Manliga konstnärsmyter

Igår var jag med om något som fick mig att förstå lite mer varför vissa myter om kvinnor och män som konstnärer fortfarande frodas. Det var under ett seminarium där en manlig författare hade bjudits in för att ge sin syn på sitt konstnärskap och dela med sig av tips för att vi som studenter och framtida (vetenskapliga eller inte) textproducenter skulle känna oss någorlunda rustade.

Det var ett trevligt seminarium, författaren var personlig och öppenhjärtlig och avslöjade till och med att han ständigt lever med rädslan att någon ska avslöja honom som den bluff han är. Ödmjukhet är alltid sympatiskt.

Författaren bor i Stockholm och har en skrivarlya där han isolerar sig ibland, berättar han. Hans mest sålda bok kom till under en 100 dagar lång isolering med mycken tandagnisslan och till och med lite tårar. Ensamheten är något man måste lära sig att uthärda som författare, menar han. Det var intressant. Jag har tänkt mycket på de ensamma delarna av mitt jobb och hur jag i grunden finner dem okreativa. Det är framförallt tillsammans med andra som mina idéer och tankar kommer "till liv", när jag får testa dem på andra som bollplank. Men kanske måste jag lära mig att bättre acceptera de solitära dragen i min valda karriär.

Så lägger författaren fram en liten teori om konstnärsskapet: Detta med att uthärda ensamheten kan nämligen vara en förklaring till varför kvinnliga konstnärer har klarat sig sämre genom historien än män, menar han, och refererar till "genusforskningen". Män klarar nämligen ensamhet mycket bättre, medan kvinnor i högre utsträckning är sociala.

Jag blev alldeles tyst medan diskussionerna om författarskapets villkor fortsatte, men inom mig rasade flera frågor fram. Vilken genusvetenskap ger en så dåligt förklaring till konstvärldens strukturer? Hur kan en företrädare för den vara så okunnig om dess olika villkor för kvinnor och män genom historien? Och insikten: det är genom såna här berättelser konstnärsmän förklarar och förstår historien om konstvärlden för att slippa känna att deras köns större framgångar beror på orättvisor. Det har helt naturliga förklaringar!

"Om konstnärsskapet förutsätter förmågan att kunna isolera sig i perioder är det inte konstigt att kvinnor inte lyckats lika bra som männen", ville jag säga. "De har nämligen alltid varit den primära föräldern när de skaffar familj och har än idag svårigheter att kombinera familj och arbete som konstnär. Kvinnor i konstnärsgruppen har idag färre barn än befolkningen i stort, medan konstnärsmän har fler barn än befolkningen i stort (Konstnärsnämnden; Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, 2011). Flera skönlitterära verk vittnar om kvinnors val att inte skaffa barn för att kunna arbeta som konstnärer, och min egen studie visar att kvinnliga konstnärer som skaffade barn under sin utbildning fick höra att de var "oseriösa" av sina manliga professorer."

Det handlar också om det olika sätten vi förstår föräldraskapet beroende på kön. Kvinnor är fortfarande den närande, tryggheten, kroppen och den närvarande, medan studier visar att män fortfarande i stor utsträckning kopplar sin roll som förälder till sin roll på arbetsmarknaden. Att författaren som jag lyssnade på igår kunde vara förälder och samtidigt isolera sig i flera månader beror alltså på två saker: han har en partner som är närvarande förälder i hans ställe, och han förstår sig som förälder i hans egenskap av brödvinnare. Hans livsprojekt är inte i vägen för hans förmåga att vara pappa, men kvinnors livsprojekt bör fortfarande vara den som mamma eller som konstnärer.

Men jag sa ingenting. Jag vet inte varför. Tillfället liksom bara gled förbi. Men jag visste att jag måste säga något. Så i slutet gav jag författaren tipset att läsa Grizelda Pollock - "hon är feministisk konstvetare och har många bra teorier som kan komplettera idén om mannen som bättre på att kunna uthärda ensamhet" sa jag. Vad jag inte sa, var att om han läser Pollock så skulle han förstå sättet kvinnor har aktivt blivit bortglömda och bortplockade ur konsthistorien av män som haft kontrollen över den. Att det inte handlat om något naturligt som ligger i kvinnor själva. Det har handlat om sexism, och makt.

Kanske gjorde jag en liten gärning.