Men jag märkte ju längre filmen spelades att jag inte såg den - det vill säga, jag sögs inte in i handlingen som man bör när man ser filmer, hänger sig åt historien, uppslukas av handlingen, vad man nu kallar det. Det var synd. Take this Waltz är en bra film, den skildrar det smärtsamma och sega i en relation som långsamt faller ihop i takt med att hon faller för en annan - och den gör det med en förödande vacker scenografi och bra skådespeleri.
Så varför kunde jag inte bara se den? Det handlade om att jag inte förstod något i filmen - jag förstod inte hur de fick saker och ting att gå ihop. Ekonomiskt alltså. Så tråkigt. Men det var det enda jag satt och tänkte på medan kärlekshistorien rullade vidare - hur har hon råd att bo så fint? Vad gör hon? Var får hon sin inkomst ifrån? Hennes man? Det är omöjligt att hans inkomster från att sälja kokböcker skulle kunna täcka ett sånt fint hem, med deras saker, hennes kläder, deras fester, mat, simlektioner, liv - hur levde dem egentligen?
Allt jag tänkte på när jag såg filmen var att jag också så gärna skulle vilja leva som dem, i en vacker stad där det alltid verkade vara underbart klimat, i ett vackert hus i ett lugnt och fint område, omgärdade av konstnärer, gå promenader på stranden i vackra klänningar i retrostil, ordna fester för vännerna som är lika vacka som en själv, hänga kulörta lampor i den vackra trädgården, allt utan att verka arbeta, inte en timme spenderad på tid något man inte ville men ändå måste, bara ha ambitionen att skriva medan ens man komponerade spännande recept till en kokbok i köket, bara leva så enkelt och ändå så bra.
Men jag kan inte det. För jag lever i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar