onsdag 20 november 2013

Återträffen


Jag tillhör en av dem som tyckte Anna Odells verk Okänd kvinna var mycket bra. Den sporrade reflektioner hos mig kring sanning och verklighet, vem som är sjuk och vem som anses vara frisk. Den satte lupp på vår sjukvård som jag såg som nödvändig och viktig. Tyvärr verkade hon inte lyckas riktigt i sina ambitioner att skapa en debatt om sjukdom och vård, eftersom debatten i media främst handlade om henne som person. Anna Odell blev Anna Odell med hela folket, och fick förkroppsliga den galne konstnären som meningslös provokatör/uppvisare av våra samhällsinstitutioner, normer och föreställningar om normalt/onormalt.

Igår såg jag hennes nya projekt Återträffen. Salen var fullsmockad med folk trots att det pågick en landskamp i herrfotboll samtidigt. Kassan klarade inte folkansamlingen och arrangörerna tvingades starta filmen en halvtimme försent för att alla skulle få chans att köpa en biljett. Anna Odell själv var där för ett samtal efteråt lett av en av arrangörerna.

Filmen är mycket bra. Den första delen är ett otroligt intensivt scenario där Anna Odell gestaltar vad hon tror är det hennes före detta klasskamrater var rädda för skulle hända när de inte bjöd henne till klassåterträffen. Anna Odell leker med bilden av sig själv som den gränslösa, den man inte riktigt vet är sjuk i huvudet eller inte. Jag njöt av varje obehagskänsla jag fick av att sätta mig in i klasskamraternas upplevelser när den mobbade börjar ställa frågor under det som ska vara en fest, det som skulle vara ett trevligt återseende för att minnas en gemenskap. Problemet var ju att gemenskapen aldrig fanns för en person, och genom att ignorera hennes upplevelser existerade den ju inte heller under återträffen. Den slutar verkligen så hemskt som man skulle tänka sig. Man skäms över att vara människa. Man vet att det skulle kunnat hända på riktigt.

Andra delen av filmen är annorlunda. Och hade denna inte varit hade jag fortsatt att anse att Anna Odells verk är fantastiska. Men efter denna del har jag svårt för filmen, och det värsta är att jag inte vet hur jag ska känna för konstnären Anna Odell, och därmed gör jag precis det fel jag ansåg att media gjorde under Okänd kvinna; jag sammanblandar Anna Odell med hennes verk.

Problemet är att jag ser filmen som en slags hämnd. Detta beror naturligtvis på att den är relaterad till verkligheten, till den verkliga Anna Odells erfarenheter. Hade det varit en vanlig spelfilm hade det inte varit samma problem, nu är det inte så. I andra delen gestaltar Anna Odell mötena med de gamla klasskamraterna genom skådespelare. Här tänker jag mig att det var för att nå förståelse, för att faktiskt höra deras erfarenheter av deras skoltid. Men vad sker när hon har full kontroll över gestaltningen av dem, kontroll över bilden av dem? ”När man är mobbad fråntas man alltid sina upplevelser”, sa Anna Odell i samtalet efteråt. Hennes skolkamrater minns inte, de säger att de inte har samma bild. Så sipprar små kristaller av förakt fram som Anna Odell fångar upp. Något ord, en gest. Hon säger till och med att hon är glad att de kom fram, för att få bekräftat vad hon visste. Anna Odell vill prata om makt, och om hierarkier. Hur de med mest makt också har mest ansvar, att erkänna de med minst makt exempelvis. Att ignorera något kan vara det mäktigaste vapnet, eftersom det är att underkänna någons människostatus. Samtidigt fråntar Anna Odell sina klasskamrater sina upplevelser. I konstnärligt syfte kan detta vara ok, anser jag. Jag tvivlar inte på att Anna Odell varit mobbad. Det intressanta hade varit att utforska tomrummet mellan hennes upplevelser och hennes mobbares erfarenheter. Hur saker och ting som förstörde en människas liv bara kan vara ett vakuum hos den som utförde handlingarna.

Istället väljer Anna Odell ut små scener där hennes före detta klasskamrater framställs som självcentrerade, som löjliga, som fega och baktalande. De verkar inte förändrats mycket på tjugo åt. Samtidigt omger sig Anna Odell med sina skådespelare, som framstår som i kontrast till hennes klasskamrater. Hon har människor nu, de är vackra och kreativa. I slutscenen får man till och med en aning att ”Anna Odell” i filmen har en relation till en av dem.

I samtalen efteråt ställer min kollega just den frågan kring ansvar och makt som Anna Odell har i gestaltningen av hennes klasskamrater som jag beskriver i denna text. Handlar det inte om hämnd? Detta är den enda fråga Anna Odell inte kan svara på. ”Om jag blir misshandlad och vill möta de personerna efteråt, för att förstå, är det då hämnd?” frågar Anna Odell tillbaka. Men detta är inte möten, det är hennes gestaltningar av möten, noggrant utvalda för att vara del i en konstnärlig process.

Problemet är att jag inte kan tro att hon är så ogenomtänkt i sitt verk. När jag tänker det får jag känslan av att jag är del i Anna Odells konstverk, genom mina tankar och frågor om hämnd och skuld och avsikter. Jag får känslan att hon sitter där och spelar att hon inte visste varför hon gjorde filmen, bara att det inte var för att få hämnd, när gestaltningarna är så uppenbart valda att ge en viss bild. Jag går därifrån med min bild av hennes gestaltningar av dem, som de inte haft kontroll över och förmodligen inte heller godkänt. ”Jag har inte menat att få det att verka som att de är de onda och jag är den goda”, säger Anna Odell, men det är inte det det handlar om. Jag går från biosalongen, tänker på ansvar och makt, när man har möjligheten att uppvisa sina verk med sådant genomslag. 

1 kommentar:

yrrah sa...

vad händer hr då