness”. Brown menar att kritik måste inte eller ens borde bära en fullständig politisk vision, men: “as political theory, it must affirm contestable and contingent values, values that are themselves an affirmation of this world, and this time.” Både sociologin och genusvetenskapen bör förstås som dylika politiska vetenskaper då de hanterar frågor kring människors levnadsförhållanden och villkor.

Jag började studera genusvetenskap under början av 2000-talet. Det var en tuff studietid. Jag minns att jag aldrig pluggat så hårt, knappt ens idag som doktorand. Just de höga kraven på teoretiskt och metodisk kunnande som kurserna i genusvetenskap ställde gjorde just att jag kunde tänka mig att börja doktorera. Så här i efterhand kan jag se att de slipade mig intellektuellt. När jag började andra kurser för att samla ihop min magister kände jag att jag hade ett förspång i jämförelse med mina kurskamrater. För mig var det inte ovanligt att begära avmig som student att jag skulle orientera mig i avhandlingar eller teoretiskt avancerade vetenskapliga artiklar. Jag tyckte också att andra ämnen var mindre dynamiska än genusvetenskapen. Ingen annan disciplin verkade för mig vilja drivas av en ständig inomkritisk utveckling och finslipning av metod och teori.

Många som går ut genusvetenskapen berättar om att de fått ”genusglasögon”. Detta innebär att man ser världen på ett sätt där det neutrala subjektet ”människa” aldrig mer kommer misstas för något annat än den vita, västerländska man som utgjort dess mall. Det spännande med genusvetenskapen, postkoloniala- och andra kritiska teorier är hur de förändrar givna teorier genom att addera eller problematisera kön. Ett lysande exempel är Diane Sainsburys Gendering Welfare States från 1994 där Esping Andersens berömda uppdelning av välfärdsstater problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar.

I min egen forskning möter jag människor som berättar för mig om deras arbetsliv och erfarenheter av speciella högskoleutbildningar. Mitt material som det ser ut nu öppnar för en intersektionell analys. Detta beror på hur de berättelser jag samlar in skiljer sig med avseende på kön, sexualitet, ålder och etnicitet. Kvinnor, homosexuella, de med icke-svenska namn samt yngre har helt enkelt i större grad mött situationer av trakasserier och nedvärderande behandling under sin studenttid, vilket också präglat deras upplevelser av yrkeslivet. Detta är något jag måste hantera i mitt material, och den bildning vad gäller teori och metod för att bemöta liknande frågor skulle jag inte haft i samma utsträckning om det inte vore för genusvetenskapen.

När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program. Frågan vi bör ställa oss är vad detta innebär för alla social- och kulturvetenskaper som på samma sätt relaterar sin forskning till problemställningar som är politiska. Förutsättningarna för forskning förändras alltid; forskningslandskapet ser inte likadant ut idag som för 30 år sedan. Förhoppningsvis beror detta på en utveckling som gagnar forskningen själv. Vad jag menar är att ingen forskningsdisciplin någonsin bör sluta fråga sig själva varför de finns och är viktiga. Finner man inte längre svaret på det utan fortsätter genom en trög mekanism av exempelvis anställningspolitik kan man fråga sig om det är fruktsamt för god forskning. Men om dessa beslut sker på populistiska grunder får politiken legitimitetsproblem (även om jag inte inbillar mig att makten vill stödja den forskning som inte passar den egna ideologin).

Vad som dock blivit tydligt genom debatten kring hjernevask är att forskare behöver bli bättre på att formulera sig kring vad de gör och på vilka sätt det är viktigt. Anledningen till att forskare kan ha svårt att berätta om sina områden kan bero på en blandning av den ödmjukhet inför den kunskap som man själv frambringar. Ofta står man på giganters axlar och ens forskning utförs alltid inom en likartad intellektuell kontext till vilken man står i beroendeförhållande till. Det handlar också om att frågorna kring forskningens värde ofta placerar forskaren i en försvarsposition där kommunikation blir svår. Att försvara sig är något annat än att berätta och förklara. Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som ”värde” eller ”relevans” är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation.

