onsdag 20 februari 2013

Kopplingen betyg, arbetsmarknad och position. Om pojkars och flickors skolsituation.

I betänkandet från kvinnomaktsutredningen "Ty makten är din..." från 1998 (SOU 1998:6) går det att läsa att "det är bättre att satsa på könsbyte än utbildning" för kvinnor. Jag minns vilken deprimerande effekt det hade på mig när den kom, och ifall man verkligen kunde ta det på allvar. Jag brukar tänka på den meningen när jag möter diskussioner om genus i utbildning, nu senast i en bloggpost på SvD.

Andemeningen med texten verkar vara att vi inte reagerar tillräckligt mot att pojkar halkar efter i betygen. "Argumentet brukar vara att pojkar ändå alltid klarar sig. Men det stämmer inte." Men vad som inte nämns i texten med att pojkar "alltid klarar sig" är relationen mellan utbildning och arbetsliv, . Ignorerar man det sambandet får man också en i min avsikt ensidig diskussion kring utbildning.

Jag minns när jag talade med en man en gång om relationen mellan utbildning, betyg och arbetsliv. Han blev väldigt arg, det var inte det vi diskuterade! Man måste hålla sig till sak! Men jag anser att om vi inte diskuterar relationen mellan utbildning och arbetsliv kan vi inte heller diskutera utbildningens värde och mening, och inte heller förstå elevers beteenden och handlingar i relation till betyg.

Problemet är nämligen det, att om det stämmer att flickor presterat bättre i praktiskt taget alla ämnen sen skolan infördes, har vi kanske inte tillräckligt diskuterat brytningen mellan prestationer i skolan och tillgången till löner, yrken, positioner, karriärer och makt. Eller, det har vi visst det; inom feminismen. Det är positivt att diskussionen förs i bredare sammanhang.

Jag tror vi måste förstå flickor och pojkars olika beteende (i den mån den är olik, det finns stora skillnader inom gruppen, som också Pia Rosander fastställer i sin avhandling) som reaktioner på ett system: genom historien har kopplingen mellan positioner, arbetsliv och betyg tenderat att inte gälla för män, de "flyter upp som korkar" ändå, som tidigare nämnda SOU också konstaterade. I en sån kontext är det inte konstigt att pojkar inte satsar på goda betyg på samma sätt som flickor, eftersom de har en tillgång som räknats ännu högre när det gäller tillgång till makt, arbete och positioner; ett manligt kön. Flickor däremot kompenserar för att vara född i "fel" kön genom att skaffa sig utbildningskapital. Deras fokus på goda betyg kan också ses som en reaktion på ett system.

Det finns en väv av omständigheter som påverkar individers inställning till skola och betyg andra än kön, vilket jag tycker bloggtexten är känslig för. "Pojkarna som halkar efter är sällan medelklassens killar, som mycket riktigt tar sig in i samhället ändå." Vad har man för förståelse och bild av vem man kan vara när man växer upp i vissa omständigheter? Jag menar att vi kan begränsas, inte determineras av, våra sociala omständigheter på sätt som gör att vi ser olika möjligheter. Här kommer klass, bakgrund och kön in i bilden. En intressant undersökning i detta avseende är Beverly Skeggs "Att vara respektabel".

Att uppmärksamma betydelsen av betyg kan vara viktigt i relation till en framtida arbetsmarknad där utbildning får allt större betydelse; i en sån framtid blir också pojkarna förlorarna. Jag tycker det är intressant att tänka sig ett annat scenario; att länken mellan tryggad framtid och utbildning kollapsar då kvinnor äger lejonparten av utbildningskapitalet (enligt logiken "allt kvinnor rör vid förvandlas till bajs") eftersom det kommer kvarstå överordnade tillgångar som kommer fortsätta att strukturera vårt samhälle: manligt kön, vit hud, ett svenskt namn. Den som lever får se.

Att lärare låter pojkars beteende påverka deras betyg är problematiskt. Men vi måste också prata om hur vi kan ge stöd till lärare i situationer med elever. Jag har en kollega vars dotter har ont i magen innan hon ska till skolan, för en pojke i hennes klass trakasserar deras lärare. En sån situation påverkar sannolikt hela klassen negativt. Den pojken mår nog inte bra och behöver hjälp - kanske en stödlärare? Min bror arbetade ett tag som klassassistent åt specifikt en pojke som hade adhd. Han berättade att han ibland fick hålla armarna hårt om pojken under hans värsta utbrott. När pojken började högstadiet hade hans utbrott upphört. Han var en mer harmonisk människa och elev. Finns resurserna och hjälpen?

Det är jätteviktigt att vi pratar om barns situation i skolan, och att vi ser till kön. Men bloggtexten i SvD kan också tolkas som att vi skulle värdera flickor högre; när vi uppmärksammar och åtgärdar flickors ohälsa i skolan missgynnar vi pojkar, vilket inte alls behöver vara fallet. Det viktiga är att vi inte börjar reproducera bilder av hur pojkar "är" för att förklara könsskillnader i betyg. Det har flickor fått utstå i århundraden: de "är" närmare naturen och därför längre i från det rena intellektet, de "är" ämnade till omsorg om andra och inte betydelsefulla positioner osv etc. Då reproducerar vi bara föreställningar av kön som får konsekvenser för människors självbilder: Säg åt någon att hen inte kan och hen börjar tro dig.


Inga kommentarer: