That lovin' feeling: viljan och rädslan

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.

Skriet från kontoret

Idag när jag insåg att jag felbokat en av mina intervjuer och därför missat den slog det över. En kollega gick förbi och frågade hur det var och jag bara grät. Mitt yrkesliv har börjat gå åt skogen precis som jag har oroat mig så mycket för och jag vet inte vad jag ska göra för att rätta till det.

Så jag åker till Malmö i helgen för att pussa någon på skägget. Kallar min pelargon "duktiga älskling" när den blommar igen. Lyssnar på min kollega när han säger att han imponeras av generositet och hur ovanligt det är. Ställer inte in min resa till Sydney trots att jag verkligen borde. Åker ut till stallet när jag borde sitta kvar och arbeta över.

Försöker leva för att överleva, antar jag.

Avhandlingen och pappan

Det här att jag (troligen) ska skriva en avhandling. Det är fantastiskt och alla mina drömmar besannat, om man nu kan lägga allt sånt i ett sådant projekt. Jag älskar akademin, jag känner mig hemma i akademin, det är min plats.

Den position jag nu har innebär att gå på disputationer och efterföljande disputationsfester för kollegor. Varje gång jag går på en sådan tänker jag på min egen pappa och på den enda som skrivit om upplevelsen av att komma från en arbetarklassbakgrund; Åsa Linderborg i "Mig äger ingen". Jag var på ett samtal om klass med Linderborg, Alakoski och Pascalidou för..ja, ganska länge sen nu, men där berättade Linderborg hur hon skämdes över sitt beslut att inte bjuda in sin pappa till ceremonin. I "Mig äger ingen" skriver hon:

"Det tog flera år att skriva avhandlingen och under hela tiden tänkte jag att jag skulle köpa pappa en kostym när jag blev klar, så han kunde få känna sig fin på disputationsmiddagen bland alla professorer i Uppsala universitets pampiga lokaler. Det blev ingen kostym. När allt kom omkring hade jag inte tillräckligt stor lust och heller inga pengar. Jag dedicerade avhandlingen "till alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i mettallarbetarstaden Västerås" men bjöd inte ens in honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse - jag glömde bort hur bra allt var den dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle sitta där och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika.
Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja."

ÅH. Jag återkommer till hennes text kring just detta ofta. När jag senast var på disputationsmiddag och hörde en pappa hålla ett välartat tal till sin dotter rös jag och tänkte på min egen pappa. Det finns en egoistisk sorg i det hela, att min pappa aldrig kommer att vara den pappan som river ned applåder från professorer och kollegor berättandes om hur jag alltid varit en sådan som visst skulle bli doktor. Åsa Linderborg berättade att hon idag skäms över sin sin känsla över att han skulle behöva skämmas i det akademiska sällskapet. Kanske mer än vad han faktiskt hade skämts över sin position.

Om jag gör klart min avhandling och min pappa fortfarande lever ska han, med sin inte tandlösa mun för han har faktiskt fått bryggor och valt ut en guldtand längst fram, sitta på min disputationsfest bland alla utbildade och välartade människor som bland annat studerar klassmobilitet som en evig påminnelse. Inte för att han är nån slags galjonsfigur för arbetarklassen, utan för att han är min pappa.

Otrorexi

Min lillebror är nu lika gammal som jag var när jag blev ätstörd. Och han har samma fixering som jag. Det kallas ortorexi och handlar om att man lever överdrivet hälsosamt. Min lillebror är över 190 lång och väger kring 67 kg. Alla förstår att det är för lite när man ser på honom, benknotorna sticker ut på kroppens hans. Jag var nere i 53 kg på mina 180 kg på grund av samma sjukdom. Och det är så svårt att inse att det handlar om en sjukdom. Särskilt för 10 år sedan då jag var med om det. Då låg fokuset på de smala tjejerna som kräktes upp sin mat eller hetsåt. Jag sågs som helt normal, för jag både åt och tränade. En sund ung tjej, tack och lov.

Vad ingen i min omgivning förstod var min överdrivna träning i förhållande till mitt minimala och mycket beräknande matintag. Till saken hör att jag arbetade vid tidpunkten på ett gym. Ni hör ju upplägget. Jag var gyminstruktör och styrketränade 5 dagar i veckan och konditionstränade minst 3 dagar (spinning). Enligt mitt sätt att se det åt jag normalt. Jag blev aldrig så fixerad att jag vägde maten och räknade kalorier. Eller så har jag förträngt hur jag faktiskt betedde mig. Men min bild var att jag åt normalt. Jag fortsatte att äta så som jag alltid gjort. Jag var inte heller vegetarian, som jag är nu. Det var köttbullar, fiskpinnar, köttbitar, pasta, pastasåser, korv, bacon, lasagne, köttfärssås. Vanlig svennig vardagsmat, två gånger om dagen.

