Fattigdomen

Vi talar om fattigdom igen. Många skulle säga att det är bra. Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport har blivit mer och mer uppmärksammad för varje år. Vi använder oss av det relativa fattigdomsbegreppet, dvs vi har dragit en linje där vi delar upp befolkningen: de under denna linje har inte resurser nog. Effekterna av denna resursbrist vet vi av forskningen, dels ser vi till den enskilda människans lidande och individuella effekter av ohälsa och en omöjlighet att forma sitt livsprojekt. Vi kan också se till samhällets lidande av en större ojämlikhet i ökade oönskade sociala problem i förvisso omdebatterad forskning av exempelvis Wilkinson och Pickett eller Marmot.

I grova drag har det utvecklats två strategier för att minska ojämlikhet och fattigdom om man jämför vår svenska socialpolitiska strategi mot andra modeller. Det går att diskutera huruvida den svenska modellen, den som en gång byggde på universella lösningar, når upp till sitt namn idag, bland annat för att ersättningsnivåerna från a-kassan sjunkit drastiskt. Den universella modellens motsats är den behovsprövade strategin, d.v.s. våra omfördelande resurser ska enbart inriktas på de som har det sämst ställt. Självklart är det i grunden ideologiska skäl snarare än ekonomiska som avgör vilken modell som anses mer effektiv. För att utvärdera modellerna brukar en tala om ”träffsäkerheten” eller ”precisionen” av strategin, dvs kan vi verkligen nå och förbättra de fattigas situation? Argumenten från ekonomiskt håll brukar oftast lyda att sociala transfereringar har negativa effekter på utbudet av arbetskraft. Ni känner igen det – bidragslinjen som Reinfeldt kallar det, som lustigt nog står som motsats till arbetslinjen i hens värld (parentes: finns väldigt intressant forskning om arbetsmotivation). Ökade utgifter på generella välfärdslösningar antas systematiskt gynna de bäst ställda, man antar att de som redan har mycket får ännu mer och de fattiga lämnas därhän. Jag tycker mig se tendenser av denna svartmålande bild från högern idag, särskilt när Reinfeldt har sagt att vi i första hand bör lita på vår närmaste familj och vårt sociala kontaktnät och inte på ersättning från våra socialförsäkringssystem om vi blir arbetslösa, för att just öka precisionen. Har en andra möjligheter att bli försörjd ska dessa uttömmas innan en kan utnyttja (som i ordets värsta bemärkelse) våra skyddsnät. Vad jag tycker har blivit osynligt i debatt om fattigdom och omfördelning, och det skrämmer mig, för det är häri hela problematiken ligger, är grunden för intressegemenskap i generella välfärdsstatslösningar. Alla behöver utbildning, vi kanske behöver vård, vi kanske någon gång blir arbetslösa. Fint, vi ordnar gemensamma institutionella lösningar för detta! Att alla får nytta av den förda socialpolitiken är vår grund. Med privatiseringar och riskkapitalbolag som äter upp våra gemensamma lösningar är det inte konstigt att denna intressegemenskap har slagits sönder. Vaddå? Jag kan ju KÖPA mig bättre vård, tänker medelklassen. Koalitionen mellan medelklassen, de som har råd med privata (marknads-) lösningar och arbetarklassen är bruten. Därför kommer det också åsikter som att: om socialpolitikens mål är att minska fattigdom är det ett slöseri med resurser att ha universella program som också ger ersättning till de som inte är fattiga. Den åsikten har dock motbevisats genom gedigen komparativ forskning; välfärdsstater som har generella åtgärdsprogram är oftast förbundna med större jämlikhet, även kallat omfördelningsparadoxen. Att ta från de rika och ge till de fattiga har alltså lägre omfördelningseffekt än att ta från ”alla” och ge till ”alla” (skälen till detta: proportionell beskattning och nominella bidrag eller bidrag med tak, vi behöver inte gå in på detaljer här). Korpi och Palme (1993 s 148) har uttryckt det såhär: ”Om vi ska ta från de rika för att ge åt de fattiga släpper de rika helt enkelt inte ifrån sig särskilt stora belopp”.

Därför blir jag oroad när vi pratar fattigdom, särskilt när de gemensamma lösningarna lyser med sin frånvaro. Hugh Heclo uttryckte saken; det bästa sättet att hjälpa de fattiga är att inte tala om dem, dvs att inte utforma åtgärdsprogram speciellt riktade till dem. Jag talar gärna om fattigdom, men inte på villkoret att avskilja medborgare i ”de fattiga”, som om de vore annorlunda beskaffade än resten av befolkningen och därför inte är värda likabehandling.