Tefabriken och Europas förfall. Om marknaden, arbetet och människan.

För några veckor sedan läste jag en krönika av Johan Norberg som jag inte kunnat sluta tänka på. Den behandlar den ekonomiska krisen i Europa och tar ett exempel från södra Frankrike och en tefabrik. 

Krönikan går i stort ut på att förklara problemet med att arbetarna och facket i denna fabrik vägrar anpassa sig efter det ekonomiska läget och lägga ned verksamheten: kort så verkar Europas problem ligga i att människor här inte tillräckligt anpassar sina liv efter marknaden.

Arbetarna fick ju erbjudanden om nya jobb, förklarar Norberg, ändå framhärdade de i sina krav på att fortsätta som vanligt. Man får inte så mycket mer information om detta byte än att det skulle bli en chipsfabrik, vad det nu kan innebära av förändrade löner, personalsammansättning och arbetsuppgifter. Man får snarare intrycket av att arbetarna var bortskämda, stridbara idioter som genom deras allt för starka fack inte insåg hur de förstör för det vänliga men föränderliga kapitalet och därigenom för hela samhället.

Krönikan fick mig att inse något om det ekonomiska systemet som lustigt nog nästan chockade mig, gammal kritiker som jag är, nämligen hur oförhållbarhetslöst det kräver människors anpassning, och hur detta krav på så många sätt strider mot mycket av det som konstituerar oss som människor.

En vecka år 2008 hade jag förmånen att jobba på en tvålfabrik i Marseille, och kan fundera över denna situation utifrån mina dåvarande arbetskamraters ögon. För det första kallade man sig inte på detta ställe för ”tvålfabrik”. Man kallade sig hantverkare. Tvåltillverkningen är en stolt tradition i södra Frankrike. Arbetarna där hade långa utbildningar inom kemi och såg sig själva som bärare av denna tradition. Just på den platsen hade tvålar producerats i flera hundra år och man använde fortfarande maskiner som var mycket gamla. De hade till och med ”k-märkts” av Marseille stad. En gång om dagen släppte man in grupper av turister för att titta på tillverkningen som varit den samma genom flera generationer. Man bar på en enorm yrkesstolthet.

Nu vet jag inte om arbetarna på tefabriken hade samma yrkesstolthet som tvåltillverkarna, men jag tror att det ligger någonting mer bakom bilden av dem som hårdnackade, marknadsfientliga tjockskallar. Vad vet vi om deras ambitioner?

Vad Norberg inte reflekterar över, är att han i sin krönika på ett effektivt sätt ger en bild av varför det ekonomiska systemet grundar sig på en allvarlig felanalys av den mänskliga naturen: att människor inte ser sig själva, sina liv, kompetenser, drömmar och ambitioner som medel till ett mål; de ser sig som ett mål i sig själva. Vad kapitalet kräver att vi ska ge upp för att rädda ekonomin kan alltså vara våra traditioner, vår historia, vår yrkesstolthet, vår yrkesidentifikation, vår geografiska härkomst, våra rötter, vår längtan efter att utöva våra yrkesmässiga och konstnärliga färdigheter på ett sätt som inte berövar oss vår integritet. 

För vissa borde vi vara glada bara att vi har ett jobb. Men det är ofta genom våra jobb som vi når självrealisering och identifikation.

Norberg har rätt; om vi nu ska ha ett kapitalistiskt system bör vi också anpassa oss för att rädda det. Men så länge man förutsätter att arbetaren i denna ekonomi inte har andra ambitioner med sina liv än denna anpassning, och till och med straffar dem för dessa andra ambitioner, dels genom att moraliskt anklaga dem för att förstöra systemet, sedan existentiellt genom att tvinga människor till denna avhumanisering, ser jag inte hur detta ekonomiska system någonsin kommer fungera.

Frågan är om det ens förtjänar det.

How much immigration can the Swedish society take? The Remix.

