torsdag 4 juli 2013

Ett kort inlägg om den samtida postkoloniala debatten.

Minns ni Hirdmans genussystemet? Jag tycker den kan appliceras på den samtida debatten om vithet och utanförskap i svenska samhället. Om vi slarvigt tar ett talande exempel, den här texten exempelvis, så menar jag så här:

Hirdman menade att ojämlikheten mellan könen upprätthålls av två logiker: 1. Åtskiljande 2. En manlig norm. Den första logiken får som konsekvens att män och kvinnor hierarkiseras; det män gör och är är alltid bättre. Den andra logiken gör att det män gör och är ses som neutralt, som mänskligt; medan det kvinnor gör och är ses som specifikt, som "det andra".

Jag tycker debatten går ut på just det här. De berättelser, tolkningar och erfarenheter man har som vit medelklass kan inte längre förstås som neutrala. Det tillåts inte längre.Det ska benämnas som den specificitet den representerar. Så länge det kan göras reproduceras också ojämlikheten.

Jag gillar det.

Det verkar finnas mycket rädslor kring relativiseringar, och det är värt att diskutera. Men förlåt en sliten analys: handlar det inte främst om rädslor att finna sina medfödda privilegier ifrågasatta?

Jag följer i alla fall diskussionen med intresse.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Jag får inte riktigt ihop det du skriver ovan, alltså jag förstår inte hur du menar. Du skriver "Så länge det kan göras reproduceras också ojämlikheten." Vilket är "det". Avser du det som du beskrivit i meningarna före? Förklara gärna!

Mvh/Kattis

Anna Tholl sa...

Hej och ursäkta jättesent svar. Ja, jag menar alltså att så länge vit erfarenhet förstår som universell erfarenhet reproduceras ojämlikhet.

Hälsningar Anna T