söndag 6 februari 2011

När jag går förbi Tynnereds white trash-familjer, vänder jag inte på huvudet för jag har det i mig

Jag lärde mig snabbt de sociala koderna i bingohallen, jag var där mången kvällar från det att jag var ungefär 10 år. När jag blev större kunde jag börja spela själv, men bara om jag i tid meddelade pappa om jag fick bingo. Jag minns hur jag skämdes den gången när jag för sent upptäckte att jag hade bingo och hann inte sparka till pappas ben innan nästa nummer ropades upp. Chansen var missad och pappa straffade mig med sin besvikelse. Jag fick då åtegå till att rita i de medhavda målarböckerna. Bara jag var tyst. Tystnaden i bingohallen under pågående spel gick att ta på. Det enda man hörde var händernas rörelser som svepte över de surt förvärvade bingobrickorna. Pappa hade ofta flera bingobrickor, så många att jag jämt var imponerad över att han hann med. Jag förstod därför att det var viktigt att inte störa. Alla var djupt koncentrerade i sina spel. Bingohallen var inrökt, alla kedjerökte. Cigaretter vars glöd ibland föll ned i deras knän eftersom de var upptagna med spelet och hade inte tid att aska. Eller den väntande cigaretten i askoppen alla hade på den lilla hyllan framför sig. Varje bord hade lysrörsljus, vi satt sex om sex. Pappa var välkänd i bingohallen, jag också. Jag kallades för "jäntan" som var så duktig och still. Hur jag önskar att jag idag hade minnen av vad vi talade om i pauserna. Bingo som underhållning var för mig en helt normal sysselsättning. Vi satt alltid bänkade framför bingolotto om fredagskvällarna, jag och pappa i skinnsoffan med chips, dip och läsk uppdukat på det dammiga glasbordet. Pappa hoppades alltid på den största vinsten, bilen. Vi fick bingo ibland och hur ivriga försöken att ringa in än var så kom vi aldrig fram. "Tack för ditt samtal". Samtal som sedan visades på telefonräkningen i form av 20*4,50 eller vad det nu kostade. Pappa spelar fortfarande, inte lika mycket bingo, men annat, alltid hoppandes på den stora vinsten. Ungefär varannan gång vi pratar i telefon berättar om vilka hästar han har satsat på. Ibland har han lyckats pricka in rätt och vunnit nån tusenlapp eller två. En gång vann pappa flera tusen, tror det var 15.000 och vi åkte till Danmark på husvagnssemester med vänner till familjen. Pappa var så lycklig, jag fick allt jag pekade på.

Idag gick jag förbi min lokala bingohall. Nu är det nya tider, man får inte längre röka inomhus, så utanför står tanterna och farbröderna på rad och blossar. De ser sargade ut, slitna. Rynkorna är djupare, övervikten är översvämmande, kläderna är illasittande, håret är ovårdat. Jag kommer aldrig bli en av dem, men jag vet var de kommer från och jag tror jag älskar dom där jag kommer från.

5 kommentarer:

X sa...

bra låt är det också

Kerstin sa...

Oja. En fin en.

Madde sa...

Hej, första titten på denna blogg och det här inlägget...för två dagar sen gick jag förbi bingohallen i Uppsala och alla barndomsminnen slog mig....det du skriver här, hur jag känner igen mig, inte i allt, pappa vann aldrig 15000 :), men ändå!
vi pratar fortfarande travhästar, han pratar och jag lyssnar.
:)

Kerstin sa...

Madde: vad fint, var du också ett bingohallsbarn? Jag minns inte om jag var det enda barnet i "min" bingohall, men tänker att vi måste ha varit fler! Du är beviset! Och det eviga spelandet är nog en erfarenhet vi många delar. Vad fint att ni också fortfarande pratar travhästar, det gör vi också. När jag var liten fick jag alltid säga en siffra för en häst som han satte pengar på. När jag blev lite större och kunde läsa valde jag alltid hästarna med de finaste namnen.

radapunk sa...

Thanks for an idea, you sparked at thought from a angle I hadn’t given thoguht to yet. Now lets see if I can do something with it.

cheap clomid