Kvinnoblivandet

Caitlin Moran skriver om kvinnoblivandet i "Konsten att vara kvinna", jag känner mig alienerad till kvinnosläktet. För några veckor sedan satt jag bakom en snygg och elegant kvinna i bussen. Jag lade märke till hennes välkammade hår, uppsatt i en snygg frisyr. Den perfekta makeupen och den klanderfria kappan. Hon tog fram en ytterst liten tub med kräm och lade omsorgsfullt en linje med nagelbandsvälgörande kräm på varje finger. Hon masserade ömt in varje finger. På bussen. I jämförelse med henne kände jag mig som en abnorm kvinna. Jag var osminkad, hade ej borstat håret som vanligt, slängt på mig några passande kläder och lyssnade på senaste podavsnittet av The Economist där på bussen på väg till jobbet. När mina nagelband släpper tar jag fram nagelklipparen och klipper av dom.

Moran tar upp de frågor i kvinnoblivandet hon antar att vi kvinnor har problem med idag eftersom det aldrig varit lättare att vara kvinna: "vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet" står det på baksidan. Moran inleder med ett kapitel om hur hon hittade sin klitoris, hur hon hittade sin sexualitet och jag blir upprymd och glad och även något avundsjuk. Jag tänker på hur mitt förhållande till min kropp hade varit om jag tillåtit mig utforska den så som Moran gjorde. När jag läser kapitlet ser jag samtidigt den norska filmen Ligg med mig som porträtterar unga kvinnors sexualitet, skambeläggandet och den tonåriga kåtheten på ett underbart sätt.

Men sedan börjar jag tyvärr sucka och grymta när jag läser vidare. Det som ska föreställa dråpliga berättelser om mens, kroppsbehåring och bröst leder fram till kapitlet där Moran berättar att hon är feminist. Vad innebär det att vara feminist? Moran ger dig ett snabbtest: "Stick ned handen i byxorna. a) Har du slida? b) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på dessa frågor är ja: Grattis du är feminist!" Kan män vara feminister med denna definition eller är feminismen bara en rörelse för kvinnan och hennes fitta?

Redan på sidan efter detta snabbtest får jag klart för mig att Moran och jag båda två visst är feminister, men att vi måste leva på skilda planeter. Här klargör nämligen Moran att det inte alls är förtryckande för andra kvinnor att anlita städare eftersom "DET ÄR INTE KVINNORNA SOM HITTAT PÅ DAMMET". Hon fortsätter med ett gäng taffliga argument till varför det är okej för medelklasskvinnan att anlita städhjälp, bland annat med hjälp av jämförelsen att det borde vara klassförtryck när en medelklassman lejer en manlig rörmokare om det anses kvinnoförtryckande när en medelklasskvinna anlitar en kvinnlig städerska. "Okej", suck, stånk och stön.

Här har jag alttså surnat till rejält och jag vill egentligen lägga ifrån mig boken för att aldrig mer ta upp den. Moran fortsätter med sina veckorevyianska tips om allt från mode, kläder, väskor, högklackade skor till att det är dyrt att gifta sig och att det är okej att inte skaffa barn.

Moran skriver ur en brittisk kontext. Och jag är så underbart glad att jag inte är kvinna i UK där feminismen verkar ha kommit lika långt som ungefär till just ett nummer av Vecko Revyn i början av 1990-talet. Som jag för övrigt prenumererade på. Jag har redan läst alla dessa tips om konsten att vara kvinna. Men jag snappade nog inte upp ett endaste en av dem. Om jag inte hade läst Moran eller Vecko Revyn hade tanken aldrig slagit mig att en kan mäta omkretsen på sina lår eller att kvinnor skvallrar och att det är okej. Tack för din gärning!

Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Tomtar och Timbrotroll

Dagens ledare i Östgöta Correnspondenten gav mig så mycket inspiration! jag inte kunde låta bli.

Agaat

Jag är ledsen, Marlene van Neikerk! Jag borde älskat din bok. Men du lät förståelsen komma försent. Inte för än sidan 666, lustigt nog, började jag verkligen läsa, suga i mig varje bokstav. Varför lät du inte Agaat tala för än det nästan var för sent? Det var hennes röst jag hade behövt, redan från början.

Tack ändå för skildringarna av ett jordbruk.