How much immigration can the Swedish society take?
a remix of
Linda Nochlin’s “Why are there no great women artists?”

by

Glitterfittorna

"How much immigration can the Swedish society take?" The question tolls reproachfully in the background of most discussions of the so-called immigration problem. But like so many other so-called questions involved in the ethnicity "controversy," it falsifies the nature of the issue at the same time that it insidiously supplies its own answer: "The Swedish society can only take so much immigration".

The assumptions behind such a question are varied in range and sophistication, running anywhere from "scientifically proven" demonstrations of the inability of human beings with dark skin rather than white skin to contribute with anything significant, to relatively open minded wonderment that immigrants, despite so many years of near equality and after all, a lot of swedes have had their disadvantages too, have still not achieved anything of exceptional significance in society.

The anti-racist's first reaction is to swallow the bait, hook, line and sinker, and to attempt to answer the question as it is put: that is, to dig up examples of worthy or insufficiently appreciated immigrants throughout history; to rehabilitate rather modest, if interesting and productive careers; to "rediscover" forgotten immigrants make out a case for them; to demonstrate that immigrants were really less dependent upon welfare than one had been led to think. Such attempts, whether undertaken from an anti-racist point of view, are certainly worth the effort, both in adding to our knowledge of immigrant’s achievement and of migration history generally. But they do nothing to question the assumptions lying behind the question ”how much immigration can the Swedish society take?" On the contrary, by attempting to answer it, they tacitly reinforce its negative implications.

It is when one really starts thinking about the implications of " how much immigration can the Swedish society take?" that one begins to realize to what extent our consciousness of how things are in the world has been conditioned-and often falsified-by the way the most important questions are posed. We tend to take it for granted that there really is an East Asian Problem, a Poverty Problem, a Black Problem and a Woman Problem. But first we must ask ourselves who is formulating these "questions," and then, what purposes such formulations may serve. (We may, of course, refresh our memories with the connotations of the Nazis' "Jewish Problem.") Indeed, in our time of instant communication, "problems" are rapidly formulated to rationalize the bad conscience of those with power: thus the problem posed by Americans in Vietnam and Cambodia is referred to by Americans as the "East Asian Problem," whereas East Asians may view it, more realistically, as the "American Problem"; the so-called Poverty Problem might more directly be viewed as the "Wealth Problem" by denizens of urban ghettos or rural wastelands; the same irony twists the White Problem into its opposite, a Black Problem; and the same inverse logic turns up in the formulation of our own present state of affairs as the "Immigrant Problem."

Now the "Immigrant Problem," like all human problems, so-called (and the very idea of calling anything to do with human beings a "problem" is, of course, a fairly recent one) is not amenable to "solution" at all, since what human problems involve is reinterpretation of the nature of the situation, or a radical alteration of stance or program on the part of the "problems " themselves. Thus immigrants and their situation in the society, as in other realms of endeavor, are not a "problem" to be viewed through the eyes of the dominant white power elite. Instead, immigrants must conceive of themselves as potentially, if not actually, equal subjects, and must be willing to look the facts of their situation full in the face, without self-pity, or cop-outs; at the same time they must view their situation with that high degree of emotional and intellectual commitment necessary to create a world in which equal achievement will be not only made possible but actively encouraged by social institutions.

It is certainly not realistic to hope that a majority of white people, in the society or in any other field, will soon see the light and find that it is in their own self-interest to grant complete equality to immigrants, as some anti-racists optimistically assert, or to maintain that white people themselves will soon realize that they are diminished by denying themselves access to traditionally "immigrant" realms and emotional reactions. Those who have privileges inevitably hold on to them, and hold tight, no matter how marginal the advantage involved, until compelled to bow to superior power of one sort or another.

