Manliga konstnärsmyter

Igår var jag med om något som fick mig att förstå lite mer varför vissa myter om kvinnor och män som konstnärer fortfarande frodas. Det var under ett seminarium där en manlig författare hade bjudits in för att ge sin syn på sitt konstnärskap och dela med sig av tips för att vi som studenter och framtida (vetenskapliga eller inte) textproducenter skulle känna oss någorlunda rustade.

Det var ett trevligt seminarium, författaren var personlig och öppenhjärtlig och avslöjade till och med att han ständigt lever med rädslan att någon ska avslöja honom som den bluff han är. Ödmjukhet är alltid sympatiskt.

Författaren bor i Stockholm och har en skrivarlya där han isolerar sig ibland, berättar han. Hans mest sålda bok kom till under en 100 dagar lång isolering med mycken tandagnisslan och till och med lite tårar. Ensamheten är något man måste lära sig att uthärda som författare, menar han. Det var intressant. Jag har tänkt mycket på de ensamma delarna av mitt jobb och hur jag i grunden finner dem okreativa. Det är framförallt tillsammans med andra som mina idéer och tankar kommer "till liv", när jag får testa dem på andra som bollplank. Men kanske måste jag lära mig att bättre acceptera de solitära dragen i min valda karriär.

Så lägger författaren fram en liten teori om konstnärsskapet: Detta med att uthärda ensamheten kan nämligen vara en förklaring till varför kvinnliga konstnärer har klarat sig sämre genom historien än män, menar han, och refererar till "genusforskningen". Män klarar nämligen ensamhet mycket bättre, medan kvinnor i högre utsträckning är sociala.

Jag blev alldeles tyst medan diskussionerna om författarskapets villkor fortsatte, men inom mig rasade flera frågor fram. Vilken genusvetenskap ger en så dåligt förklaring till konstvärldens strukturer? Hur kan en företrädare för den vara så okunnig om dess olika villkor för kvinnor och män genom historien? Och insikten: det är genom såna här berättelser konstnärsmän förklarar och förstår historien om konstvärlden för att slippa känna att deras köns större framgångar beror på orättvisor. Det har helt naturliga förklaringar!

"Om konstnärsskapet förutsätter förmågan att kunna isolera sig i perioder är det inte konstigt att kvinnor inte lyckats lika bra som männen", ville jag säga. "De har nämligen alltid varit den primära föräldern när de skaffar familj och har än idag svårigheter att kombinera familj och arbete som konstnär. Kvinnor i konstnärsgruppen har idag färre barn än befolkningen i stort, medan konstnärsmän har fler barn än befolkningen i stort (Konstnärsnämnden; Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, 2011). Flera skönlitterära verk vittnar om kvinnors val att inte skaffa barn för att kunna arbeta som konstnärer, och min egen studie visar att kvinnliga konstnärer som skaffade barn under sin utbildning fick höra att de var "oseriösa" av sina manliga professorer."

Det handlar också om det olika sätten vi förstår föräldraskapet beroende på kön. Kvinnor är fortfarande den närande, tryggheten, kroppen och den närvarande, medan studier visar att män fortfarande i stor utsträckning kopplar sin roll som förälder till sin roll på arbetsmarknaden. Att författaren som jag lyssnade på igår kunde vara förälder och samtidigt isolera sig i flera månader beror alltså på två saker: han har en partner som är närvarande förälder i hans ställe, och han förstår sig som förälder i hans egenskap av brödvinnare. Hans livsprojekt är inte i vägen för hans förmåga att vara pappa, men kvinnors livsprojekt bör fortfarande vara den som mamma eller som konstnärer.

Men jag sa ingenting. Jag vet inte varför. Tillfället liksom bara gled förbi. Men jag visste att jag måste säga något. Så i slutet gav jag författaren tipset att läsa Grizelda Pollock - "hon är feministisk konstvetare och har många bra teorier som kan komplettera idén om mannen som bättre på att kunna uthärda ensamhet" sa jag. Vad jag inte sa, var att om han läser Pollock så skulle han förstå sättet kvinnor har aktivt blivit bortglömda och bortplockade ur konsthistorien av män som haft kontrollen över den. Att det inte handlat om något naturligt som ligger i kvinnor själva. Det har handlat om sexism, och makt.

Kanske gjorde jag en liten gärning.

