Erfarenheter från terapifåtöljen

Jag går i terapi. Det är nästan med skälvande fingrar på tangentbordet jag avslöjar detta. Och jag anser det vara psykosomatiskt för den tid vi lever i. En tid där att psykiska sjukdomar förknippas med skam och marginalisering, avvikande, utanförskap, konstig, onormal. En tid där sökande människor måste ha ett slags alibi,  i de extrema fallen en incesthistoria eller en mamma som slog en, i bagaget för att anses vara berättigad till samhällets hjälp. Jag är inte psykiskt sjuk. Jag har inte en depression, jag lider inte av ångest, jag har ingen bokstavskombination. Jag är nog som vem som helst. Och eftersom jag varken har tvångssyndrom, depression eller några andra fysiska åkommor av mitt psykiska (friska) tillstånd började jag gå i terapi den dagen jag själv fick råd att bekosta det privat (dvs när jag slutade leva på csn-pengar). Det har nu gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag började.

När jag sökte mig fram till min terapiform, den psykodynamiska, hade jag ägnat ett par veckor åt att ta reda på olika inriktningar och vad de gick ut på. Jag frågade en kompis som läste psykologi, läste någon bok och nån artikel. Hade egentligen inte så stor koll alls förstår jag nu i efterhand. Jag förstod dock att den mycket omhuldade kbt:n inte var något för mig. Mina frågor handlade inte om hur jag kunde ändra specifikt beteendemönster, utan snarare hur mina beteendemönster kunde ha skapats och vad de betydde. Eftersom jag inte provat kbt kan jag inte heller uttala mig om dess brister, utan endast från en oinsatt hobbyintressent. Jag vet att socialstyrelsens riktlinjer om behandling vid ångest och depression var KBT, något som orsakade debatt i media och slutligen sköts rekommendationerna upp efter massiv kritik om jag är rätt uppdaterad.

På onsdagar gymmar jag på jobbet över lunchen, jag brukar podcasta ett P1-program, antingen nya vågen eller filosofiska rummet. I onsdags lyssnade jag på filosofiska rummet om psykoanalys. Alla bitar som föll på plats efter det programmet har gjort mig alldeles perplex. Det första som förvånar mig är att det krävdes ett radioprogram av det slaget som fick mig att inse vad det var jag höll på med, vad mina misstankar om terapi överhuvudtaget grundar sig i och varför den psykoanalytiska traditionen tilltalar mig, mer om detta nedan. Jag vet att den inbjudna panelen är part i sak, men jag tyckte att diskussionen höll en väldigt hög och analytiskt resonerande nivå.

Jag satt där tillplattad, krumbuktad eller stark med rak rygg fast i gymmaskinernas grepp och ville skrika ut "JA! JA! JA! Precis så!" mest hela tiden medan jag lyssnade på programmet. Men vad är psykoanalys? Nåt med Freud va? 1800-tal typ. Psyket och drömmar och en jävla massa komplex? Och ja, jag tror att det är allt ovan. Grundläggande kan vi hävda att det finns olika teorier om människan och hennes psyke varav psykoanalysen är ett förslag, en teori, som i sig har flera förgreningar. En snabböverblick kan man få på wiki, men jag vet inte hur tillförlitlig den är. Svenska psykoanalytiska föreningen har en längre introduktion här. Eller så lyssnar ni bara på programmet.

Så vad är det jag håller på med?

I första rummet skulle jag säga att jag tar hand om mitt subjekt, lär mig känna det.

Ur programmet:

[...]den psykoanalytiska behandlingstraditionen handlar om att genom samtal och självkännedom inte skapa ett mer funktionellt objekt av människan, utan snarare försöka utveckla ett subjekt som förmår lösa sina inre konflikter [...]

Psykoanalys sysslar med mening, vad symptomen har för mening för individen och att fördjupa sig i den meningen och utforska den, vilket är vägen till någon form av frigörelse från t.ex symptom eller hämmande livsmönster.

Mina misstankar om terapi?

Jag har tänkt att det har med min arbetarklassbakgrund att göra, att man inte pjoskar sig. Sitta där i nån fåtölj och prata om själslivet när man kan vara nyttig. Eller vara full. Inte fundera så mycket, livet är som det är och vi är dömda till tidens gång. Vi har vår plats och ska inte hålla på att hålla på. Men eftersom jag också gjort/gör en klassresa kan jag tillåta mig själv att fundera på själslivet. Jag har tid över, jag kan läsa intellektuella böcker, förhålla mig till olika idétraditioner. Jag behöver inte gå upp kl 6 varje morgon, jag behöver inte böja min rygg för att torka någon annan i rumpan eller bära tunga stenblock från en plats till en annan. Jag har nått den positionen där jag t.o.m kan teoretisera kring min klassresa. Även om det är lika delar mig själv och min skepticism är jag också ett barn av min tid. Jag har vuxit upp i ett individualiserat samhälle, var och en för sig. I en tid där makten utövas på kroppen, på människan (jmf Foucaults biomakt),  inpassningsbara och "funktionella objekt" har varit nödvändigt för den samhällsutveckling vi har idag, den disciplinerade människan. Subjektet som inte ska få (ha?) tid att reflektera över sin situation. Rädslan över massans kritiska punkt, kvinnors medvetandehöjande diskussioner på 1970-talet avfärdades som vänsterflum just för att, tror jag, den (politiska) sprängkraft som ligger där i. Att bli enskilda subjekt kräver sitt samhälle och sin människa.

Min bild av terapi, innan jag själv påbörjade den, var också starkt influerad av vad jag tror är den allmängiltiga bilden av vad vi människor ska bli, ska vara (objektet): vi ska gå att fixa, att laga, det finns enkla lösningar. Blooper: det gör det inte. De första gångerna i terapifåtöljen satt jag otåligt och väntade på "men ge mig en hemuppgift då" alternativt "men säg vad jag ska göra istället". Min skrynklare höll sig tyst. Jag fick tydligen fortsätta att prata. Många gånger blev jag arg på den här terapiformen, åh så många gånger jag har tänkt:
att jag kastar pengar i sjön,
att det inte ger något,
att jag har samtal med min skrynklare som jag lika gärna hade kunnat haft med en kompis,
att det jag tar upp är så oviktigt
att jag inte förstår varför jag slösar 45 minuter på dravel eller ältande.

Jag är dock glad över mina misstankar, de har hållit mig väldigt aktiv och kanske är de en del i omvårdnaden av mitt subjekt. Idag förstår jag mer vad min terapiform egentligen handlar om. Jag brukar säga att jag möts av insikter om mig själv på min terapi. Den ger mig inga  egentliga svar för det finns det inga. Och det är små små enkla saker (som det omedvetna enligt den psykoanalytiska idetraditonen bearbetar, jag brukar inte tänka i termer av det omedvetna och medvetna, inte än iaf) som ploppar upp och får mig att främst förstå men också att tänka efter, känna efter, förhålla mig till och kanske i slutändan reagera på ett annat sätt.

Ur programmet:

[...] även små saker som att, vad vet jag, komma konstant 5 minuter försent till sin analystimme, det ligger väldigt dramatiskt innehåll i det där [...]

Ett exempel på en insikt som ploppade upp i mig var just detta, det lilla, som fick stora konsekvenser. Jag cyklade till min sista terapitimme innan sommaruppehållet och kände mig väldigt arg, irriterad och nästan aggressiv. Cyklade som en galning, snabbt. Svor åt andra trafikanter. Kände just under cykelturen, mer än nånsin förut, att det verkligen var slöseri att gå i terapi. Att jag borde sluta. När jag kom fram uttryckte jag denna ilska och irritation. Och det kan synas som en simpel slutsats, men jag kom fram till att min irritation byggde egentligen på att bli övergiven, att bli lämnad över sommaren. Ja, av min terapeut. Och jag såg ett mönster i hur jag har tidigare alltid förekommit övergivenheten och lämnaden genom att alltid, alltid, alltid lämna först så att jag inte försätter mig i den sårbara situationen.

Vad är det som tilltalar mig?

Teorin om människan. För ja, psykoanalysen är inte bara en behandlingsmetod, den implicerar en människosyn som jag kan sympatisera med:

Ur programmet:

Det är en teori som förmår tänka människan som både språklig, kulturell varelse och som kropp, med känslor, begär och defekter. Idag så polariserar man gärna mellan de här, antingen handlar det om biologi  eller så handlar det bara om kulturella eller språkliga konstruktioner som påverkar människan och determinerar hennes sätt att bete sig på eller vara på eller hennes identitet.

Nu när jag ser tillbaka på min process att välja terapiform försöker jag intala mig att jag hade nån slags kunskap om denna terapiform, att jag kryssade rätt bland de snåriga terapiformerna skulle alltså ha att göra med min intelligens Jag vet inte, men jag sympatiserar med människosynen där människan inte blir ett objekt, som ska pådyvlas evidensbaserade metoder (fan vad jag hatar det ordet) som kan mätas i olika typer effektstorlekar i randomiserade studier för att sedan metaanalyseras och komma fram till poolade effektorlekar av en viss behandlingsform, färdig att applicera på den trasiga människan.

