Standardmått

Det är när man träffar någon, om än bara för en kort period som hela en standardmått kan ställas på ändå. Eller jag borde kanske utrycka det: ställas till rätta.
Min romans under semestern är av allt att döma en typisk semesterromans. Jag fryser, längtar tillbaka till soldränkta dagar och minns hur fint allt var när hans arm var vid min midja. Det var då och där.

Men standardmåtten alltså. Semesterromansen var fylld av sånt som en tråkig tisdagsvardag självklart inte kan fyllas med. Det är fortfarande regntunga skyar, kö i mataffären och pasta till middag och frågan om man orkar ge sig ut i löparspåret efter jobbet eller om man bara ska hem och dra täcket över huvudet. Kanske kan den i bästa fall glimma till av att samtala med en god vän, laga en riktigt god maträtt eller höra en fin låt.

Men jag upplevde att han jag hade romansen med hade ett genuint intresse av att veta vem jag var. Han frågade mig om allt ifrån världshändelser till hur jag gillar mina samosas. Och han var uppriktigt intresserad av mig och mitt. Det fick mig att inse vilka kukhuvuden jag har inlett romanser med tidigare. Inte fan har de frågat mig om min dag, mina tankar om dagen eller om världen. Många snubbar har varit väldigt egenkära, aldrig tröttnat på att höra sin egen röst berätta om sitt förträffliga jobb/musikstil/teoribygge. Jag ba fattar: they weren't just that into me. Jag menar egentligen inte att mäta och jämföra, bara det att det är så påtagligt med hur jag nu vet skillnaden av att ha träffat någon som faktiskt bryr sig om mig eller någon som ser mig som ett kuttersmycke. Njutångersk upptäckt.