Minne: gympaläraren.

Min gympalärare i högstadiet hette Janne. Han var lång med rakat huvud. Jag minns honom av någon alltid i sandaler, han hade långa knotiga tår som jag tyckte var läskiga.

Jag var ingen stjärna i idrott. Jag hade några gånger försökt vara med på rasternas fotbollsmatcher, men min tafflighet i jämförelse med alla coola kids som spelade på fritiden, inte bara fotboll utan även innebandy och ibland även tennis, var rätt betydlig. Jag försökte maskera det med att stå i mål, men efter att fångat en hård boll med ansiktet en gång så läppen sprack lade jag ned mina försök att integreras på fotbollsplanen. Jag var helt enkelt "dålig i idrott".

Inte för att jag inte rörde på mig som liten. Jag gillade ju att dansa. Det började med hip hop i mellanstadiet för att gå över till jazzdans, fridans och balett. Jag var rätt duktig. I åttan kom jag med i min dansskolas specialgrupp; en utvald grupp av talangfulla barn som kanske skulle vilja fortsätta professionellt.

I åttan började jag också försiktigt ifrågasätta normen fotboll för att kunna vara bra på idrott. Jag kanske snubblade på mina egna fötter när jag försökte dribbla, som nån annan gummitarzan, men jag var ganska bra på både handboll och volleyboll. Dansen gjorde mig rätt stark och smidig även om jag inte kunde mäta mig i kondition mot fotbollskidsen.

I sjuan hade jag fått en trea i idrott. Det var betyget man fick om man gick på lektionerna men inte så mycket mer. Jag bestämde mig för att jag var kapabel att få ett högre betyg. Jag trodde verkligen det. Så jag gick och frågade vad jag behövde göra för att få en fyra. "Led några uppvärmingar och håll en egen lektion" sa Janne.

Sagt och gjort. Jag höll några uppvärmningar inför lektioner, där jag plockade ihop rörelser jag observerat att de lite mer erfarna klasskompisarna gjort. Det gick bra. Min sportfånar till klasskamrater verkade till och med tycka att det var kul att jag visade framfötterna i ett ämne jag inte var så duktig på. Det härmade mig snällt i alla blandade småhopp.

Sen höll jag en egen lektion. Efter kompetens hade jag en jazzdanslektion. Jag var nervös innan. Men det visade sig att det inte fanns någon anledning till det. Min klass hängde med så mycket de kunde och ansträngde sig, från den minsta tjejen till den största, tuffaste fotbollskillen. Kanske var det då jag började upptäcka att jag hade en ganska skön klass ändå. Det var en av de roligaste idrottslektionerna jag varit med om. Det var bara en sak som störde mig. Innan lektionen började gav Janne mig en blick som jag inte visste hur jag skulle tyda. Han tittade på mina kläder; leggings, dansskor, benvärmare och stor tröja, och fnyste till ett ögonblick, leende. Han hånskrattade åt mig. Jag kände mig som att jag lika gärna kunde kommit in i salen naken.

När slutet på terminen kom och vi skulle få våra betyg var jag full av tillförsikt. Jag hade gjort allt man skulle. Jag hade förtjänat min fyra. Som bonus kändes inte idrottslektionerna så ångestfyllda längre. Jag såg på mina klasskamrater med nya ögon. Så ser jag vad det står på mitt betyg: Idrott - 3.

Jag gick inte direkt till Janne. Jag blev så ledsen. Av någon anledning vågade jag inte heller. Till slut, på vår avslutningsdag, gick jag fram till honom. "Varför fick jag inte bättre betyg när jag gjorde allt du sa?" frågade jag. Jag fick aldrig veta. Janne tyckte nämligen inte att jag skulle förstöra den glada stämningen på avslutningen.

Jag blir fan fortfarande arg ibland när jag tänker på Janne. För det var inte bara jag. Det var även killen som inte gillade bollsport, tjejerna som höll på med gymnastik på fritiden, alla de som hade svårt för vad idrottsämnet var reducerat till. Jag kom att tänka på Janne idag när jag läser i lokaltidningen om två tjejer som inte fått se underlaget för det IG de fått i betyg i idrott. Jag antar att dans inte var tillräckligt bra för Janne. Och jag kommer aldrig glömma hans korta hånfulla skratt när han såg mig i mina danskläder.

Att söka hjälp för strukturella problem?

Som jag skrev bland kommentarerna under mitt inlägg om att söka hjälp tycker jag inte att jag ska sätta mig i en terapisoffa och acceptera könsmaktsordningen. Eller att oacceptabla arbetsförhållanden ska stimuleras bort med hjälp av kbt-terapi.

