Februari 2007. Jag och J sitter och gråter på en restaurang i ett köpcenter i Colombo. Vi är inte ledsna – vi har precis tagit några tuggor av ställets dahl, en linsrätt så stark att den var nära att golva oss. Vi hade några timmar innan landat på flygplatsen och funnit sovplats i ett YWCA. Kvinnan som drev stället förvirrade oss genom att svara på våra frågor med att rytmiskt luta huvudet från sida till sida – en gest vi senare lärde oss betyder OK, men som i stunden kunde tolkas lite hur som helst. Vi hoppades att vår begäran att få sovplats på stället bifallits och gick sedan ut i staden för att finna oss något att äta. Därav tårarna av chilikaraktär. Vi förstod inte hur vi skulle överleva Sri Lanka, men bara några veckor senare skulle våra smaklökar vänja sig så pass vid kryddningen av alla de ljuvliga rice n’ curryrätter vi äter att all mat hemmavid ska komma att smaka intetsägande.
Colombo är möjligen den tråkigaste huvudstad jag befunnit mig i. Den är grå med några halvhjärtade försök till skyskrapor och en vansinnig trafik. Endast strandpromenaden med dess förälskade par, leende mödrar med vackra saris och försäljare av sötsaker kan jag tycka om. Några småbarn skriker förtjust när de får några saltstänkt av havsvatten i ansiktet och vi dricker kokosvatten ur tetrakartong medan vi blickar ut över ett exklusivt hotell i kolonialstil. Några av våra vänner från Sverige befinner sig längre söderut i ett litet samhälle vid namn Hikkaduwa. Redan nästa dag åker vi ned med en hyrd taxi för vilken vi betalar en löjlig summa, nästintill mikroskopisk.
Jag kommer alltid minnas de scener av ödeläggelse som låg kvar som minnesmärken över tsunamin mellan de utbyggda turisttråken. Mellan utlandsfinansierade hostels och små bebyggelser av affärer och restauranger skymtade landskap av knäckta palmer och raserade byggnader fram. Platser översållade av små träkors. En ägare av ett hostel i Weligama visar oss märket efter hur högt vågen sköljde in över hans hus. Den räckte långt över mitt huvud, ståendes på andra våningens balkong.
Det är våra vänner som rekommenderat mig och J att köpa den dyra resan till Sri Lanka. De är gamla surfare som förälskat sig i ön och till och med köpt en bit land på dess västra sida för att kunna bygga hus på. Tyvärr har konflikten gjort inresandet till ön periodvis omöjlig, men denna vår har allt varit relativt lugnt. De möter oss på hostelet i Hikkaduwa. Vårt rum har kackerlackor i badrummet men jag är beredd att förlåta allt. Vi är framme. Sol och bad. Fantastiskt mat och god öl. Äntligen. Vi stannar där en vecka, bestämmer oss för att försöka på surfing. När vi åker i slutet på veckan får vi en mikroskopisk nota från ägaren av hostelet för hela veckan, rum och mat. Det var fantastiskt.
Jag kan inte säga att jag någonsin blev en stjärna på att surfa. Efter bara en timme med att blivit misshandlad av de hårt slående vågorna ville jag ge upp. Alla muskler värkte. Min mage var intensivt röd efter att rispats mot brädan. Jag hade svalt tillräckligt med havsvatten för att starta ett interiört ekosystem. Framförallt hade jag inte lyckats stå upp på brädan mer än i några få, svajiga minuter. ”Nä, det är inget för mig helt enkelt”, tänkte jag och lade mig på en solstol, beställde in en god drink och betraktade J:s outtröttliga försök att bemästra vågorna. Hon såg ut att bli mosad till småsmulor. Jag tror jag såg mer av hennes fotsulor i luften än vad jag såg hennes huvud. ”Ja, hon är en kämpe hon,” tänkte jag och sippade njutningsfullt på min drink. Roligast var när en synnerligen sinister våg svepte bort hennes bikiniöverdel, vilket orsakade en hel del genans hos henne och en hel del förtjusning hos några av strandens besökare (som parentes måste jag nämna att J till slut blev mycket duktig på att surfa. Men det först när hon senare åkte ett år till Australien för att lära sig mer av denna muskelförintande sport).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar