Min lillebror blev idag inskriven på ätstörningsenheten. Jag skrev om hans ortorexi för ett tag sen, ganska ytligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt. Jag känner så många känslor, orättvisa, ilska, ömhet och lillelillelillebror. Stackars lillebror. Gråter och tänker på vad han och många med honom gör mot sig själv.
Mamma hade följt med honom till sjukhuset och hon kunde inte hålla sig, hon grät när hon berättade om vad hon såg: så magra unga flickor, det fanns ingenting kvar av dem. Vissa satt i rullstolar.

Min lillebror är en av dem. Insikten som slår en.

Vad är det med kroppsfetischismen och dessa hemska jävla ätstörningar som raserar människor inuti, innifrån. Jag känner sorg över att jag och min lillebror inte har bättre kontakt, att vi kan prata om det här. Att jag är en han skulle vilja prata med. Och jag är så evinnerligt trött på att kämpa. Är det bara min familj, eller ska det vara så här många motgångar?