Jag skulle gärna uppdatera mer, men det är bara det att...

Jag har en deadline i mitten på december. Detta är min idealbild av hur jag arbetar:

Detta är hur jag arbetar:

Då känner jag lite så här inför mig själv:

Avhumaniseringens retorik

Efter att läst reaktionerna på DN's vedervärdiga ledare i veckan där prostitution näranog jämställdes med bistånd insåg jag att jag inte var den enda som kände stark förvåning över hur texten kunde publiceras. För vad var då problemet med den? För mig handlar det om många olika saker, men den tydligaste problematiken handlar om hur texten präglas av en avhumanisering av prostituerade i andra länder, som en konsekvens av en förståelse av "deras behov" som annorlunda än "våra". Jag bestämde mig för att försöka analysera hur processen kan se ut, för hur man kan komma fram till sån inställning till andra människor.

Jag har hämtat inspiration från en forskare vid namn Catrin Lundström, som skrivit om migrantarbete och exilsvenskars användning av hushållstjänser i sina nya länder. Hon undersöker alltså hur svenskar omförhandlar sina ideal av jämställdhet och jämlikhet när de kommer till andra länder, vilket visade sig att hur många av dem anställer pigor till mycket dåliga anställningsförhållanden och undermåliga löner, något de inte skulle göra i Sverige.

Så vad har prostitution med hushållsarbetare att göra? jo, för att kunna frångå principer om jämlikhet genomgick utlandssvenskarna en process av differentiation där man särskilde "dem" från "oss". Villkor som de själva aldrig skulle acceptera, som att sova i en skrubb eller arbeta under minimilön, blev acceptabelt att erbjuda andra. På samma sätt i prositutionsdebatten måste "vi" skilja på "frivilliga" och "ofrivilliga" prostituerade, för att också kunna skapa möjligheter att skapa den "gode" sexköparen. Denna retorik gör det också möjligt att ignorera den kunskap som prostitutionsforskningen har insamlat, samt att möjliggöra kroppen som handelsvara.

Andra steget, när de "andra" är annorlunda än "oss", är att definiera "deras" behov som annorlunda än "våra". Pigorna i utlandet är annorlunda, alltså har de andra behov, alltså bedöms de enligt andra måttstockar än vad vi skulle acceptera för oss själva. Prostituerade i andra länder har andra behov, alltså kan vi "hjälpa" dem när vi köper sex. Denna process är mycket tragisk och ledsam.

För någonstans i dessa steg börjar också avhumaniseringen. Då kan vi också tro att vi inte gör något fel när vi behandlar andra på sätt vi aldrig skulle acceptera att andra behandlade oss på, eller försätter andra i situationer vi inte skulle önska våra nära och kära.

Det finns så mycket vi inte kan acceptera.

Varför jag inte kunde se Take this waltz.

För någon helg sedan insjuknade jag i feber och låg snorandes i B's säng med värkande bihålor och alvedonen i blodomloppet. B lagade mat, pysslade om mig, och köpte glass. Lyckliga jag. Dessutom laddade han ned filmer vi kunde se - först såg vi He's just not that into you, vilken gav mig magont av porträtteringen av hur kvinnor lurar sig själva för att få drömprinsen - som ändå bara sviker genom att ligga med den heta yogaläraren. Sedan såg vi Take this waltz (denna underbara Leonard Cohen-låt) - och den tyckte jag mycket om.

Men jag märkte ju längre filmen spelades att jag inte såg den - det vill säga, jag sögs inte in i handlingen som man bör när man ser filmer, hänger sig åt historien, uppslukas av handlingen, vad man nu kallar det. Det var synd. Take this Waltz är en bra film, den skildrar det smärtsamma och sega i en relation som långsamt faller ihop i takt med att hon faller för en annan - och den gör det med en förödande vacker scenografi och bra skådespeleri.

Så varför kunde jag inte bara se den? Det handlade om att jag inte förstod något i filmen - jag förstod inte hur de fick saker och ting att gå ihop. Ekonomiskt alltså. Så tråkigt. Men det var det enda jag satt och tänkte på medan kärlekshistorien rullade vidare - hur har hon råd att bo så fint? Vad gör hon? Var får hon sin inkomst ifrån? Hennes man? Det är omöjligt att hans inkomster från att sälja kokböcker skulle kunna täcka ett sånt fint hem, med deras saker, hennes kläder, deras fester, mat, simlektioner, liv - hur levde dem egentligen?

Allt jag tänkte på när jag såg filmen var att jag också så gärna skulle vilja leva som dem, i en vacker stad där det alltid verkade vara underbart klimat, i ett vackert hus i ett lugnt och fint område, omgärdade av konstnärer, gå promenader på stranden i vackra klänningar i retrostil, ordna fester för vännerna som är lika vacka som en själv, hänga kulörta lampor i den vackra trädgården, allt utan att verka arbeta, inte en timme spenderad på tid något man inte ville men ändå måste, bara ha ambitionen att skriva medan ens man komponerade spännande recept till en kokbok i köket, bara leva så enkelt och ändå så bra.

Men jag kan inte det. För jag lever i verkligheten.

hej mamma har cancer igen.

Det var två år sedan sist och sedan sist har jag återigen tagit henne för given. Och det är jag så glad över. Mamma ska vara självklar. Det finns inget "ta tillvara på". Livet är det som händer medan ni försöker stanna upp och ta tillvara på de där fina stunderna. Jag blir ledsen av tanken på att alla levande tror att de måste stanna upp och tänka på döden. Nej, gör inte det. Ni är välsignade med liv. Goda liv, där döden är en främling. Låt den vara det, så länge ni kan. Ingen vill leva sida vid sida med döden.