Att söka hjälp för strukturella problem?

Som jag skrev bland kommentarerna under mitt inlägg om att söka hjälp tycker jag inte att jag ska sätta mig i en terapisoffa och acceptera könsmaktsordningen. Eller att oacceptabla arbetsförhållanden ska stimuleras bort med hjälp av kbt-terapi.

Jag läste CyborgManifestos inlägg om den omänskliga arbetslinjen. Kanske är det inlägget en respons på mitt inlägg nedan om att söka hjälp? Jag började detta inlägg som ett svar på hennes, men insåg att jag sedan ville ha mer plats att skriva på och sortera mina tankar på, därav eget blogginlägg.

Jag är en Nina Björk/Roland Paulsen-anhängare, jag är arbetskritisk och jag har ställt mig frågan vad och hur ett arbete är om vi inte skulle haft en marknad? När jag får vara kreativ på min fritid, som att sy och bygga saker, känner jag mig som mest tillfredsställd. Just då känner jag ingen alienering till vad jag gör. Men ibland kommer den stora meningslösheten. Liksom, en text, är det det jag har producerat? Då tänker jag på pappa som i alla vintrar körde grävmaskin och skottade snön om nätterna så att alla andra människor kunde ta sig till sina arbeten på mornarna. Där har vi någon som gör nytta, ett samhällsnyttigt arbete. Jag har alltså inte förlorat min förmåga att tänka strukturellt för att min mamma är döende.

Allt CyborgManifesto skriver, vill jag skriva under på. Jag anser att det finns andra värden som en vänsterrörelse bör föra. Motsatsen till det individuella ansvaret att ”söka hjälp” i detta skitsamhälle som tvingar människor att sälja sin arbetskraft på en omänsklig arbetsmarknad ser jag snarare utgöras av solidaritetshandlingar och att organisera sig fackligt eller politiskt. En ska inte acceptera förhållanden som detta i en terapisoffa, särskilt inte med kbt-terapi.

Samtidigt tycker jag att det finns en motsättning. Vad ska vi göra, vi som är politiskt deprimerade, som blir utbrända av att kämpa, stå emot och skrika oss hesa, när vi inte orkar längre? Så här känns det just nu: jag skulle vara glad om jag orkade föra politisk kamp, men alla som läser Anna T:s inlägg nedan om personliga omständigheter där människor i ens närhet inte mår bra inser att alla psykiska problem inte beror på politiska omständigheter. När min pappa ringde mig i torsdags kväll och sa att han hade fått lunginflammation och åkt in på sjukhuset tänkte jag nä nu, nu rinner droppen över. Sedan pratade jag med min mamma som samtidigt i sin kamp mot cancern försöker peppa min lillebror som har ätstörningar. Jag tänkte, tar det aldrig slut? Hur ska jag orka stå emot detta samhälle om jag inte får hjälp att sortera bland alla mina känslor? Var ska jag lägga min energi?

Hos vissa kanske det politiska enklare rinner av en? Jag blir otroligt påverkad av att bara gå omkring en vanlig dag i det här livet. En kväll i förra veckan när jag var på väg hem fick jag för mig att räkna alla utsatta jag såg, i brist på andra sätt att ta in verkligheten omkring mig. Jag räknade och när jag kom hem på kvällen grät jag. Jag har fortfarande den unga pojken som rotade i papperskorgen fastetsat på min näthinna. Jag tänker på små detaljer, som att han hade skaffat en extra grov handske för den handen han använde för att leta i papperskorgen. 

Ur ett individuellt välmåendeperspektiv tycker jag fortfarande att uppmaningen: sök hjälp! Är berättigad. Det är individer som måste stå ut i det här samhället. Jag gick inte i terapi för att acceptera det borgerliga samhället, snarare behövde jag en ventil pga alltför mycket politisk depression gjorde mig nedstämd. Jag behövde hjälp att bära alla dessa känslor. Vad ska individerna göra medan vi kämpar för Nina Björk-samhället? En vänsterrörelse som ser politiska lösningar på alla typer av individuella psykiska problem har jag svårt för.

Ett mycket viktigt spår bland dessa tankar är förstås vilken hjälp en får. Jag är mycket kritisk till kbt, men jag vet inte om en får säga det i det här landet. Jag är inte heller tillräckligt påläst inom de olika skolorna, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig förespråka individuell hjälp som handlar om att ”tänka om, tänka rätt” kring sina problem. Jag är nog biased här eftersom jag själv gick i psykodynamisk terapi. Och slutligen: det är en lyx att gå i privat terapi. Nu när jag har slutat den är jag plötsligt ikapp med min ekonomi. I senaste podcasten ”En varg söker sin pod” av Liv Strömqvist och CRFN pratar de om att gå i privat terapi: det är som att visa att en har råd med dyra kläder.