Efter programmet som jag lyssnade på i onsdags slutade jag att skämmas för min terapi, därav det här inlägget. Fortsättning följer kanske.

Bostadens status

Jag såg debatt om hemlöshet i tisdags och blev uppjagad, som vanligt. Bostadspolitik ligger mig varmt om hjärtat. Bostaden är en sån grundläggande del av våra liv och i mina kretsar diskuteras den så gott som dagligen. Jag har nästan aldrig varit med om att jag INTE diskuterat var och hur jag bor när jag träffar en ny bekantskap. I Stockholm är första frågan var bor du? Ibland följt av nyfikenhet kring eventuella attribut i förhållande till läget, typ balkong, utsikt, nära till systemet/affär, gym, dagis, trafik/tysthet, bageri eller vad människor nu verkar tycka är bra att ha nära hemmet. Den absolut vanligaste följdfrågan är dock och hur fick du den? Alternativt är det en bostadsrätt eller hyresrätt?. Om Ribbling skulle få frågan i sin hyfsspalt tror jag hon skulle anse frågan om hur man bor samt upplåtelseform närma sig det privata. Kanske? Jag vet inte.

Människor är otroligt nyfikna på hur andra människor bor och framförallt hur de har löst sin boendesituation. Jag förstår att detta i mångt och mycket kan vara ett storstadsfenomen, och att det finns inte bara skillnader mellan olika typer av bostadsmarknader utan också ett åldersdifferentierat problem. Mina 20+nånting-år börjar dock sina och min bostadssituation är fortfarande intressant för bekantskaper. Detta förhållande tror jag inte kommer ha förändrats inom de närmsta 10 åren.

Hur och var man bor är ett till synes genomskinligt, artigt och luftigt samtalsämne som med lätthet kan dryftas med människor man just lärt känna. Jag tror dock inte att frågan om bostadens beskaffenhet inte enbart ställd för att stilla nyfikenhet, utan för att det framförallt är en väldigt tydlig statusmarkör. Det är ofint att folk vad de tjänar, men genom att ta reda på hur de bor vet vi plötsligt massor. Kanske för att hur/var vi bor alltmer avgörs av klasstillhörighet. Den enskildes boendesituation avgörs av och kommer fortsätta att avgöras tillgång till olika typer av resurser (läs: kapital, kontakter, kunskap etc.) snarare än behov.

Intresset för hur och var vi bor är inte konstigt, ett hem är inte samma sak som en bostad. En hemlös saknar främst bostad, men också hem. Hela inredningshysterin sedan mitten av 1990-talet med diverse inredningsprogram på tv som ska tyda ut människors själ och sedan reflektera detta i sk personliga möbler och attiraljer är bara ett tecken på bostadens statusmarkerande värde. Hemmet ska idag spegla vem man är. Mina bilder på kylskåpet är inte slumpmässiga, inte heller mitt ärvda och egenmålade bord, osv. Inredningstrenden kallades i mitten av 90-talet för cocooning, idag skulle jag snarare förhålla mig till det enligt Baumans teoribygge om konsumtionsliv. Bostadens känslighet för status blev också med all önskvärd tydlighet uppmärksammad genom den numera klassiska DN-artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva.

Status, framgång, välmående, lycka är attribut många vill bli förknippade med. Att nå dit handlar om distinktion, vi manifesterar detta bl.a. genom att visa vad vi konsumerat. Om bostaden då har blivit en handelsvara som på vilken marknad som helst är det inte konstigt att den fylls med status. Perspektivet är dock tydligt välmående västerländsk och medelklassigt i en kontext där man kan tala om boendekarriärer. När statusmarkörerna ”sipprar ned” till pöbeln skaffar sig överheten nya saker att leka med, enkelt uttryckt. Och jag tycker det blir riktigt läskigt när det handlar om så grundläggande behov som bostad, Bauman igen: I ett konsumtionssamhälle är det framförallt en persons otillräcklighet som konsument som leder till social degradering och inre exil (Bauman 2009 citerad ur Werne 2010). Bostaden som välfärdstatens marknadsvara och den bostadspolitiska debatten har avstannat sen den stora omläggningen i början av 1990-talet. Kanske är det effekterna av den förda politiken vi nu ser, de som debatterades i Debatt? Hemlöshetens omfattning är fortfarande svårgreppbar eftersom inga mätningar har gjorts sedan 2005, men som programmet uppmärksammade; idag ser vi nya grupper som är exkluderade från bostadsmarknaden, unga "vanliga" människor, inte missbrukarn eller den psykiskt sjuke. Hur som, jag anser att det saknas forskning kring detta och det saknas framförallt en koppling mellan ingångarna och utgångarna på bostadsmarknaden. Om det är snårigt, svårt och trögt att överhuvudtaget få en bostad är utgången som att gå direkt i fängelse utan att passera gå.