Lösningen på mysteriet kring damfotbollen - en del av det, åtminstone

Jag har tänkt på damfotboll en del. När jag växte upp i min mellanstora norrländska stad spelade praktiska taget alla fotboll, pojkar flickor damer herrar (utom jag då, som var den flummiga bruden som gillade att läsa böcker och dansa). De tuffaste tjejerna spelade fotboll, de mest populära var riktigt bra på det. Och även om jag inte intresserade mig så mycket för fotboll lärde jag mig att tycka om det någorlunda i alla fall, praktiskt taget alla mina vänner spelade ju. Så jag hängde med på matcher och turneringar ibland, fröjdades när min bästis lag vann Gothia Cup och var stolt över henne när hon kom med i länslaget.

Under förra sommarens VM i fotboll hände något. Jag blev intresserad av fotboll på riktigt, och det var mycket tack vare hur mycket damfotbollen lyfts. Många av matcherna var olidligt spännande och finalen mellan USA och Japan fick mig att bita ned samtliga naglar på fingrarna. Plötsligt förstod jag glädjen i sporten. Med en stor stark i näven brölade jag lyckligt varje gång ett snyggt mål sattes i kassen.

Jag är medveten om hur bespottad damfotbollen har varit och har fascinerats av det. Det mesta verkar handla om ren sexism, ofta inlindat i "omtanke" Spelarna är fula, lesbiska och dåliga. Det går för långsamt, det är värdelöst, det är sämre än männens. "Kvinnor behöver andra förutsättningar, så som mindre planer och mindre mål". Det hela är mycket lustigt, och kräver förklaringar.

Så i veckan under min och B:s semester i Istanbul fick jag en förklaring av en man varför han avskydde damfotboll. Spelarna var nämligen inte sexiga, förklarade han. Det var ingen sport för kvinnor. Han kunde gladeligen se kvinnor spela tennis eller volleyboll, det var bra sport för kvinnor menade han. Men fotboll, nä usch. "Tycker du det är viktigt att män är sexiga när de spelar fotboll?" frågade B och mannen skrattade; nej självklart inte. Därmed avslöjade han att han gav män och kvinnor helt olika förutsättningar för att utöva sporten.

Abby Wambach. Inte kvinnlig eller sexig? Tacka fan för det

Jag har inte kunnat låta bli att tänka mycket på det här uttalandet efter det. Jag skyller det inte på att mannen var turk, för hans kompis som stod bredvid (som också var turk) höll inte alls med honom. Det är ganska intressant att möta denna sortens aktiva motstånd till skillnad från det passiva motstånd som ofta gör sig gällande i andra sammanhang. Det säger något om hur vissa män ser på kvinnor och deras roll i världen. Vi ska vara till för dem. Mannen är första könet, kvinnan är till för hans tillfredsställelse genom att vara vackra, sexiga och ljuva. Men våra handlingar som inte syftar till att ge något till män i form att att tillfredsställa deras bild av Kvinnan är inte godkända, de möter motstånd.

Det hela påminde mig om den absurda situation som uppstod när jag läste Contemporary Social Theory på Trinity College i Dublin. Alla seminarier flöt på bra med intressanta samtal, tills vi kom fram till framväxten av feministisk teori. Då förmörkades den intellektuella solen för en av de manliga kurskamraterna. "Det är sexism!" utbrast han, men hade inget svar när vår seminarieledare frågade om han ansåg att kampen för jämlikhet var sexistisk. Sedan kom det: "Jag anser att om kvinnor ska ta och göra historia och teori på det här sättet borde de först FRÅGA OSS!" spottade han fram, varpå min haka åkte ned med en stor smäll i golvet. Skulle jag skratta eller gråta?


Jag tror det är samma logik. Kvinnor ska alltid, i alla sina handlingar, ha mäns godkännande i åtanke, inte minst vad gäller hennes kropp. Därför är kvinnors erövring av fotbollen så viktig. Den pekar nämligen på kvinnan som aktör för sina egna intressen skilda från ett samtidigt omhändertagande av mäns intressen. Det är därför det också är så viktigt för mansvärlden att sexualisera kvinnliga fotbollsspelare, som i fallet med Josefin Öhmans utvik i Slitz. Pröva bildgoogla damfotboll så fattar ni vad jag pratar om.

Själv längtar jag till nästa avspark i en stor turnering. Jag lär sitta där med ölen och nedbitna naglar och fira det stora fuck you-finget som damfotbollen placerar i sexismens öga.

Jag tänker på matematik

Det gör jag, verkligen hela tiden, och det gör mig glad. Det började med en artikel i Damernas Värld. Sedan hittade jag en bok om Matematikens historia på Myrorna för några kronor som jag har läst den med fröjd sedan dess.