Jag läste CyborgManifestos inlägg om den omänskliga arbetslinjen. Kanske är det inlägget en respons på mitt inlägg nedan om att söka hjälp? Jag började detta inlägg som ett svar på hennes, men insåg att jag sedan ville ha mer plats att skriva på och sortera mina tankar på, därav eget blogginlägg.

Jag är en Nina Björk/Roland Paulsen-anhängare, jag är arbetskritisk och jag har ställt mig frågan vad och hur ett arbete är om vi inte skulle haft en marknad? När jag får vara kreativ på min fritid, som att sy och bygga saker, känner jag mig som mest tillfredsställd. Just då känner jag ingen alienering till vad jag gör. Men ibland kommer den stora meningslösheten. Liksom, en text, är det det jag har producerat? Då tänker jag på pappa som i alla vintrar körde grävmaskin och skottade snön om nätterna så att alla andra människor kunde ta sig till sina arbeten på mornarna. Där har vi någon som gör nytta, ett samhällsnyttigt arbete. Jag har alltså inte förlorat min förmåga att tänka strukturellt för att min mamma är döende.

Allt CyborgManifesto skriver, vill jag skriva under på. Jag anser att det finns andra värden som en vänsterrörelse bör föra. Motsatsen till det individuella ansvaret att ”söka hjälp” i detta skitsamhälle som tvingar människor att sälja sin arbetskraft på en omänsklig arbetsmarknad ser jag snarare utgöras av solidaritetshandlingar och att organisera sig fackligt eller politiskt. En ska inte acceptera förhållanden som detta i en terapisoffa, särskilt inte med kbt-terapi.

Samtidigt tycker jag att det finns en motsättning. Vad ska vi göra, vi som är politiskt deprimerade, som blir utbrända av att kämpa, stå emot och skrika oss hesa, när vi inte orkar längre? Så här känns det just nu: jag skulle vara glad om jag orkade föra politisk kamp, men alla som läser Anna T:s inlägg nedan om personliga omständigheter där människor i ens närhet inte mår bra inser att alla psykiska problem inte beror på politiska omständigheter. När min pappa ringde mig i torsdags kväll och sa att han hade fått lunginflammation och åkt in på sjukhuset tänkte jag nä nu, nu rinner droppen över. Sedan pratade jag med min mamma som samtidigt i sin kamp mot cancern försöker peppa min lillebror som har ätstörningar. Jag tänkte, tar det aldrig slut? Hur ska jag orka stå emot detta samhälle om jag inte får hjälp att sortera bland alla mina känslor? Var ska jag lägga min energi?

Hos vissa kanske det politiska enklare rinner av en? Jag blir otroligt påverkad av att bara gå omkring en vanlig dag i det här livet. En kväll i förra veckan när jag var på väg hem fick jag för mig att räkna alla utsatta jag såg, i brist på andra sätt att ta in verkligheten omkring mig. Jag räknade och när jag kom hem på kvällen grät jag. Jag har fortfarande den unga pojken som rotade i papperskorgen fastetsat på min näthinna. Jag tänker på små detaljer, som att han hade skaffat en extra grov handske för den handen han använde för att leta i papperskorgen. 

Ur ett individuellt välmåendeperspektiv tycker jag fortfarande att uppmaningen: sök hjälp! Är berättigad. Det är individer som måste stå ut i det här samhället. Jag gick inte i terapi för att acceptera det borgerliga samhället, snarare behövde jag en ventil pga alltför mycket politisk depression gjorde mig nedstämd. Jag behövde hjälp att bära alla dessa känslor. Vad ska individerna göra medan vi kämpar för Nina Björk-samhället? En vänsterrörelse som ser politiska lösningar på alla typer av individuella psykiska problem har jag svårt för.

Ett mycket viktigt spår bland dessa tankar är förstås vilken hjälp en får. Jag är mycket kritisk till kbt, men jag vet inte om en får säga det i det här landet. Jag är inte heller tillräckligt påläst inom de olika skolorna, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig förespråka individuell hjälp som handlar om att ”tänka om, tänka rätt” kring sina problem. Jag är nog biased här eftersom jag själv gick i psykodynamisk terapi. Och slutligen: det är en lyx att gå i privat terapi. Nu när jag har slutat den är jag plötsligt ikapp med min ekonomi. I senaste podcasten ”En varg söker sin pod” av Liv Strömqvist och CRFN pratar de om att gå i privat terapi: det är som att visa att en har råd med dyra kläder.

