Otrorexi

Min lillebror är nu lika gammal som jag var när jag blev ätstörd. Och han har samma fixering som jag. Det kallas ortorexi och handlar om att man lever överdrivet hälsosamt. Min lillebror är över 190 lång och väger kring 67 kg. Alla förstår att det är för lite när man ser på honom, benknotorna sticker ut på kroppens hans. Jag var nere i 53 kg på mina 180 kg på grund av samma sjukdom. Och det är så svårt att inse att det handlar om en sjukdom. Särskilt för 10 år sedan då jag var med om det. Då låg fokuset på de smala tjejerna som kräktes upp sin mat eller hetsåt. Jag sågs som helt normal, för jag både åt och tränade. En sund ung tjej, tack och lov.

Vad ingen i min omgivning förstod var min överdrivna träning i förhållande till mitt minimala och mycket beräknande matintag. Till saken hör att jag arbetade vid tidpunkten på ett gym. Ni hör ju upplägget. Jag var gyminstruktör och styrketränade 5 dagar i veckan och konditionstränade minst 3 dagar (spinning). Enligt mitt sätt att se det åt jag normalt. Jag blev aldrig så fixerad att jag vägde maten och räknade kalorier. Eller så har jag förträngt hur jag faktiskt betedde mig. Men min bild var att jag åt normalt. Jag fortsatte att äta så som jag alltid gjort. Jag var inte heller vegetarian, som jag är nu. Det var köttbullar, fiskpinnar, köttbitar, pasta, pastasåser, korv, bacon, lasagne, köttfärssås. Vanlig svennig vardagsmat, två gånger om dagen.

Eftersom det är 10 år sen kan jag se tillbaka på den perioden av mitt liv och se hur dåligt jag mådde just då. Jag visste inte vad jag skulle göra i mitt liv, jag läste intressanta kurser på universitet men förstod aldrig riktigt vad jag skulle göra med dem och vad det skulle bli av mig. Jag var kär i en kille som jag hängde med i två år, men som aldrig kallade mig för hans flickvän. Jag var arg på min mamma och min pappa, tyckte hela min livssituation just då berodde på deras fel och tillkortakommanden.

Jag gillar fortfarande att ha kontroll, det är ett personlighetsdrag jag har. Jag tror att mycket handlar om den känslan i ätstörningar, kontrollen över kroppen. På gymmet där jag jobbade fanns en fettmätare, den uppskattar hur stor procentandel av din kropp som består av fett. Jag mätte varje dag. Jag kanske bör tillägga att jag var ett benrangel. Jag har aldrig varit överviktig, så denna träning gjorde alltså extrema förändringar på min kropp väldigt snabbt. Minns ni Madonnas armar? Hon hade gigantiska biceps under en period. Det var min förebild. Jag minns hur det var sommar och jag stod upp i tunnelbanan och såg min reflektion i dörrarna när vi åkte genom en tunnel. Jag höll mig fast med en arm i taket och det enda jag såg var hur min arm var lika bullig som Madonnas. Jag var nöjd, jag njöt. I verkligheten var min fettprocent minimal (minns siffror på omkring 7 %, normalt är 15-20%). Min hy måste ha varit glåmig, håret tunt och hela jag utmattad. Och bicepsen fanns bara i mitt huvud.

Jag har inte ägnat så mycket tid åt att reflektera över denna period i mitt liv. Men den dyker upp nu när min lillebror visar alla tecken på exakt samma ätstörning. Jag kom ur hela min situation genom att flytta utomlands. Idag har jag en normal relation till träning och ätande. Jag skulle aldrig kunna leva ett liv stillasittande, men jag skulle aldrig heller kunna leva utan njutningen av fantastisk mat. Min strategi är att inte göra vare sig träning eller mat till en issue, att just inte reflektera utan mest gå på känsla och njutning. Känner jag för att lyfta de här vikterna idag? Har jag energi nog att ge mig ut på en löparrunda? Är jag sugen på chevrè eller pannkakor? Svaret är att jag inte ska bry mig om vilket svaret blir.