Jag är för att serien visas i Sverige. Jag tror den kommer leda till intressanta diskussioner kring flera av dess tema. Inte minst tror jag den kommer kritiseras, då mitt intryck av den mediala diskussionen i Sverige oftast håller sig på en intellektuellt hederlig nivå, åtminstone om man tittar bortom SvDs ledarsidor. Det där kan verkar hårt, men det fascinerar mig att långt gående konservativa debattörer så som Johan Ingerö eller Roland Poirier Martinsson inbillar sig att de kritiserar genusvetenskapen från en ideologiskt neutral ståndpunkt (det ska bli intressant vad de t.ex har för kommentarer kring programmets rasdiskussion, om den nu stämmer som min kollega beskrivit den).

Jag vill bara avsluta med att säga till alla dem som har läst eller läser genusvetenskap: era studier har aldrig varit oviktiga eller icke-samhällsrelevanta. Det visste ni när ni började dem och det stämmer ännu. Fortsätt gå på den känslan; det var något ni ville veta och förstå mer av. Genusvetenskapen kan inte ge er hela bilden, men den kommer förhoppningsvis ge er ett kritiskt förhållningssätt till kunskap; åtminstone bör det vara dess syfte.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Empiri har alltid varit vetenskapens fundament. Man utgår från det som observeras och utifrån dessa observationer går man vidare och formulerar teorier som kan i sin tur kan falsifieras. Vetenskapen har i sin kärna därför ingen åsikt, ingen sanning, inget "ego" som ska skyddas, utan är öppen och står redo för revidering när nya fakta kommer in.
Kritisk forskning som genusforskning hör till vill även utveckla och förändra, men i denna strävan smyger den mänskliga psykologin in, med alla de fallgropar som finns i ex socialpsykologiska bias, flockbeteende, personliga dispositioner, affekter, selektiva varseblivningar och ärelystnad. Alla dessa fenomen kan göra att man inte ser världen balanserat längre.

När människan själv ska uppfinna en "ny" verklighet dvs hur det "borde" vara i alldeles för utsträckning, blir hennes brister som intellektuellt subjekt alldeles för överskuggande tror jag (om det gäller stora fält som exhur män och kvinnor ska korrigeras i deras genusuppfattningar)./JMK
Därför

Anna Tholl sa...

JMK! Jag är osäker på om din kommentar kom fram i sin helhet! I alla fall berör du den fråga jag ställer i texten kring de kritiska vetenskaperna.

Självklart ska vetenskapen inte "skapa" de empiriska observationer de grundar sin teori på så sätt att de inte skulle ha någon relation med en observerbar verklighet. Därför finns en rigorös utbildning av metodik för studenter och forskare, och inte minst granskningsnämnder av vetenskap och en ständigt etikprövning av all materialinsamling. Dock har alla samhällsvetenskaper detta problem, och alla måste svara på det. Det finns ingen större risk att genusvetenskapen skulle skapa mer "biased" resultat än exempelvis företagsekonomin. Vad kritiska studier däremot reagerar på, enligt min erfarenhet, är de resultat man får efter den metodik och teoriarbete som alltid sker i dialog med sin vetenskapliga kontext - forskargrupp, institution, enhet. Det ser jag inga problem med.

Detta leder ju så klart till en större vetenskapsteoridiskussion kring den "sanning" forskare kring samhällsfrågor kan frambringa. Ett halvt sekel av poststrukturalistisk kritik har gett forskare svårigheter att hävda sanningar, eftersom forskning alltid skapas i samspelet mellan forskaren, materialet och forskarens kontext. Detta betyder inte att forskare inte frambringar en unik och värdefull kunskap. Jag anser att genusvetenskapen är en sådan kunskap.

Detta gäller ju dock inte bara samhällsvetarna. Bruno Latours studier av naturvetenskapen visade ju också att de drivs av annat än det intresselösa, objektiva subjekt de trodde de var.

För övrigt brukar jag ogilla när Poppers falsifieringstes tas upp i vetenskapsdebatter som en grund för kritik mot samhällsvetenskaperna. Hans vetenskapsteori har väl sedan länge betraktats som felaktig vilket han erkände själv i slutet på sin karriär?

Anonym sa...

Bonjour,

Genusvetenskapens fundamentala problem är enligt mitt förmenande den utpräglat strukturalistiska ansatsen, vilket gör att man är oförmögen att integrera vetenskapliga landvinningar från andra forskningsområden, såsom biologi och evolutionspsykologi, i sina förklaringsmodeller. Det var också denna dogmatiska attityd som uppvisades i Hjernevask.

För grundfrågan är förvisso intressant. Skillnader mellan könen i olika avseenden kan mycket väl vara ett fruktbart forskningsområde, och hur balansen arv kontra miljö ser ut kan vara angeläget att få ökad klarhet i. Men att då helt avfärda vederhäftig forskning som indikerar att en inte obetydlig del av ifrågvarande skillnader kan hänföras till biologiska faktorer är ju i det närmaste kunskapsfientligt. Och då kommer man till slut tappa all trovärdighet i det vetenskapliga samfundet. Vissa hävdar att gen.vetenskapen redan hamnat i vanrykte och har max tio år kvar innan den går till historien som en oseriös modeteori. Den som lever får se, som bekant.

Vidare finns det anledning att reagera mot genusvetenskapens akademiska imperialism. Varför ett genusperspektiv ska finnas med snart sagt överallt är inte mer berättigat än att studenter åläggs att applicera tex. ett marxistiskt perspektiv i sina PM.

En sak till. Du nämnde att klimatet ofta är intellektuellt hederligt i den mediala diskussionen. Bor vi i samma land?

Och du, God Jul!

Anna Tholl sa...

Anonym!

När jag läser din kommentar får jag en känsla av att du inte läst genusvetenskap, eller inte har stora kunskaper om det. Att säga att det funnits en ovilja att integrera andra forskningsområden är så pass felaktigt att det måste vara ett utslag av fördomar. Genusvetenskapen är, som många andra vetenskaper, en disciplin som vuxit ur andra discipliner, främst samhällsvetenskaperna. I det senaste (för det är en mkt ung vetenskap) har det utvecklats till sitt eget forskningsområde som spänner sig likt ett paraply över så olika ämnen som biologi, sociologi, filosofi, psykoanalys och historia. Företrädare för de mer naturvetenskapliga genusvetarna är exempelvis Donna Haraway, Evelyn Fox Keller och Anne Fausto-Sterling. En intressant genomgång av hur feminismen fått återverkningar på biologin som ämne går att finna här: http://plato.stanford.edu/entries/feminist-philosophy-biology/

Att säga att genusvetenskapen skulle vara kunskapsfientligt är därför helt enkelt en anomali. Dess "vanrykte" skulle jag säga består av, i första hand fördomar och smutskastande på ideologisk grund, inte på verklig kunskap.

Att genusperspektivet sedan blivit obligatorisk del av andra ämnesdiscipliner håller jag med om kan bli mycket olyckligt när det påförs ovanifrån, även om jag förstår meningen. Dock vet jag inte om man kan skulle skylle genusvetenskapen för det utan snarare på en slags utbildningspolitik som jag inte är säker på var den förs. Tanken är naturligtvis god. Forksning som pågår med "business as usual" och fortsätter producera omedvetna androcentriska kunskapsvinklar är naturligtvis inte bra (märk väl att jag säger "omvedvetna" eftersom forskning som medvetet ställer frågor kring mäns villkor är intressant).

Vad gäller det intellektuellt hederliga mediaklimatet menar jag ändå att det kunde vara (och är i vissa länder) mycket värre. Det finns ändå en levande diskussion av ämnen i Sverige som oftast åtminstone, inte känns som ren propaganda. Men visst kunde det vara bättre...

God jul på dig med, roligt att du läste inlägget!

Anonym sa...

Bonjour igen,

Låt mig exemplifiera med en liten historia.

Ponera att vi har en vetgirig och begåvad forskare (låt oss kalla henne Anna) som föresatt sig att undersöka tex. hur dagisbarn interagerar, med särskilt fokus på könsbundna beteendemönster. Anna konstaterar att sådana helt uppenbart föreligger, och därtill i tämligen stor utsträckning.

Anna, som inte bara vinnlägger sig om att upprätthålla intellektuell redbarhet i den offentliga diskussionen och på sin blogg utan även i sin forskargärning, konsulterar naturvetenskaplig forskning och finner stöd för att de könsbundna mönstren delvis kan förklaras med hänvisning till evolutionärt betingade skillnader i pojkars och flickors hjärnor. Hon inser samtidigt att detta näppeligen kan förklara alla skillnader, utan att det finns evidens för att socialt konstruerade "könsroller" existerar. Konsbundna olikheter i beteende verkar alltså vara en kombination av arv och miljö, slår Anna fast, och konkluderar att även fast vi kan tala om ett socialt kön i samhället, emedan vi i någon mening "gör" kön och skapar normer och praktiker som anvisar tex. hur pojkar och flickor ska bete sig inom ramen för sina respektive könskategorier, så finns det antagligen gränser för hur mkt. vi, likt lerklumpen i våra händer, kan forma individer.