Eftersom det är 10 år sen kan jag se tillbaka på den perioden av mitt liv och se hur dåligt jag mådde just då. Jag visste inte vad jag skulle göra i mitt liv, jag läste intressanta kurser på universitet men förstod aldrig riktigt vad jag skulle göra med dem och vad det skulle bli av mig. Jag var kär i en kille som jag hängde med i två år, men som aldrig kallade mig för hans flickvän. Jag var arg på min mamma och min pappa, tyckte hela min livssituation just då berodde på deras fel och tillkortakommanden.

Jag gillar fortfarande att ha kontroll, det är ett personlighetsdrag jag har. Jag tror att mycket handlar om den känslan i ätstörningar, kontrollen över kroppen. På gymmet där jag jobbade fanns en fettmätare, den uppskattar hur stor procentandel av din kropp som består av fett. Jag mätte varje dag. Jag kanske bör tillägga att jag var ett benrangel. Jag har aldrig varit överviktig, så denna träning gjorde alltså extrema förändringar på min kropp väldigt snabbt. Minns ni Madonnas armar? Hon hade gigantiska biceps under en period. Det var min förebild. Jag minns hur det var sommar och jag stod upp i tunnelbanan och såg min reflektion i dörrarna när vi åkte genom en tunnel. Jag höll mig fast med en arm i taket och det enda jag såg var hur min arm var lika bullig som Madonnas. Jag var nöjd, jag njöt. I verkligheten var min fettprocent minimal (minns siffror på omkring 7 %, normalt är 15-20%). Min hy måste ha varit glåmig, håret tunt och hela jag utmattad. Och bicepsen fanns bara i mitt huvud.

Jag har inte ägnat så mycket tid åt att reflektera över denna period i mitt liv. Men den dyker upp nu när min lillebror visar alla tecken på exakt samma ätstörning. Jag kom ur hela min situation genom att flytta utomlands. Idag har jag en normal relation till träning och ätande. Jag skulle aldrig kunna leva ett liv stillasittande, men jag skulle aldrig heller kunna leva utan njutningen av fantastisk mat. Min strategi är att inte göra vare sig träning eller mat till en issue, att just inte reflektera utan mest gå på känsla och njutning. Känner jag för att lyfta de här vikterna idag? Har jag energi nog att ge mig ut på en löparrunda? Är jag sugen på chevrè eller pannkakor? Svaret är att jag inte ska bry mig om vilket svaret blir.

Standardmått

Det är när man träffar någon, om än bara för en kort period som hela en standardmått kan ställas på ändå. Eller jag borde kanske utrycka det: ställas till rätta.
Min romans under semestern är av allt att döma en typisk semesterromans. Jag fryser, längtar tillbaka till soldränkta dagar och minns hur fint allt var när hans arm var vid min midja. Det var då och där.

Men standardmåtten alltså. Semesterromansen var fylld av sånt som en tråkig tisdagsvardag självklart inte kan fyllas med. Det är fortfarande regntunga skyar, kö i mataffären och pasta till middag och frågan om man orkar ge sig ut i löparspåret efter jobbet eller om man bara ska hem och dra täcket över huvudet. Kanske kan den i bästa fall glimma till av att samtala med en god vän, laga en riktigt god maträtt eller höra en fin låt.

Men jag upplevde att han jag hade romansen med hade ett genuint intresse av att veta vem jag var. Han frågade mig om allt ifrån världshändelser till hur jag gillar mina samosas. Och han var uppriktigt intresserad av mig och mitt. Det fick mig att inse vilka kukhuvuden jag har inlett romanser med tidigare. Inte fan har de frågat mig om min dag, mina tankar om dagen eller om världen. Många snubbar har varit väldigt egenkära, aldrig tröttnat på att höra sin egen röst berätta om sitt förträffliga jobb/musikstil/teoribygge. Jag ba fattar: they weren't just that into me. Jag menar egentligen inte att mäta och jämföra, bara det att det är så påtagligt med hur jag nu vet skillnaden av att ha träffat någon som faktiskt bryr sig om mig eller någon som ser mig som ett kuttersmycke. Njutångersk upptäckt.

Jag köpte den inte.