Carrie. Revisited.

Jag har spenderat dagarna med att försöka bota "flytta-till-ny-stad-ensamheten" med det enda som faktiskt kan komma i närheten av vännerna: kvalitetsserierna. Har tröskat SATC s.1 och förlustat mig i hur sabla bra det var, hur djävla dåligt det blev (ja, har sett båda filmerna) och hur snygga de var utan märkesidiotin. Jag har noterat hur min inställning till Carries förhållande till Big irriterar mig en hel del mer idag än vad det gjorde förut, vilket jag tolkat något självgott som att jag måste fått högre självkänsla. Hennes problem är ju uppenbarligen the lack there of, och om jag då tidigare identifierade mig med henne istället för att som nu utropa "Ah men geeee dig!!" så popcornfnaset flyger över tangentbordet måste det ju ha sin grund i något.


Så inser jag något. När det gäller relationer har jag inte förändrats en sekund. Som så många andra smarta och självständiga tjejer (ja, jag anser mig vara del i den skaran, i vilken jag förövrigt sällar ung. 95% av alla tjejer jag möter) förvandlas jag till en dallrande hög av osäkerhet och ältande analyser så snart jag fallit för någon. Då är alla vuxenpoäng borta med vinden och det eviga stadiet av 14 år gör entré. Betrakta t.ex denna händelse i somras:

Way out west. Ni vet, stövletter och noga kammad mittbena. Han var här och det var kompisen med, båda sov i min lilla etta. Jag var glad. När vi gick över de sanka gräsmattorna mot Linnéscenen höll jag honom i handen. Hans vänner var här också, en stund möter han upp dem och jag och vännen ser en annan konsert. Vännen träffar någon annan vän, och jag passar på att gå på toaletten, försöker hitta honom igen. Han i öltältet, jag noterar var han sitter. Köper en öl. Nej, en cider var det. Går dit han är.

Han ser mig inte. Jag står bakom honom med ett plastglas cider i handen och han vänder sig inte om. Någon av hans vänner ler urskuldande mot mig och plötsligt vet jag - han önskar att jag inte kommit. Kvar står jag, en idiot. Plötsligt verkar mängden dryck i mitt glas enormt. Jag får inte gå ut ur området om jag inte dricker upp det, och allt jag vill är att gå därifrån, komma bort. Jag känner hur kroppen rodnar. Precis när tårarna börjat bränna i ögonen över min skam vänder han sig om. "Jag ska precis gå", säger jag, mumlar något om vännen som jag vill hitta igen. "Då går jag med dig" säger han. Och jag protesterar att han kan stanna med sina vänner, vi ses ändå snart, och jag hinner tänka hur vi ska kunna sova i samma säng, när han ställer sig upp och säger igen: "jag vill gå med dig." Så tog han bort min skam, skammen över att inte vara älskad.

Och jag slutar aldrig känna rädsla över att jag gör fel. Ibland när vi talat över telefon kan jag slå min handflata i fejjan över att skrattat lite för hysteriskt, eller någon liknande incident.

Och tankarna att ingen kan tycka om mig så osäker som jag är blir aldrig äldre än 14 år.

Min tröst att är, att till skillnad från fjortistiden, kan jag faktiskt upptäcka allt det absurda i allt jag just försökt beskriva, betrakta det - och skratta.

Kvinnan som talar om maskulinitet

Det finns många gånger jag tänkt att jag är glad att jag inte är man. För även om det ofta har varit en förnedrande aktivitet att försöka förhålla sig till någon slags hegemonisk feminitet, slipper jag i alla fall den svaghetsföraktande maskuliniteten.

Män och manlighet har varit på debattapeten i någon vecka, och en av de intressantaste inläggen (vilken summerar många andra) är den här. Speciellt de här meningarna gav mig mycket igenkänning:

Jag är emellertid ganska mätt på att nästan enbart höra kvinnor berätta för mig hur män är och hur mansrollen bör förändras eftersom fokuset då oftast ligger på konsekvenserna för kvinnor och inte för männen själva. Kvinnor behöver inte avhålla sig från att prata om det, men vissa berättelser kräver att man själv upplevt det man uttalar sig om.

På samma sätt känner jag alltid skepsis inför män som berättar för mig hur kvinnorollen bör vara, eftersom jag alltid slås av en känsla av att de har någon baktanke som endast tjänar till deras eget syfte. Därför skulle jag verkligen som man känna ett enormt behov av andra mäns berättelser om vad det är att vara människa i en samtid som kräver att man på olika sätt anpassar sig till mansrollen, hur illa eller väl man nu än klär i den. Jag kommer i det här inlägget fortsätta diskutera och vädra de tankar jag har om mansrollen, även om jag är kvinna, även om det är självklart så att jag intresserar mig av frågan i egenskap av att vara kvinna, men allt vad nu det ska innebära.

Förra veckan streamade jag ett avsnitt av Skavlan där Susanne Bier var på besök för att prata om sin nya film. However, innan hennes entré talade man om föräldraskap och om föräldrar "aktvitetar ihjäl" sina barn i den goda viljan att vara de bästa man kan vara för dem. Diskussionen hade föregåtts av en manlig journalists bildreportage där han gick på babysim, babysång och babysalsa med sitt barn. Så kommer Susanne in. Hon uttrycker avståndstagande mot detta att en man ska vara på det här sättet med sina barn. Hon säger att hon tycker det är osexigt, att män inte ska behöva vara kvinnor, allt medan hon skrattar under det att resten av gästerna ler och skruvar lite obekvämt på sig.

Det första jag tänker är att hon är helt ute och cyklar bananas. Jag tycker egenskapen "god förälder" är en vansinnigt attraktiv egenskap hos män. Det tyder på mognad, empati, omsorg och ansvarstagande. Min andra tanke är: varför i helskotta ska män bry sig om kvinnor tycker det är sexigt om de umgås med sina barn eller inte? Varför ska de behöva oroa sig för den bedömningen?? Jag hoppas att de inte gör det. För det tredje: det handlar för fanken inte om att män ska bli kvinnor. Det handlar om att mansrollen måste få expandera att innehålla "vara förälder, umgås med barn". Varför skulle inte det vara självklart?

Jag skrev tidigare om dokumentären "Ångrarna" och hur vacker jag tyckte den var. Det som stannat hos mig efteråt var främst det starka intrycket Orlando gjorde på mig, mannen som opererade sig för att bli kvinna, mötte mannen i sitt liv och gifte sig med honom, som efter sin skilsmässa bestämde sig för att operera sig igen för att aldrig ljuga om vem han var. Han hade tillslut funnit ro i den han var och accepterat sig själv; varken som man eller kvinna, utan något där emellan som inte fanns utrymme för när han varit yngre. Och det fick mig av någon anledning känna mig så stolt. Han var den han var, kvinnan i mannen, mannen i kvinnan. Han hade hittat sig själv där någonstans.

För det är verkar också vara den frågan som är svårast av alla, och som det verkar finnas rädsla för, fortfarande. Kvinnan och mannen i oss.

Krig är en sån annan företeelse som sätter frågan på sin spets. Jag har nyss läst en skildring av hur Sovjet slussade miljontals män i en meninglös slakt där de inte ens gavs identitetsbrickor. De var inget annat än kött menade att dö. Visserligen slog Rysslands armé de nazistiska armén, men vem är vinnare i ett krig där man uppskattar ha förlorat 25 miljoner medborgare? Tydligt var i alla fall de appeller till manlighet som användes för att motivera dessa unga män att gå med i kriget. Deserterade du var du en kvinna. Värre än döden. Din familj skulle straffas och du skulle vara för evigt hånad.

Och jag tänker att det säger så mycket om hur enormt stark denna sociala norm är och hur vi hellre möter döden än riskerar än att bli alienerade från vårt sociala sammanhang,
vår omgivning. På samma sätt som Orlando visste att han skulle bli om han levde ut sina feminina sidor, sin homosexualitet på 60-talet. Varför logiken i att istället bli kvinna blir uppenbar.

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll.

Uppdatering: Här är ännu ett intressant inlägg i frågan!

Godnatt, krya på er

Jag hade länge vetat om pappas operation. Jag var glad att han skulle göra den. Förstorad aorta! Vad bra att de hittade det i tid! Nu kommer allt att gå bra, sen kan han få den där ryggoperationen han behöver så mycket. Men hjärtat först, alltså! Bra det!