Hennes fortsatta forskning tar sedan sikte på de könsroller i dagismiljö som kan förmodas vara socialt konstruerade, men hon är införstådd med att all olikhet mellan könen inte kan förklaras med begreppet sociala konstruktioner, kanske blott en mindre del av den, och hon anser inte att forskare behöver postulera, som ett teoretiskt axiom, existensen av ett allomfattande genussystem som upprätthåller och strukturerar en manlig överordning när forskaren ifråga undersöker hur vi skapar det sociala könet i olika kontexter.

Frågan lyder: skulle denna fiktiva person kunna vara verksam på en genusvetenskaplig institution på ett universitet i Sverige och bli accepterad? Det är möjligt att jag gjort mig skyldig till extrapolering utifrån sådant som jag läst, sett och hört, och inte tillräckligt beaktat gen.vetenskapens eventuellt konstitutiva forskningsmässiga mångfald, men mitt intryck är att gen.vetenskapens dominerande teoretiska ansatser är svårförenliga med biologiska förklaringar. Att det sen finns alla skäl att kritisera metodologiska brister i biologisk forskning är ju en annan femma. Men man ska alltid vara öppen för att det egna perspektivet är ofullständigt, så jag får väl helt enkelt läsa på lite med utgångspunkt från de tips du gav.

Angående det mediala klimatet så kunde en initierad debatt kring tex. genus med fördel äga rum på kultursidorna, men problemet är att sisådär 96% av alla journalister och "tyckare" är vänsterliberala feminister som mest är ute efter att positionera sig själva, och personer som är mer tveksamma till genusteori/radikalfeminism vill inte gärna gå ut i debatten bara för att tillskrivas epitet som "biologister" och reaktionärer. Och sen är ju allmänt den intellektuella ambitionsnivån på våra kultursidor beklämmande låg och ibland vet man inte om det är en kultursida man läser eller ett nr. av Nöjesguiden.

Oj oj, detta inlägg blev långt märker jag, hoppas jag inte helt förstört din julstämning.
Och apropå julstämning; jag rekommenderar O helga natt med Jussi Björling. Finns på youtube. Avnjuts bäst i lätt onyktert tillstånd, som så mycket annat.

//MNO

PS. Fin profilbild. Jag har alltid varit svag för lättklädda kvinnor med automatvapen.

Anna Tholl sa...

Hej igen!

Du ställer upp ett mycket intressant exempel. Jag måste säga att denna Anna gör är sabla intressant forskning. Så här tror jag: hennes forskning skulle inte vara ovälkommen på någon genusvetenskaplig institution i Sverige. Däremot skulle kanske inte kunskapen finnas att kunna handleda henne eller ge henne avancerad feedback. Mitt intryck är att kompetensen kring biologi vad gäller genus och kön ligger mest utomlands. Om hon däremot skulle bli motarbetad skulle det vara ett problem, men det är inte så mina erfarenheter av genusvetenskapen ser ut. Dock har jag inte varit del av en genusvetenskaplig institution på 10 år och vet inte helt väl hur det ser ut nu.

I svensk genusvetenskaplig forskning finns helt enkelt en stark socialkonstruktivistisk tradition, vilket inte är samma sak som ett motstånd mot biologi. Man ställer helt enkelt andra frågor. Vad jag förstått dock börjat det här ändras med en slags ny-materialistisk vändning inom genusvetenskapen, iaf på Linköpings och Umeå Universitet. Det är spännande. Lästips! "Material feminisms" av Stacey Alaimo, 2008.

Vad gäller julstämningen är den inte på topp men det skyller jag på det dåliga vädret och inte din kommentar, vilket satt mig i rätt muntert tillstånd, inte minst med tanke på julstämningstips i lätt onyktert tillstånd!

Hälsningar
Anna Tholl

Anonym sa...

Genusvetenskap är inget annat än en teori. Teori som man med våld försöker med statens hjälp indoktrinera svenska folket. Låt barnen själva få välja vilken teori de tror på.

Anna Tholl sa...

