söndag 10 april 2011

Uppsåt

Anna T:s inlägg nedan fick mina tankar att söka sig till en bilrelaterad händelse för ett par två-tre år sen. En tidig lördagsmorgon cyklade jag till mitt sommarjobb, ett avskilt beläget område med boende för psykiskt funktionshindrade. Jag skulle börja klockan 8 denna lördagsmorgon, trafiken på den ensliga landsvägen var gles. En vit saab passerar, jag cyklar på.

När jag kommer upp för krönet för att svänga av till vänster ser jag sen vita saaben stå parkerad på motsatt sida. Utanför står mannen. Jag kommer närmre och ser att han står lutad mot bilen, framför den. Mannen har keps. Till slut är jag så nära att jag precis ska passera. Då ser jag att mannen står och runkar framför sin bil. Han följer mig med blicken och jag vänder snabbt bort huvudet och fortsätter att cykla det snabbaste jag kan.

Jag återkommer till denna händelse ofta då jag tänker på ondska och uppsåt.

6 kommentarer:

Anna Tholl sa...

Svin. Mamma berättade en gång för mig att en man ställt sig och runkat framför henne när hon skulle parkera bilen på kajen i stan, mitt i vintern. "Där stod han och drog i sin blåpitt!" sa hon, du vet så där när man egentligen är förbannad men inte kan låta bli att skratta inför det absurda i situationen. Ibland önskar jag att kvinnor skrattade mer inför sånt här! Att vi inte lät oss skrämmas. Men hur gör man det utan att förminska det hotande och faktiskt allvarliga i det hela?

Kerstin sa...

Jag vet inte, har ju också fått höra att skratta är det bästa vapnet för att avväpna mannen. Och liksom uttala vad det är han håller på med. Önskar jag hade gjort det de gånger jag varit utsatt i kollektivtrafiken. Tex den gången en man satt och runkade säterna mitt över gången och tittade på mig. Varför kunde jag inte bara ställa mig upp och skrika "haha, kolla, där sitter han och runkar. Vilken enbarmlig typ som måste sitta på bussen och göra det". Alla hade ju direkt tagit mitt parti. Istället: äcklad blick och vända huvudet. Och så lät jag hans blickar vara kvar. Men det jag vet inte just om det är det bästa, för det förutsätter att man är flera och på något sätt litar på att de andra sluter upp bakom en. En enslig landsväg en tidig morgon skulle ingen annan än den runkande mannen höra mig skratta och jag är rädd för de eventuella konsekvenser det skulle få. Så utelämnad liksom. Och det är fanimig skrämmande.

Anonym sa...

Är det ingen som har någon medkänsla med mannen? Tänk er själva in i hans situation. Tänk att behöva tillfredsställa sig på det sättet. Tänk på vad hans mamma skulle säga om hon visste. Och hur han skulle reagera om han visste, att hon visste.

Kerstin sa...

Nej.
Hederskulturförklaringar undanbedes denna gång vänligt, men bestämt.

Stef sa...

En vän till mig arbetade ett tag på en trevlig kulturbiograf i Stockholm(om man ska uttrycka sig så, det var inte SF-bio, men jag vill inte skriva vilken det var). En gång kom två fjortonåriga tjejer ut från salongen under filmen och beklagade sig över att mannen bredvid dem satt och onanerade, och de ville inte sitta kvar bredvid honom. Min väns chef bad dem att gå tillbaka och sätta sig "vi fixar det, gå tillbaka" De gick tillbaka. Efter en stund stannade filmen och chefen klev ut framför duken.

"Mina damer och herrar! Vi avbryter kvällens föreställning lite kort för att alla ska få fästa ögonen på en av biovärldens sällsynta fåglar"
Hon riktar därefter en ficklampa mot mannen ifråga "Här har vi alltså en BIORUNKARE! Notera trenchcoated, notera det nakna könet i handen" varpå mannen snabbt klädde sig och rusade ut med ansiktet förtäckt.

Jag förstår att folk kan tycka att man är snygg eller onanera till fotografier man lägger upp på internet eller whatnot. Men det är en gräns som klipps när de väljer att trycka upp det i ansiktet på en offentligt, som att man bara var där skulle räknas som invit. Att man är tillgänglig för att man existerar. Då känns det viktigt att påpeka att det de gör är helt fel, oavsett hur man gör det. Att skratta och peka kanske låter omoraliskt, men det är ett rätt bra sätt att påpeka att det är utövaren som ska skämmas, inte tvärtom.

Anna Tholl sa...

Haha! Älskade den historien.