Han ringde mig dagen innan. En idiotisk tanke om att det kunde vara sista gången jag hörde hans röst skärpte min hörsel för hur han talade, hans speciella tonregister. Jag blev arg på mig själv för att jag försökte lägga det på minnet.

På kvällen för operationen försökte jag arbeta. Men telefonen låg vid datorn som ett utropstecken, ett minne om vad som hände. Bara den inte ringde. Så länge den inte ringde var allt bra. Den ringde. Mamma gråtandes, något hade gått fel, ett kranskärl hade lossnat och pappa hade åkt in på operation igen.

Då kände jag hur något föll inom mig och gick i bitar. Hulkandes vandrade jag fram och tillbaka i mitt lilla korridorsrum, hundra mil från det operationsbord där min pappa låg och blödde. Under underliga frossbrytningar var jag tvungen att erkänna hur rädd jag varit, hur mycket jag gömt undan rädslan bakom mina glättiga "allt kommer bli bra!". Jag var den ensammaste, mest vilsna inför insikten att jag kunde förlora honom. Jag visste att om han dör, då förlorar jag förståndet.

Någon timme senare ringde mamma. Allt verkade ha gått bra. Senare, mitt i natten, ringer min bror. Med rösten sprucken av gråt kunde han bekräfta: allt hade gått bra.

Idag har mamma och syrran varit och hälsat på honom. Han hade verkat åldrats 20 år på en natt, men han satt upp. Skäll fick han för att han skrämt oss så mycket. Lätt förvirrad av drogerna hade han önskat att de skulle krya på sig när de började klä på sig för att gå.

-Hejdå då pappa, vi ses imorgon.
-Ja godnatt!

hade han svarat, gubben, mitt på dagen.

Den ofrivillige antropologen

Varje gång jag reser, låt det vara till Danmark eller Frankrike eller andra världsdelar och platser far far away, tvingas jag alltid till ett tillstånd av antropologism i det avseendet att det alltid är den förändrade situationen för mig som kvinna som skapar de största kulturkrockarna, missförstånden och lustiga och olustiga möten med andra (män). Det här tillståndet av närmast kulturell chock påminner mig ofta om hur konstruerade de sociala koderna för könen är.

Här listar jag några exempel på interaktion som ofta orsakar förvirring (och irritation):

- Han betalar. Inte ens då min franske pojkvän inte hade pengar då han betalade sin svindyra universitetsutbildning var det på tal att jag skulle betala. Jag bad, skrattade, påpekade det absurda (jag har ju för faaaan pengar) men icke. Den enda gång jag tjatade till mig att få betala blev det dålig stämning. Jag insåg att rationella argument var lönlösa eftersom konventionen inte baserade sig på rationella anledningar.

- Han öppnar dörrar. Vilket är rätt trevligt, ända tills du öppnar dörrar för honom. Då infinner sig en lätt pinsam situation som påminner dig om att öppnandet av dörrarna inte egentligen handlar om artighet, utan är en ritualiserad handling menar att upprätthålla skillnaden mellan könen. När du öppnar dörren för honom i tron att ni är jämlikar kan du istället snällt få flytta på dig för att ritualen kan göras igen på rätt sätt. Till allas genans.

- Han hälsar olika på kvinnor och män. Jag har en vän som rest mycket i Ryssland, där män i en samling endast tar andra män i hand och ignorerar kvinnor. Vilket lämnar en känsla av att inte finnas till. (Visste ni förresten att kvinnor dricker öl ur sugrör i St. Petersburg? Min vän trodde inte sina eyes när hennes öl kom in. Hon sket i sugröret. Att vara utlänning lämnar visst utrymme till excentritet.)

- Han tilltalar dig på gatan på ett nedlåtande sätt. I Frankrike kastade en man en sedel på mig efter att påpekat att mina ben var läckra. För att visa vad han tyckte jag var värd, antar jag. Jag upplevde överhuvudtaget att gatans lag där i högre grad liknade djungelns. En gång väste en man åt mig att han skulle spöa mig. Eftersom jag vid tillfället inte förstod franska antog jag han sa något sexistiskt, fnös åt honom och gick iväg. Jag bara "skit ner dig". Så här i efterhand tror jag min reaktion kan ha räddat mig.

- Han förstår inte nej. I Frankrike upptäckte jag och mina vänner att våra nej till inviter inte respekterades eftersom vi inte visste hur man säger nej. Har ni tänkt på sättet man inte säger "nej" rätt upp och ned i Sverige? Istället lindar vi in nejet i en massa "det var vänligt, men jag är inte intresserad, tack för komplimangen, det var snällt". Vilket av fransmännen tolkade som "Ja, kanske!". Vi lärde oss av fransyskorna att vara mer "Casse-toi!"



Kanske har ni fler exempel? Det jag ofta tänker på när jag kommer hem, är att alla dessa olika konvenanser och regler gör mig också medveten om hur de också finns hemma. Skillnaden här är egentligen att vi döljer dem bättre. Ibland har jag känsla av en skenjämlikhet. Ibland tänker jag att vi kommit skitlångt. Jag vet inte.

Jag hittar saker i mitt hem från mina tidigare älskare. Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. T.ex:

R, ditt plektrum hittade jag under sängen. Ett 1 mm Jim Dunlop. Jag jagade en lika stressad spindel som jag och där låg det. Jag slänger det. Ok? Dina händer på min kropp hände en gång, sen aldrig mer.

F, jag hittade iof mina tofflor men du lånade dem alltid, jag köpte på den där militäraffären i Sion i Schweiz. De är blåa och militärfärgade flip-flops jag köpte för att vara redo för sommaren vi hade framför oss. Som aldrig blev. Dina händer på min kropp var en sensation.

H, dina jongleringsbollar står fortfarande i hyllan. Jag har ännu inte lärt mig att jonglera. Kanske nån gång. Dina händer på min kropp var fantastiskt försiktigt vackra.

Nu ska jag fortsätta röja i lägenheten tillsammans med minnena.

Ångrarna

Innan den tas bort rekommenderar jag alla varmt att se denna vackra dokumentär om könsbyte. Tankegnistorna bara flyger efteråt.

http://svtplay.se/v/2164465/angrarna

Sexualintrig: svaret

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg till vilken jag författade ett svar så långt att jag insåg att det passade sig bättre i inläggsform. Jag kände att kommentaren förtjänade ett utförligt svar eftersom den riktade giltig kritik mot den delen av min text som skrevs i affekt. Mitt svar här kommer fokusera på vikten av att tala om skillnaden mellan att utsätta någon för något och missförstånd eftersom det är där jag tror kärnan i meningsskiljaktigheten ligger.

Så här skriver anonym om den delen av mitt inlägg där jag beskrev att jag rasade över frågan hur vi ska närma oss utan att vara rädda att kränka varandra, eftersom vi vet när vi närmar oss på ett respektfullt sätt och inte:

Här tycker jag att du verkar utgå från din subjektiva verklighet och trycker den rakt ner i halsen på läsaren som en objektiv sanning. Nej alla VET inte hur man ska våga närma sig någon utan att riskera att göra ett övertramp som lämnar en obehagskänsla eller andra ärr. Och hur VET jag detta? Jo för att att det är min verklighet, däremot så kan jag ju inte VETA om det är någon annans verklighet.

Varje gång jag möter trakasserier och bemöter det med protest får jag svaret (om jag får svar) att "de inte kunde veta att jag skulle ta så illa upp" eller "det var inte meningen". Anledningen till att det gör mig rasande är att situationen inte VAR ett "hoppsan jag råkade ta dig på brösten". Tvärtom hade de som avsikt att kränka min fysiska integritet; för det har ofta handlat om grova övertramp: inte lätta smekningar utan hårdhänta nypningar, knytnävar som hårt klämmer om mitt kön så att tårar börjar rinna av smärta, gärna utom synhåll för andra för att hindra vittnesmål. Men mina förövare kunde lätt avfärda situationen med argumentet att det var ett missförstånd. Det gör mig rasande att det går att undkomma ansvar genom att hävda missförståndet och att jag endast kan hävda mitt ord mot hans, eftersom det så tydligt för mig funnits ett uppsåt.

I sociala interaktioner sker missförstånd. Det händer, och det är egentligen inte ett problem om vi förklarar våra gränser, ber om ursäkt och efter klargöranden respekterar de gränser vi inte först var medvetna om. Men det jag beskrev i mitt inlägg handlade inte om missförstånd. Det handlar om uppsåtliga handlingar där avsikten ÄR att förminska någon eller göra något man VET är mot den andres vilja. Jag tror att målet är maktberusningen i att skrämma någon, att ta någons kropp i besittning då personen så lätt kränks genom kroppen då jagets och identitetens gränser sitter i denna kropp. Det handlar också om kvinnors (ofta, vare sig det är ett biologiskt faktum eller en kulturell föreställning) relativa fysiska underlägsenhet gentemot män, och den faktiska situationen av att vara maktlös i en hotfull situation mot någon som så enkelt kan beröva en rätten till bestämmandet av den egna kroppen, om de vill. Möjligen ligger tjusningen vissa män känner i att agera hotfullt: Valet ligger hos honom att göra som han vill, att vara respektfull eller inte. De flesta kvinnor kan endast hoppas på att män (och kvinnor) inte vill kränka andra. Där i ligger också all makt.

