Mötet

Förra helgen träffade jag en person som fick mig att förstå mig själv på ett nytt sätt. Det är så sällan någon skakar om ens självbild att jag var tvungen att försöka skriva om det. Det var på Kungsholmen. Hon var på samma klubb som jag, vi hade gemensamma kompisar och hamnade vid samma bord. Vi var lika dåliga på musikquizet och gillade samma öl. Konstigt nog verkade hon gilla mig, trots att jag var märkbart blekare i min framtoning än henne. Hon hade en urringad t-shirt och lågt skurna jeans som visade hennes mage och höfter. Vacker på ett vasst sätt. Jag var som vanligt noggrant sval, medvetet osexig. Hos mig blottades inga av kroppens gränser. ”Kom vi går och röker!” sa hon och drog mig i armen. Tidigare hade hon ställt sig på stolen och tjoat ut sitt gillande mot en ny låt. Jag hade leende sett på, gillat hennes ofina och burdusa sätt, propert sittandes kvar på min stol.

Vi gick trappan upp mot det sunkiga uteställets rökrum. En man drar henne plötsligt i armen. Tittar henne uppfodrande i ögonen, ler lite sliskigt. ”Vad fan äre med dig?” skrattar hon med en knivsudd av förakt i rösten och drar åt sig armen. Vi går in i rökrummet, hon delar med sig av en cigg. Jag hade inte ens sagt att jag inte längre röker, varför? För att jag tagit på mig sociologglasögonen? Jag avskyr när jag gör så, men jag kan inte stå emot min nyfikenhet. Det står en annan tjej i rummet, hon är ung och har lila träningsoverall. ”Vart är du från?” frågar den andra snabbt och blåster ut rök. ”Polen” svarar lila träningsoverallen. ”Polen?” säger den andra, ”jag är från Grekland” och jag upptäcker hur förvånad jag är. Jag upptäcker att det första man kan börja prata om är sin etniska tillhörighet, hur jag tränat mig i att inte fästa vid mig en sådan sak, eftersom vi alla är lika. De börjar tala om sina etniciteter, hur man är när man är så, medan jag betraktar dem samtidigt som jag röker. Så vänder sig lila träningsoverallen mot mig. ”Du är från Sverige va?” och jag hör mig själv säga: ”Jag är från Norrland”.

De skrattar, inte ett elakt skratt, men ändå: ”Precis, du är från Sverige”. Jag rodnar. Vad var det jag försökte göra? Hitta ett gemensamt utanförskap i Stockholm, något som kunde göra oss likställda? Men jag hade något som var frånvarande, en icke-etnicitet. Jag var svensk i Sverige, vit i ett vitt land och jag svär att jag inte tidigare så djupt förstått hur detta normativa tillstånd, som jag trott var ett icke-tillstånd, är där med mig hela tiden men som privilegiet att slippa se sig som avvikande. Jag hängde med henne hela kvällen, hon den andra, vi tog en taxi till ett annat ställe och var vi än gick var jag så ögonöppnande medveten om hur jag aktivt agerar för att vara denna frånvaro: undvika dessa mäns blickar och uppmärksamhet - genom min svenskhet, genom min propra, stilrena identitet. Förvånat inse, när detta ändå händer: känslan av att misslyckats med mina signaler! Jag är inte en sån! Hon jiddrade med taxichauffören från Iran, kramade om vakten från Nigeria, fräste av killen från Turkiet som började förfölja henne inne på Marie Laveau. På samma sätt som jag utvecklat min strömlinjeformade medelklassyta, har hon format sin kantiga, hårda. För att hon måste. Jag kände mig så sabla... blind.

”Dig träffar jag inte mer efter ikväll va?” frågade hon när ölen flödat kanske för mycket, och jag fylldes av skam. För det skulle vi inte. Hon skulle till sin förort och jag skulle till min väns lägenhet i innerstan. Sedan skulle jag hem till min lilla stad och mitt fina jobb och min strömlinjeformade tillvaro. Och aldrig skulle jag behöva ifrågasätta det naturliga i min värld igen, den stora icke-slumpen att jag hamnat där jag hamnat med dem jag hamnat med.