Jag och akademin

Mitt längsta förhållande har jag haft med akademin. Och nu när jag snart är redo att take it to the next level passar det sig med en kärleksförklaring. Jo, jag älskar fanimig dig akademin. Utan dig vet jag inte var jag hade hamnat. Och jag är gärna din i minst 4 år framöver, om du vill ha mig. Det har varit tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Två gånger tröttnade jag på dig så mycket att jag bara drog, jag ville inte veta av dina krav och jag var så trött på ditt jävla gnäll. Inga framtidsutsikter erbjöd du heller. En gång kickade du ut mig. Jag har aldrig varit så deprimerad. Och jag har aldrig varit så glad som den dagen du tog mig tillbaka.

Visst är det en vacker kärlekshistoria? Vi är lyckliga. Och jag kan ärligt säga att stunderna av nyförälskelse återkommer oftare än stunderna då jag vill kasta porslin eller vara för mig själv, utan dig. Jag visste inte att universitetet fanns förrän jag var 18 år. Jag visste inte vad man gjorde där, vad man kunde läsa, hur det gick till eller varför. Men det var det året, strax före jag fyllde 19 jag började där. Ingen i min närmsta familj hade gått där. Vi snackar generationer tillbaka. Ingen i min närmsta familj vet vad det är jag gör där egentligen. De frågar alltid när jag blir färdig eller hur mycket jag har kvar. När jag skaffar mig ett ”riktigt” jobb, alltså.

Min första kurs gick sådär. Jag misslyckades på två tentor har jag för mig. Ett av mina svar lästes upp för klassen, att skratta åt. Men jag överlevde och hittade hem bland samhällsvetenskaperna. Med denna kärleksförklaring gjord och 10 år gångna uppfattar jag det som att jag har en sån fatalt skild syn på akademin till skillnad från mina medelklasskompisar. Från dem som alltid visste att det inte fanns några andra alternativ. Från där dem akademin inte ses som en möjlighet, utan en självklarhet. Många av mina år inom akademin kan ses, nu när jag ser tillbaka på det, som en hämnd. Det är min känsla. En hämnd mot det ojämlika samhället med sina klasspositioner som gräver sig in inpå själva benen. Där benen oftast går någon annanstans än till akademin och nöts ut. Och jag tror att det, tillsammans med min smarta hjärna och lyckliga stjärna, främst är revanschlustan som tagit mig hit. En revansch för att all statistisk inferens visar på att jag, likt min mamma, borde bo i en mindre stad, ha 2,1 barn, villa, Volvo, arbeta på vårdhem och en make som jobbar inom industrin. Jag stretade emot, för inget av detta har jag men jag har akademin. Kanske när barn till arbetarklassföräldrar också kan inse att man får ha båda är samhället lite mer jämlikt.

Att jag ser hela min utbildning som en revanschskapelse är inte att förminska min prestation, tvärtom gör jag med denna min bakgrund och mina erfarenheter levande. Att plocka fram, att använda, att vrida och vända på, att banka huvudet mot väggen för, att gråta för, att glädjas för. Jag har många gånger sagt till vänner ”men ni förstår inte hur det är” att vara arbetarklass och att verka inom akademin. Och inte förklarar jag något bra heller, för att det finns så mycket som är habitus som Bourdieu skulle ha benämnt det. Det är så många (kapital-) dimensioner som mitt habitus måste anpassas efter att jag inte vet i vilken jag ska börja. Hämndkänslan bottnar i alla de gånger min pappa super sig full på dagtid, alla de gånger min mamma blev slagen, alla de gånger mina föräldrar lånade pengar av mitt ekonomiska 13-års-jag till mat, alla de gånger jag packade min gympapåse/matsäck själv, alla de gånger mamma läst ut ännu en Marklund/Nesser/Larsson-deckare och sagt att det är det bästa hon läst, alla icke-böcker i vår bokhylla under min skolgång, alla falukorvsringar i ugnen, alla furubord, allt hat mot alla som avviker från normen, alla sönderarbetade ryggar, alla TV-program som visats om kvällarna där tv-soffan ses som det största helgnöjet, allt lirkande med att få pengarna att räcka till mat månaden ut, allt lånande av pengar av mina bästa vänners föräldrar för att jag skulle få åka på skidsemester, all folköl, alla flyttar till nya ställen…ni förstår hur jag menar?

Min hämnd för detta är alltså mitt (goda) förhållande till akademin. Även om jag får kämpa emot objektivitetsimpulser från alla håll och kanter vet jag, by heart, att det inte finns någon jävla objektivitet, för då hade mina erfarenheter inte fått ta plats och det hade varit en sorg både för akademin och mig. Ni ska få se.