Det är bara lite mycket nu.

Mamma ringde och idag och berättade att min moster har fått åka in till sjukhuset i en psykos. Jag vet inte om det är rätt ord, jag tror inte det, men något har hänt som är relaterat till hormonbesvär, trötthet och möjlig tilltagande demens. Hon har inte varit sig själv en tid. Vi visste inte att det var så illa som det var.

I veckan träffar jag en kollega i korridoren. Jag har inte sett henne på länge. Hon är i slutet på sin doktorandtid och har ganska nyss flyttat till en annan stad med sin familj och börjat pendla. Hon berättade att hon ska sjukskriva sig. Hon och hennes man hade efter en lång period av influensa och lunginflammation i familjen tagit en kort semester till Barcelona för att vila upp sig. En dag läser hon ett jobbmail. Samma natt vaknar hon av att hon inte kan andras. Hon kliver upp för att se bilarna som åker förbi nedanför hotellet. Inser att något håller på att gå sönder.

Min andra kollega, också en kvinna med små barn, lyssnar på oss i korridoren. Hon berättar att hon också fått ett mail, från hennes forskningsfinansiär. I mailet kunde hon läsa att hon skulle rapportera vad hon gjort med pengarna ett år tidigare än hon själv räknat med. Den natten kunde hon inte sova. Nästa dag upptäckte hon att mailet gått till fel person, men hon visste då: det räcker med ett mail för att man ska nästan krascha.

Varför krashar kvinnorna runt omkring mig?

Igår fick jag ett mail, den tidskrift jag skickat min artikel till var inte intresserade. Jag sov mycket dåligt inatt. 

Mamma kämpar med sitt onda ben. Hon har fått svinkoppor som inte går bort, trots penicillin och solbehandlingar. Hennes bästa vän är döende i leukemi. Varje dag ringer hon till mig och gråter över den stundande förlusten av en älskad människa sen 45 år tillbaka. Min mamma är inte döende men det är mycket nu.

Min svärmor ringde B i veckan. Hon har malignt melanom. Hon ska opereras om två veckor och jag erbjöd mig att bo hos henne några dagar efter operationen när hon behöver som mest hjälp. Jag tror allt kommer gå bra. Det känns viktigt att vara där för henne, ändå gnagde tanken: varför är det jag som gör detta? Som kärleksarbetar. 

Min rädsla och ångest väver ett större bo i mitt bröst. Jag kan fortfarande inte sova. Jag har ingen rätt att vara så här svag. Men det är mycket nu. "Du var gladare i höst", säger B, och ja, det var jag. Jag var mindre ensam. Jag hade mindre ont.

På torsdag ska jag till vårdcentralen och be om hjälp. Det finns nog hjälp att få, jag ska nog få mer ork igen, någon gång. Det är bara lite mycket nu.

Att söka hjälp

Det bor en empatilös person i mig som inte orkar med människor som år ut och år in talar om sin ångest och rädsla utan att någonsin söka hjälp. Som aldrig kommer på tanken att söka professionell samtalshjälp.

För en månad sen kunde jag inte vrida nacken. Min stress, oro och ångest över min mammas obotliga cancer och min uppsägning från jobbet fick till slut kroppsliga symptom. Min mage svällde upp, mina ben kryllade av myror precis innan sömn och jag hade en apelsinstor knuta mitt i ryggen.

Jag orkade inte mer. Allt kom såklart upp när jag var stabil i min jobbsituation, när jag landat drömjobbet och hade åter en inkomst tryggad. Då kunde jag slappna av och ta tag i oron. Och vad gjorde jag? Jag gick till min vårdcentral, träffade en för mig ny husläkare. Jag var jättenervös inför att gå dit. Jag har aldrig gått till en vårdcentral med så diffusa symptom. Men min nyblivna husläkare tog mig på allvar och skickade mig på provtagning. Jag visste redan svaret, allt sitter i huvudet. Husläkaren skickade mig till vårdcentralens psykolog, som nu ger mig råd och stöd för att hjälpa mig gå igenom krisen med en döende mamma.

Det är så otroligt enkelt att söka hjälp. Därför blir jag så empatilös för människor som verkar vilja posera med sin ångest, oro och rädsla. Kanske för att de utan den inte kan definiera sig själva som människor? De ÄR sinnebilden av den svåra människan, och med den tillhör en klädsam ångest som kommer och går. Ser ni hur empatilös jag är?

Jag erkänner att jag blir personen som säger: men ryck upp dig. Sök hjälp.