Kort om bråk

Jag tänker på hur det är att bråka med någon man älskar. Jag vill inte ogilla bråken. De är inte dåliga i sig, ingen relation utvecklas utan missförstånd eller misstag. Det är hur man gör bråken som kan vara dåligt.

När B och jag bråkar, vilket vi gör väldigt sällan, handlar det ofta om vanlig trötthet. Man är grinig, har ont i huvudet, orkar inte riktigt vara stark och bra hela tiden. Eller så handlar det om att man inte riktigt lyckas frigöra sig från sina egna förståelser för att ta in den andras, för att det kan vara svårt att gå ifrån vanan att egentligen bara tänka på sig själv och sina behov.

Det är ok. Aldrig när vi bråkar jag har känt den där underliggande oron, den som är nära rädslan; att hans sätt att bråka är tecken på att något inte står rätt till. Känslan att han har något inom sig som inte har med mig att göra men som kommer skada mig.

Det är så skönt att bråka utan att känna rädsla. Bara vänta, vända tillbaka, fråga; varför blev vi arga nu egentligen? Veta att den andra vill inget illa, på riktigt veta det.