Thus the question of equality devolves not upon the relative benevolence or ill-will of individual white people, nor the self-confidence or abjectness of individual immigrants, but rather on the very nature of our institutional structures themselves and the view of reality which they impose on the human beings who are part of them. Most white people, despite lip service to equality, are reluctant to give up this "natural" order of things in which their advantages are so great.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" is simply the top tenth of an iceberg of misinterpretation and misconception; beneath lies a vast dark bulk of shaky idees recues about the nature of society and its situational concomitants, about the nature of human abilities in general and of human excellence in particular, and the role that the social order plays in all of this. While the "immigrant problem" as such may be a pseudo-issue, the misconceptions involved in the question " how much immigration can the Swedish society take?" points to major areas of intellectual obfuscation beyond the specific political and ideological issues involved in the subjection of immigrants.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" has led us to the conclusion, so far, that society is not a free, autonomous activity of a super-endowed individual, but rather, that the total situation of society in its making, both in terms of the development of the art maker and in the nature and quality of the work of society itself, occur in a social situation, are integral elements of this social structure, and are mediated and determined by specific and definable social institutions, be they academies, systems of welfare, the media, mythologies of the immigrant or the Swede.

Extract remixed from Women, Art and Power and Other Essays, Westview Press, 1988 by Linda Nochlin, pp.147-158

Kort om bråk

Jag tänker på hur det är att bråka med någon man älskar. Jag vill inte ogilla bråken. De är inte dåliga i sig, ingen relation utvecklas utan missförstånd eller misstag. Det är hur man gör bråken som kan vara dåligt.

När B och jag bråkar, vilket vi gör väldigt sällan, handlar det ofta om vanlig trötthet. Man är grinig, har ont i huvudet, orkar inte riktigt vara stark och bra hela tiden. Eller så handlar det om att man inte riktigt lyckas frigöra sig från sina egna förståelser för att ta in den andras, för att det kan vara svårt att gå ifrån vanan att egentligen bara tänka på sig själv och sina behov.

Det är ok. Aldrig när vi bråkar jag har känt den där underliggande oron, den som är nära rädslan; att hans sätt att bråka är tecken på att något inte står rätt till. Känslan att han har något inom sig som inte har med mig att göra men som kommer skada mig.

Det är så skönt att bråka utan att känna rädsla. Bara vänta, vända tillbaka, fråga; varför blev vi arga nu egentligen? Veta att den andra vill inget illa, på riktigt veta det.

Strunt förnuft

I går läste jag det senaste numret av Sunt Förnuft, "Skattebetalarnas" tidskrift som min liberale svåger får hem i brevlådan. På omslaget var Jonas Sjöstedt med ett citat om den vettlösa valutaunionen.

Skattebetalarna är en intresseförening som arbetar för "sänkt skatt och sparsamhet med dina skattepengar". I styrelsen sitter bla annat Marcus Uvell som till vardags även är vd för stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro. Det är alltså en förening för högerintressen även om det framstår som att man tycker sig verka för neutrala intressen i och med tidsskriftens titel "Sunt förnuft".

Inte mindre intressant att de intervjuar Jonas Sjöstedt då, tänkte jag. Det var intressant läsning. Bl a nämndes det flera gånger att han är intresserad av att införa "löntagarfondliknande" reformer. Mycket viktigt tänker jag om man är intresserad av att demonisera vänsterpartiets ledare ytterligare inför sina redan frälsta läsare.

Sedan får Sjöstedt frågan om feminism och jämställdhet i Sverige. Inte mindre än tre gånger måste han avfärda påståenden från skribenten om att jämställdhet är ett problem bland "de andra". I Sverige har vi nämligen till exempel inte tvångsäktenskap, informeras Sjöstedt.

Det blev så tydligt vad jämställdhet bör reduceras till i såna här sammanhang, och vilken förförståelse som dikterar de människor som befinner sig i den intressesfär som omger Skattebetalarna. Det verkar vara muslimerna, invandrarna som äger jämställdhetsproblemet, inte vi svenskar.

Jag är också skattebetalare, kära Skattebetalarna. Den här föreningen och tidsskriften representerar inte mig och mina intressen för fem öre. Att tro att man agerar i enlighet med "sunt förnuft" när man representerar mycket specifika och reducerande intressen är ju rätt galet.

Med tanke på tidningens bland annat bristande feministiska kunskaper föreslår jag helt anpråkslöst ett namnbyte till Strunt förnuft!

Varsågod, det var så lite så! *ler*