Minne: gympaläraren.

Min gympalärare i högstadiet hette Janne. Han var lång med rakat huvud. Jag minns honom av någon alltid i sandaler, han hade långa knotiga tår som jag tyckte var läskiga.

Jag var ingen stjärna i idrott. Jag hade några gånger försökt vara med på rasternas fotbollsmatcher, men min tafflighet i jämförelse med alla coola kids som spelade på fritiden, inte bara fotboll utan även innebandy och ibland även tennis, var rätt betydlig. Jag försökte maskera det med att stå i mål, men efter att fångat en hård boll med ansiktet en gång så läppen sprack lade jag ned mina försök att integreras på fotbollsplanen. Jag var helt enkelt "dålig i idrott".

Inte för att jag inte rörde på mig som liten. Jag gillade ju att dansa. Det började med hip hop i mellanstadiet för att gå över till jazzdans, fridans och balett. Jag var rätt duktig. I åttan kom jag med i min dansskolas specialgrupp; en utvald grupp av talangfulla barn som kanske skulle vilja fortsätta professionellt.

I åttan började jag också försiktigt ifrågasätta normen fotboll för att kunna vara bra på idrott. Jag kanske snubblade på mina egna fötter när jag försökte dribbla, som nån annan gummitarzan, men jag var ganska bra på både handboll och volleyboll. Dansen gjorde mig rätt stark och smidig även om jag inte kunde mäta mig i kondition mot fotbollskidsen.

I sjuan hade jag fått en trea i idrott. Det var betyget man fick om man gick på lektionerna men inte så mycket mer. Jag bestämde mig för att jag var kapabel att få ett högre betyg. Jag trodde verkligen det. Så jag gick och frågade vad jag behövde göra för att få en fyra. "Led några uppvärmingar och håll en egen lektion" sa Janne.

Sagt och gjort. Jag höll några uppvärmningar inför lektioner, där jag plockade ihop rörelser jag observerat att de lite mer erfarna klasskompisarna gjort. Det gick bra. Min sportfånar till klasskamrater verkade till och med tycka att det var kul att jag visade framfötterna i ett ämne jag inte var så duktig på. Det härmade mig snällt i alla blandade småhopp.

Sen höll jag en egen lektion. Efter kompetens hade jag en jazzdanslektion. Jag var nervös innan. Men det visade sig att det inte fanns någon anledning till det. Min klass hängde med så mycket de kunde och ansträngde sig, från den minsta tjejen till den största, tuffaste fotbollskillen. Kanske var det då jag började upptäcka att jag hade en ganska skön klass ändå. Det var en av de roligaste idrottslektionerna jag varit med om. Det var bara en sak som störde mig. Innan lektionen började gav Janne mig en blick som jag inte visste hur jag skulle tyda. Han tittade på mina kläder; leggings, dansskor, benvärmare och stor tröja, och fnyste till ett ögonblick, leende. Han hånskrattade åt mig. Jag kände mig som att jag lika gärna kunde kommit in i salen naken.

När slutet på terminen kom och vi skulle få våra betyg var jag full av tillförsikt. Jag hade gjort allt man skulle. Jag hade förtjänat min fyra. Som bonus kändes inte idrottslektionerna så ångestfyllda längre. Jag såg på mina klasskamrater med nya ögon. Så ser jag vad det står på mitt betyg: Idrott - 3.

Jag gick inte direkt till Janne. Jag blev så ledsen. Av någon anledning vågade jag inte heller. Till slut, på vår avslutningsdag, gick jag fram till honom. "Varför fick jag inte bättre betyg när jag gjorde allt du sa?" frågade jag. Jag fick aldrig veta. Janne tyckte nämligen inte att jag skulle förstöra den glada stämningen på avslutningen.

Jag blir fan fortfarande arg ibland när jag tänker på Janne. För det var inte bara jag. Det var även killen som inte gillade bollsport, tjejerna som höll på med gymnastik på fritiden, alla de som hade svårt för vad idrottsämnet var reducerat till. Jag kom att tänka på Janne idag när jag läser i lokaltidningen om två tjejer som inte fått se underlaget för det IG de fått i betyg i idrott. Jag antar att dans inte var tillräckligt bra för Janne. Och jag kommer aldrig glömma hans korta hånfulla skratt när han såg mig i mina danskläder.