Äktenskap, makt, frihet

Förslaget om månggifte framstår för mig som så blåögt och totalt utan maktanalys. Jag pratade med en vän om vad vi såg skulle vara konsekvenserna om förlaget gick igenom, och kom fram till några olika scenarier: Män i Norrlands inland som köper mer än en thailändsk fru, kuvade fyra fruar till någon man i en förort. Någon kvinna kommer gifta sig med två män, dessa exempel kommer lyftas fram av media som målande exempel på konsekvenserna av reformen.

Jag tror så här: resurssvaga kvinnor med lågt ekonomiskt och socialt kapital kommer i högre grad finna sig i situationer där deras män gifter sig med andra kvinnor mot deras vilja. Högutbildade kvinnor med tillgång till resurser kommer ha makt att hantera ett förhandlingsläge och i större utsträckning leva i relationer enligt sin vilja. Inte för att jag inte sett resursstarka kvinnor känna maktlöshet över sina kärleksliv. Kalla mig dystopisk, eller vad ni vill. Jag anser att vi lever i ett patriarkat, och vill inomfeministiskt prata om hur detta förslag egentligen skulle gynna kvinnor, även de som saknar tillgångar och makt.

Då ser jag hellre att vi pratar om att avveckla giftermålet som en juridisk överenskommelse.

Uttalanden som ”staten ska inte lägga sig i människors liv” verkar så ofta göras av människor som formar definitioner av ”frihet” enligt den maktordning de själva har tillgång till. Jag anser att statens har en viktig funktion i att så långt som möjligt förhindra utsatthet, förhindra misär. Den versionen av liberal frihet som vissa förespråkar är utformad efter dem som har medel att hantera denna frihet. Medlena kan vara olika, men det handlar alltid om olika resurser, ekonomiska, kulturella, sociala. Där enskilda individer endast ser sina personliga tillkortakommanden, måste vi prata om makt och tillgångar.

Åh Moa.

En av de böcker jag älskat allra mest är Moa Martinssons Mor gifter sig. Igår när jag plockade ur lådor jag burit ned från vinden hittade jag boken igen. Inledningen är skriven av Moa själv, hon öppnar med en presentation av sin mamma, som hon själv anser är bokens huvudkaraktär. Hon ställer en fråga som som påminner mig om något; att aldrig glömma:

Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner anda anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen?

Det är en passage ur boken jag särskilt kommer ihåg, och som jag även kom att tänka på i efterdyningarna av klasshatsdebatten. Moas mamma gifte sig med en man Moa hade svårt att tåla. Han söp, slog hennes mor och lämnade dem ofta utan pengar, svältandes. Hennes mor födde barn som aldrig levde mer än ett år, svaga på grund av den dåliga näring och det hårda kroppsarbete hennes mor var tvungen att utsätta sig för, långt in i slutet på graviditeterna.

Passagen jag tänkte på var den när Moas mor, Hedvig, är nygift. Mannens släkt kommer från staden och är så kallade välbärgade och "bildade". Att vara bildad, som Moa förstod det, var att sitta i gröngräset om söndagarna, äta smörgås och potatis och köttbullar och dricka öl och brännvid och sjunga "här är gudagott att vara".

Moas mamma arbetade hårt för att kunna utfordra den bildade släkten som kom varje helg. En hel del saker gick till pantlånaren för att ha råd. Varje helg åt de upp den mat som var tänkt åt familjen under veckan varför mamman svalt. Men hon vågade inte köra iväg den "bildade" släkten, trots att hennes svärmor säger åt henne att hon bör göra det.

Men Hedvig var inte så karsk som farmor. Hedvig hade ett oäkta barn, hade slitit mycket i sitt liv, fått lära sig att niga och tiga inför fint och "bildat" folk, och nu skulle hon snart ha ett barn till och var mycket trött, orkade inte opponera.

Hon födde till slut ett barn som var för litet av näringsbristen, det dog. "Sen den tiden har jag svårt att tåla välbärgat, objudet främmande." skriver Moa.

Jag förstår det klasshat hon kände. Jag ser ingen anledning till att känna något annat under omständigheterna. Svaret på Moas fråga är ett ljungande nej. Det fanns ingen vettig anledning till att hennes mors liv var så hårt, trots fred och hårt arbete. Det handlade inte om något annat än den djupaste orättvisa, och vi får aldrig glömma.