Föräldramakt i skolan och lärares makt över elever

Jag lyssnade på Kalibers reportage om föräldramakt i skolan idag och minns min egen situation när jag gick i lågstadiet. Min lärare sjukskrev sig några månader efter att främst mina föräldrar slagit alarm om situationen i min klass. Var då mina föräldrar personer med för stor makt?

Frågan om skolan och lärares arbetssituation samt elevers och föräldrars makt är såklart känslig och inte helt enkel. Men det är en så enormt viktig fråga, för vissa av oss personligen som arbetar med undervisning, och för att vi alla någon gång varit elever.

När jag började ettan var jag ett helt vanligt barn. Jag gillade flickiga klänningar och att leka krig med mina kompisar Daniel, Anders, Therese och Erik. När jag slutade trean gick jag ut med förståelsen att jag var ett jobbigt barn som borde vara mer snäll flicka, som inte var duktig utan bara krånglig. Först som vuxen förstod jag att jag tagit på mig bilden som min lärare hade på  mig. Hon hette Stina. Stina hade stålgrått hår och stiliga kläder. Stina höjde aldrig rösten mot oss. Däremot minns jag att hon kunde behandla vissa av oss med iskallt förakt. Min vän Erik som hade hörselskada satte hon längst bak i ett hörn, där han hade behövt sitta närmare henne. Hon berömde ofta de söta flickorna i klassen för att vara just söta och snälla. När de inte ville läsa högt ur böckerna behövde de inte. Hon uppmuntrade oss att tävla med varandra. Den som avslutade en bok först var bäst. Jag minns hur alla elever satt med händerna och armarna för sina skrivböcker för att dölja för andra hur det gick. Trots att jag lärde mig skriva och läsa fort och ofta avslutade mina böcker i svenska först fick jag aldrig höra att jag var duktig.

Det gick inte länge innan jag började skolka. Jag gick inte in efter rasterna. Men jag lämnade inte skolan. Jag minns inte vad jag gjorde vid den här tiden. Men jag minns att jag hade sorg. Jag ville bli sedd, jag ville att Stina skulle komma ut och leta efter mig, fråga hur det var med mig, om jag inte ville komma in igen. Det gjorde hon aldrig. Flera år efteråt berättade min kompis Daniel att någon i klassen vid det här tillfället frågat var jag var. Då hade Stina sagt att jag "inte var någon att bry sig om".

Vid den här tiden började jag drömma mardrömmar varje natt.  Jag hade ångest varje kväll inför att gå och lägga mig. Mina föräldrar började bli oroliga. De frågade hur jag hade det i skolan egentligen, vad var det som hände med mig? jag minns att jag försvarade Stina. Någonstans hoppades jag så innerligt efter hennes godkännande. Jag hade aldrig mött förakt från en vuxen förut, och jag tänkte att det måste vara mitt fel. Mina föräldrar ordnade föräldramöten där de pratade om situationen i klassen, hur vi barn mådde egentligen. Mamma har berättat att föräldrarna till de söta flickorna i klassen inte förstod vad de pratade om. Men andras föräldrar, som Eriks, var också oroliga.

Stina kom aldrig på mötena. Så sjukskrev hon sig. Hon var borta några månader, under tiden fick vi en vikarie. Hon var så snäll. Det första hon gjorde var att prata med oss om varför vi tävlade hela tiden. Vi började jobba tillsammans istället. Erik fick sitta längst fram. Jag fick beröm när jag läste ut hela Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen". Jag slutade skolka, mardrömmarna blev färre. Sen kom Stina tillbaka.

I fyran fick jag en ny lärare som hette Karin. En av de första lektionerna fick vi i uppdrag att skriva våra egenskaper efter bokstäverna i våra namn, A för Amazing till exempel. Jag minns att jag satt med mina bokstäver, A N N A, länge länge. Jag hittade inga andra egenskaper än Alltid dum, Nästan idiot, osv. Så jag skrev dem tillslut. Och brast i gråt. När Karin visade det för min mamma senare berättade hon att hon också gråtit. Jag hade förvandlats från en tuff liten tjej till ett barn som inte tyckte om sig självt.

Jag är glad att Kaliberreportaget tog upp den strukturella förändringen i och med kommunaliseringen och friskolereformen som förvandlat elever till kunder, rektorer till företagsledare och lärare till producenter av rätt betyg. I en sådan situation uppstår också nya förståelse av vad utbildning bör vara och de flesta anser väl att det är en trist utveckling när elever som inte förtjänat höga betyg klara sig genom främst resursstarka föräldrars förtjänst. Jag själv som undervisar i högskolan har varit med om situationer där G-gränsen höjts för att kunna godkänna fler elever på tentor. Orsaken? Institutionerna får pengar för varje godkänd student.

Men därmed inte sagt att föräldrar inte ska få ha inflytande över sina barns skolsituation. Om inte mina föräldrar ingripit under mina första skolår misstänker jag att jag hade tappat all livslust. Relationen lärare-elev är en av de absolut viktigaste relationer man kan ha till en vuxen som barn, som kan påverka en länge efteråt.