Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.