I skolan var jag inget matematikgeni. Det är jag inte nu heller. Tvärtom misstänker jag att jag har lättare matematik-dyslexi, åh jag minns hur jag grät över matteläxorna i grundskolan. Jag grät för att jag var dum, trög, och för att jag var tjej. Hade jag varit kille hade jag nog fattat, tänkte jag och sörjde. Jag förstod kanske att såna tankar var fel, men den lilla matematikhistoria vi lärde oss i skolan bevisade ju: det fanns inga kvinnliga matematiker. Vi fick aldrig lära oss varför.

En gång i sexan, av någon anledning, fick jag alla rätt på ett matteprov. Jag trodde nästan det inte var sant. Min fröken som var hård men rättvis bad mig strängt att ta åt mig äran. Det var min första seger mot min självbild som dum och trög. I engelska och svenska fick ofta jag alla rätt på proven, men de ämnena visste jag ju var inte lika mycket värda. De var ju tjejämnen.



I högstadiet gick jag allmän matte, det vill säga den grupp av elever som ansåg sig själva vara dåliga i matte. Så här i efterhand är jag mycket osäker till såna uppdelningar. Jag behövde någon som kunde övertyga mig om att jag inte var dum utan bara inte vågade ens försöka på grund av mitt dåliga självförtroende. Det fanns lite utrymme för det i allmän matte. Min självbild som trög gjorde mig trög. Att utmana den bilden var svår nog att få mig att gråta ändå upp i gymnasieålder.

I tvåan på gymnasiet vågade jag för första gången utmana mig själv med hjälp av en lärare som inte trodde att jag var dum i huvudet. Jag insåg också att matte inte blev svårare ju högre kurser man läste, bara annorlunda. Jag tyckte inte att geometri och trigonometri var tråkigt, tvärtom. Till och med algebra var kul. Vanlig aritmetik däremot verkade vara min akilleshäl. Jag satte som mål att få VG i matte C. När provresultaten kom hade jag klarat det med en poäng. Det betyget betydde mer för mig än alla mina MVG i historia, engelska, svenska och samhällskunskap. För jag hade överkommit mitt största hinder.


Efter gymnasiet gjorde jag mitt eldprov: jag beslöt mig för att läsa tekniskt basår. Detta innebar att jag läste in naturämnena på gymnasiet under ett år på universitetsnivå. Inför första tentan i matte var jag nära att få panikångest. Jag kom in i tentasalen och såg papperet framför mig. Allt gungade. Jag sprang ut, cyklade hem och grät ned i min kudde som det misslyckade puckot jag var. Sen insåg jag en sak och slutade tycka synd om mig själv: Men herregud, det där kan jag. Jag har bara så vansinnigt dåligt självförtroende. Så när omtentan kom gick jag in och gjorde den, klarade G med god marginal, slutade hindra mig själv. Ja, det tog tid för mig att lösa matematiska problem, men till slut gjorde jag ju det. Det blev ok att göra misstag.

Matematiksjälvförtroendet är fortfarande dåligt, men nu slipper jag bevisa mig för någon. Jag behöver inte stressa, slipper visa mig korkad eller smart. Jag börjar nu med matematikhistorien och Fermats gåta, sedan kanske jag plockar upp några problem, vem vet? Jag kan älska matematiken nu i alla fall utan att behöva förhålla mig till idéer om genialitet och kön.

Min lillebror blev idag inskriven på ätstörningsenheten. Jag skrev om hans ortorexi för ett tag sen, ganska ytligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt. Jag känner så många känslor, orättvisa, ilska, ömhet och lillelillelillebror. Stackars lillebror. Gråter och tänker på vad han och många med honom gör mot sig själv.
Mamma hade följt med honom till sjukhuset och hon kunde inte hålla sig, hon grät när hon berättade om vad hon såg: så magra unga flickor, det fanns ingenting kvar av dem. Vissa satt i rullstolar.

Min lillebror är en av dem. Insikten som slår en.

Vad är det med kroppsfetischismen och dessa hemska jävla ätstörningar som raserar människor inuti, innifrån. Jag känner sorg över att jag och min lillebror inte har bättre kontakt, att vi kan prata om det här. Att jag är en han skulle vilja prata med. Och jag är så evinnerligt trött på att kämpa. Är det bara min familj, eller ska det vara så här många motgångar?

M & J, smoking

Pappa lekkamrat och Mamma trygghet - om tvivlet på kroppens förmåga

För någon vecka sedan fick jag besök av min vän och hennes lilla familj. De har precis fått en dotter och det var så kul att äntligen få träffa henne. Vi åt lunch ihop och gick en promenad. En sak som slog mig då var hur olika föräldrarna till bebisen höll i henne. Väl i köket var hon vaken och pigg. Hennes pappa lekte med henne och höll henne i sin ena hand. "Titta vad hon kan hålla balansen!" säger han och håller flickan i luften. Jag känner hur jag blir kall av rädsla. "Låt honom inte tappa henne!" tänker jag. Uppenbarligen tänker min kompis samma sak, för till slut säger hon: "Om du tappar henne..." Pappan blir irriterad, klart han inte skulle tappa henne, vad trodde hon egentligen?

Jag kom att tänka på hur jag själv förhöll mig till män och kvinnor när jag var liten. Mamma innebar alltid trygghet för mig, henne sökte jag mig till för tröst. Hon var en varm kropp och en mysig omfamning. Med pappa kramades jag också mycket, men han var också mindre mysig. Han och inte minst min bror kunde svinga mig högt i luften, snurra mig och kasta mig runt som om jag vägde ingenting. Jag brukade kikna av skratt. Ju äldre jag blev vände jag mig också bort från mamma och uppskattade mycket mer min brors vilda lekar. Hon stod för den barnsliga osjälvständigheten, männen i min omgivning mer för friheten. Där började en sorts smärta för mig. Jag ville vara som killarna. Men jag var en kvinna som min mamma. Därför kände jag en stark kluvenhet som jag än idag kan kämpa med (allt detta uttrycks mycket klart här: http://www.foraldrastod.se/barns-utveckling/utvecklingspsykologi/om-pappor-86968).

Jag läste nyss en insändare till en tidning, som jag tyvärr inte hittar längre (men som en uppmärksam läsare gjorde; http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/02/17/hur-blir-jag-mer-an-en-lekfarbror-at-min-dotter/), där en pappa uttryckte att han ville på samma villkor som sin partner innebära en trygghet för deras barn. Han ville vara mer än bara lekfarbror till barnet, han ville vara förälder på lika villkor. I svaret från tidningens "experter" fick han veta att han hade en annan roll och att det minsann inte var fy skam att vara lekfarbror. Jag tyckte det var ett respektlöst svar.

Men varför har vi olika sätt att förhålla oss fysiskt till barn?

I sin essä Att kasta tjejkast (2000) beskriver Iris Marion Young sin förståelse av kvinnors kroppsliga sätt vara. Enligt Young är kroppen som subjekt inte inriktad mot sig själv utan mot de möjligheter världen håller fram. Detta tillstånd är svårare för kvinnor att nå, eftersom att vi i ett sexistiskt samhälle ständigt måste vara beredda på att bli sedda som ren kropp. Att leva med hotet om oinbjudna intrång i vår fysiska integritet, med våldtäkt som den mest extrema formen av kränkning, skapar ett avstånd till kroppen som hindrar oss att leva i helhet och enhet med oss själva. Genom att undvika att bli sedda som kropp får kvinnor ett speciellt förhållningssätt till sin kropp där man måste skapa ett avstånd till och leva åtskild från den. Young menar att kvinnor förstår sina kroppar som samtidigt fria och bundna, aktiva och passiva, objekt och subjekt.

En konsekvens av denna dubbla inställning till kroppen är att kvinnor tvivlar på sina kroppars förmågor. Youngs exempel är "tjejkastet". Kvinnor känner sig inte sällan osäkra och frustrerade inför sina kroppars förmågor och känner ofta att man måste skydda kroppen från skada snarare än att ta sig an världen genom sina förmågor. Kvinnor ser inte självklart på sin kropp som ett ”Jag kan”, utan snarare ett ”jag kan inte”.

Jag tror det här är en viktig del i varför kvinnor inte leker lika vilt med sina barn som män. Jag skulle aldrig lita på att jag inte tappade en bebis om jag höll den i ena handen, för jag litar inte på min fysiska förmåga. När min kompis kommenterar sin killes sätt att hålla deras bebis projicerar hon förmodligen sin egen fysiska förmåga på situationen. Eftersom jag tycker om barn och vill vara en bra person för dem, erbjuder jag därför något annat. Min kropp som trygghet, t.ex. Att kramas mjukt kan jag. Det vet jag ligger i min förmåga.

Men jag skulle också vilja vara lektanten, på samma villkor som män. Om jag fick barn skulle jag på samma villkor vilja vara den som öppnar världen för dem.