Anonym: intressant tanke! med den logiken kan vi ju argumentera för att de flesta naturvetenskaperna och socialvetenskaperna är våld mot våra barn, eftersom de också till stor del består av teorier. Så fungerar vetenskapen. Vi testar och bestrider teorier, finslipar, modifierar, nyanserar dem, ibland förkastar vi dem för nya teorier. Det gör det så spännande. Det vi vet idag är det bästa vi kan veta utifrån den kunskap vi har. Om bara tio eller tjugo år vet vi mer och kanske andra saker. Så har den vetenskapliga utvecklingen alltid sett ut. Och vetenskapen har alltid utsatts för charlataner som skriker om indoktrinering eller våld. Det är inte heller något nytt.

GG sa...

Du är vänster va?

Kaspar sa...

Hej Anna,

jag tycker att du skall se serien, åtminstone avsnittet om genusfrågan. Det tar bara 40 minuter! Inte bara att du då får mer tryck bakom dina ord och din kritik utan också för att det kanske skulle vidga dina vyer! Sannolikheten är större att dessa 40 minuter skulle göra det än dubbelt så långt snack med folk som tänker som du redan gör!

(denna länk går till en sida skapad av Pär Ström, vilket säkert inte gör dig mer sugen på att se serien, men det är inte han som har gjort serien! Tänk på de vidgade vyerna :)
http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/03/se-hjernevask-avsloja-genusmyterna/

Alex sa...

Hej,
Såg du nånsin serien? Vore mer intressant med en kommentar på den än om diskussionen kring den.

Anna Tholl sa...

Nej. Jag har tappat allt intresse och känner att jag berört frågan på det sätt jag fann rätt för tiden. Varsågoda att föra diskussionen någon annan stans.

Andreas sa...

"Anna Tholl sa...

Nej. Jag har tappat allt intresse och känner att jag berört frågan på det sätt jag fann rätt för tiden. Varsågoda att föra diskussionen någon annan stans.
"

Och som vanligt ger man upp när man måste överväga ett annat perspektiv.

Andreas sa...

"När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program."

Ingenstans har du belägg för att beslutet skulle vara dåligt underbyggt.

Inte heller i din text tar du upp var någon inlärd metod skulle göra dig bättre lämpad att ens bevisa något av dina undersökningar.

Du börjar till och med att berätta at du inte sett serien som du säger är dåligt underbyggd!

Ditt ovetenskapliga resonerande i sig är just ett exempel på att genusvetenskapen inte är en riktigt underbyggd vetenskap som använder den vetenskapliga metoden av experiment och bevis som kan återskapas, eller att använda sig av metoder som utesluter "correlation without causation".

Anonym sa...

Skrämmande faktaresistens som Anna Tholl här visar prov på.

Anonym sa...

Hej Anna detta är svar för:

"Du ställer upp ett mycket intressant exempel. Jag måste säga att denna Anna gör är sabla intressant forskning. Så här tror jag: hennes forskning skulle inte vara ovälkommen på någon genusvetenskaplig institution i Sverige. Däremot skulle kanske inte kunskapen finnas att kunna handleda henne eller ge henne avancerad feedback."

Man blir visst motarbetad i Sverige fall man inte är likhetsfeminist.

Kritik av genusvetenskapen

Dahlström har i böcker och svenska medier debatterat sambandet mellan kön och hjärnfunktion.Hon har kritiserat genusvetenskapen och samhällsvetenskapen i allmänhet för att inte ta hänsyn till biologiska faktorer avseende beteendeskillnader mellan könen.

I ett utbyte på DN Debatt under 2007 fick Dahlström kritik från Agnes Wold, Cecilia Chrapkowska och två doktorander som menade att hon med boken Könet sitter i hjärnan missbrukade sin forskarroll.[7] Dahlström menade tvärtom att hennes bok är ett koncentrat av de senaste 15 årens intensiva internationella forskning om hjärnan och om hur hjärnan påverkar beteendet. Hon menade också att det är mer konstruktivt att nyttja den senaste tidens vetenskapliga resultat för att skapa ett verkligt jämställt samhälle, snarare än att förneka dem.

En intervju med Annica Dahlström, som skulle ingått i Norrbottenteaterns bok om jämställdhet, stoppades av Länsstyrelsens jämställdhetsdirektör Britt Marie Lugnet-Häggberg med motiveringen att "Vår svenska jämställdhetspolitik bygger på att vi är lika och socialiseras in i olika könsroller. Annica Dahlström är särartsfeministisk och utgår från att pojkar och flickor är helt olika. Länsstyrelsen kan inte ge ut ett material med den uppfattningen".

https://sv.wikipedia.org/wiki/Annica_Dahlstr%C3%B6m