Prekariatet

När en ekonom vill tala klass, ja då drar i alla fall jag öronen åt mig. I mina ögon talar ekonomer oftast om klass i syfte att söndra den strukturella och relationella förståelsen av klass. Guy Standing har lanserat begreppet prekariatet som många inom vänsterrörelsen inte varit sena att hänga på. Jag ställer mig tveksam.

När jag såg Palme-dokumentären då Kjell-Olof Feldt beskriver Palmes romantiserade syn på arbetare, insåg jag att jag i mångt och mycket delar Palmes syn. Kroppsarbetarna är det finaste vi har. Och jag tror fortfarande att arbetarens frihet (klassposition) står och faller med dess förhållande till produktionsmedlen (Hej Marx!). Detta förhållningssätt får ni kalla mig stofil för.

Ekonomiprofessorn Guy Standing menar att vi har att göra med ett framväxande prekariat som är en klass-i-skapande. En helt ny socialgrupp, som består av människor med osäkra arbetsförhållanden.

För att fastslå nödvändigheten av detta begrepp måste Standing argumentera för den förändrade och fragmenterade arbetarklassen, att dess kollektiv inte längre gäller i vad jag antar är ”vår” del av världen. Och det är här jag och Standing delar oss på. Det har att göra med vår skilda förståelse av kapitalismen. Kapitalismens inneboende funktion är kapitalackumulering, i denna process finns en inbyggd osäkerhet som skapar arbetarens beroende till kapitalet. Kroppsarbetaren säljer inte bara sin tid, utan också sin kropp. Min pappa har betalat med sina utslitna höfter.

Jag antar att Standing sållar sig till dem som menar att vi har att göra med en ”ny” kapitalism, en kapitalism som luckrar upp rörligheten i både arbete och kapital. Kapitalet har enligt dessa förespråkare lämnat sin (fysiska lokala) plats och blivit globalt. Därför har vi vad många kallar ett post-industriellt samhälle där arbetare är individualiserade och har osäkra och temporära jobb. Jag är av den åsikten att det inte finns en ny kapitalism. Effekterna av den så kallade nya teknologi är inte särskilt stor, den delen utgör fortfarande en mindre del i den kapitalistiska produktionen. Globaliseringen gör inte heller kapitalet särskilt rörligt, jag läste att den mesta av USA:s outsourcing faktiskt skett inom landet, dvs flytt av jobb från norr till söder. Standings bidrag är inte nytt, snarare har vi i årtionden fått höra om risk, osäkerhet, flexibilitet och mobilitet och en mängd andra hot på arbetsmarknaden av teoretiker som Beck, Bauman och Castells.

Prekariatet definieras inte i förhållande till sin plats i produktionen, snarare bärs det allra första kännetecknet av prekariatet upp av ett attitydförhållande till staten och kapitalet där förtroendet är raserat. Kroppsarbetarna, den ”gamla” och ”trygga” arbetarklassen vilken välfärdsprojektet byggde på har ”skrumpnat ihop och förlorat sin känsla för solidaritet”, menar Standing.

Och det är här jag undrar vem som verkligen förlorat sin känsla för solidaret? En omfördelande välfärdsstat är som mest omfördelande när också medelklassen ingår i offentliga lösningar. Det ökar kvaliteten på våra välfärdstjänster. Så fort medelklassen tror sig tjäna på privata lösningar urholkas däremot den omfördelning som ska gå till det gemensamma.

När sociologer i UK lägger till en kulturell dimension i klassbegreppet och gör klass till någonting som endast är deskriptivt rasar många, rätteligen. Men när ekonomer som Guy Standing söndrar klassbegreppet och liknar den kroppsarbetande arbetarklassen som trygghetsknarkare, då undrar jag vem tjänar på bilden av den fragmentiserade arbetarklassen?

Med ett kapitalistiskt system finns det en inbyggd osäkerhet, vi offrar några, om vi nu inte är så smarta att vi reglerar marknaden och fördelar våra resurser något mer rättvist. Men när denna osäkerhet drabbar en större andel av populationen behöver vi då ett nytt ord och ny vokabulär? Min mest konspiratoriska teori är att framställandet av arbetsmarknaden som så osäker är en del av en ideologiproduktion som syftar till att skapa rädsla hos arbetare för att säkra deras medgörlighet.

Samtidigt, det stora skiftet i svensk arbetsmarknadspolitik hände 1979 när OECD rekommenderade att överge full sysselsättningsmålet till förmån för inflationsmål. Detta är en medvetet förd nyliberal politik som får konsekvenser på vår arbetsmarknad i form av fler osäkra anställningar.  Osäkra arbetsförhållanden är på så sätt inbyggt i ett system där tillväxt betyder att socialisera bankernas skulder och där arbetstagarnas maktpositioner på arbetsmarknaden försvagas (se exempelvis på att facken går med på lönesänkningar).Det är ingenting ”nytt” och spektakulärt med detta. 

En irriterande del av prekariatsdebatten i Sverige är också att den inte tycks handla om exempelvis migrantarbetares situation på den svenska arbetsmarknaden, utan snarare om en kulturarbetande medelklass som aldrig tidigare behövt inse att arbetsmarknaden är just en marknad och du säljer din arbetskraft, oavsett om det är med kroppen eller huvudet.