Kvinnoblivandet

Caitlin Moran skriver om kvinnoblivandet i "Konsten att vara kvinna", jag känner mig alienerad till kvinnosläktet. För några veckor sedan satt jag bakom en snygg och elegant kvinna i bussen. Jag lade märke till hennes välkammade hår, uppsatt i en snygg frisyr. Den perfekta makeupen och den klanderfria kappan. Hon tog fram en ytterst liten tub med kräm och lade omsorgsfullt en linje med nagelbandsvälgörande kräm på varje finger. Hon masserade ömt in varje finger. På bussen. I jämförelse med henne kände jag mig som en abnorm kvinna. Jag var osminkad, hade ej borstat håret som vanligt, slängt på mig några passande kläder och lyssnade på senaste podavsnittet av The Economist där på bussen på väg till jobbet. När mina nagelband släpper tar jag fram nagelklipparen och klipper av dom.

Moran tar upp de frågor i kvinnoblivandet hon antar att vi kvinnor har problem med idag eftersom det aldrig varit lättare att vara kvinna: "vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet" står det på baksidan. Moran inleder med ett kapitel om hur hon hittade sin klitoris, hur hon hittade sin sexualitet och jag blir upprymd och glad och även något avundsjuk. Jag tänker på hur mitt förhållande till min kropp hade varit om jag tillåtit mig utforska den så som Moran gjorde. När jag läser kapitlet ser jag samtidigt den norska filmen Ligg med mig som porträtterar unga kvinnors sexualitet, skambeläggandet och den tonåriga kåtheten på ett underbart sätt.

Men sedan börjar jag tyvärr sucka och grymta när jag läser vidare. Det som ska föreställa dråpliga berättelser om mens, kroppsbehåring och bröst leder fram till kapitlet där Moran berättar att hon är feminist. Vad innebär det att vara feminist? Moran ger dig ett snabbtest: "Stick ned handen i byxorna. a) Har du slida? b) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på dessa frågor är ja: Grattis du är feminist!" Kan män vara feminister med denna definition eller är feminismen bara en rörelse för kvinnan och hennes fitta?

Redan på sidan efter detta snabbtest får jag klart för mig att Moran och jag båda två visst är feminister, men att vi måste leva på skilda planeter. Här klargör nämligen Moran att det inte alls är förtryckande för andra kvinnor att anlita städare eftersom "DET ÄR INTE KVINNORNA SOM HITTAT PÅ DAMMET". Hon fortsätter med ett gäng taffliga argument till varför det är okej för medelklasskvinnan att anlita städhjälp, bland annat med hjälp av jämförelsen att det borde vara klassförtryck när en medelklassman lejer en manlig rörmokare om det anses kvinnoförtryckande när en medelklasskvinna anlitar en kvinnlig städerska. "Okej", suck, stånk och stön.

Här har jag alttså surnat till rejält och jag vill egentligen lägga ifrån mig boken för att aldrig mer ta upp den. Moran fortsätter med sina veckorevyianska tips om allt från mode, kläder, väskor, högklackade skor till att det är dyrt att gifta sig och att det är okej att inte skaffa barn.

Moran skriver ur en brittisk kontext. Och jag är så underbart glad att jag inte är kvinna i UK där feminismen verkar ha kommit lika långt som ungefär till just ett nummer av Vecko Revyn i början av 1990-talet. Som jag för övrigt prenumererade på. Jag har redan läst alla dessa tips om konsten att vara kvinna. Men jag snappade nog inte upp ett endaste en av dem. Om jag inte hade läst Moran eller Vecko Revyn hade tanken aldrig slagit mig att en kan mäta omkretsen på sina lår eller att kvinnor skvallrar och att det är okej. Tack för din gärning!