Ädelt våld

I helgen var jag på fest. Det var roligt, lägenheten var översållad med människor jag inte träffat förut. Jag övade på att överkomma min blyghet och försökte mingla. Under kvällen talade jag med två män. Det lustiga var att båda, oberoende av varandra, berättade att de hade gjort andra illa, dvs misshandlat en annan man. Det olustiga är att jag såg på båda att det fanns en stolthet i det.

Båda männen hade använt våld i försvar. Det ädla våldet är nödvändighetens våld. Övervåldet de beskrev att det utsatt sin angripare för var ett resultat av att de båda känt sig i underläge på olika sätt; de hade båda utsatts för utfrysning, alienation från grupp, mobbing. De hade varit deprimerade.

De var ledsna för att de använt våld. Men de kunde inte ångra det. De ville att jag skulle veta hur mycket de slagit tillbaka.

Det var någonting med det som gjorde mig ledsen. Jag kramade handen hårt på den människa jag gick hem med. Han har aldrig försökt göra sig en person inför mig genom våld.


(fotnot: läste av en slump två artiklar idag kring just det här ämnet.)