De allra flesta gånger jag blivit utsatt för trakasserier har det varit av en individ i en grupp män, vare sig jag är ensam eller befinner mig i en grupp med andra kvinnor (alltid färre än männen.) Det finns inget jag är så rädd för som män i grupp. Det verkar ske en märklig dynamik där jag som kvinna inte längre förstås som person i den situationen, utan som medel för individen i gruppen män att hävda sin position i sin grupp. Jag menar att detta kan ha att göra med konstruktionen av maskulinitet gentemot andra män vilken kan se helt annorlunda ut i andra situationer.

Anledningen till att jag blir rasande handlar om att dessa män utsätter mig (och andra) för något de inte skulle acceptera att bli utsatta för själva. Däri ligger också paradoxen. Som jag skrev i förra inlägget handlar detta tack och lov om undantag, men när det händer river det en reva i min trygghet och skakar mig eftersom det påminner mig om något; "Just det, jag är inte en person, jag är kvinna, och att vara kvinna är att aldrig riktigt få bestämma över den egna kroppen".

Jag skrev också om det ansvar vi har inför det sätt vi närmar oss varandra, vilket också gäller det ansvar vi har att definiera våra gränser för andra. MEN: jag hävdar å det starkaste att det överliggande ansvaret handlar om hur vi behandlar andra. Det blir absurt att säga att andra har ansvar för att inte bli kränkta genom att tydligt formulera var dessa gränser för acceptabelt beteende går. Det är egentligen så enkelt, och det är det jag vill komma fram till:

Det är så lätt att behandla andra väl. Jag vägrar en diskussion som tippar över till hur lätt det är att kränka andra, för det är så lätt att inte kränka andra. Allt som behövs är lite respekt.

Sexualintrig och offentliga trakasserier

Elin Grelsson skrev en intressant krönika kring sin egen rädsla i det offentliga rummet och möttes av många reaktioner av igenkänning och misskänning. Jag har själv lagt ned mycket tankekraft på detta fenomen och hävdat här att det behövs mycket mer forskning om kvinnors rädsla och upplevelser av trakasserier i det offentliga rummet. Det lilla jag hittat kommer ur en amerikansk kontext men det har även gjorts internationella studier som visat att trakasserier i offentligheten är ofta så vanligt förekommande att det tillhör kvinnors vardag. För att hantera denna vardag skapar kvinnor strategier vilka även Elin benämner: att inte möta blickar, att inte bege sig till vissa platser, att aldrig äntra dansgolvet ensam. Det jag reagerar på i Elins inlägg är på samma sätt som henne, den implicita aspekten av deltagande i ordet "intrig" - jag delar Elins ilska mot att ett försök att undvika närmanden ska utmålas som en interaktion, som om det skedde mellan två jämlika agenter.

Men jag menar också, även om jag hävdar att generaliseringar kring utseende och beteende hos kvinnor som blir utsatta är fruktlösa eftersom det kommer vara godtyckligt vem som utsätts, att trakasserier ÄR något som sker mer eller mindre som undantag i de flestas vardag. Detta kommer skilja sig från land till land och säkerligen från andra variabler som socio-ekonomisk bakgrund, men faktum kvarstår att det händer praktiskt taget alla kvinnor någon gång eller tillräckligt ofta för att det ska vara något som MÅSTE studeras närmare, om det inte ska fortsätta vara en nästintill tvivelaktig erfarenhet. Med detta menar jag inte att ifrågasätta erfarenheter av ofta förekommande trakasserier, utan en önskan om ökad förståelse och kunskap kring varför det existerar skillnader. T.ex undrar jag om feministisk debatt och kamp kring kvinnors rättigheter i högre grad skapar samhällen där kvinnors kroppsliga integritet respekteras mer, eller om tvärtom en högre feministisk medvetenhet resulterar i ett försök att "återställa ordningen" genom en ökad otrygghet för kvinnor i det offentliga rummet?

Att slippa en vardag av svårdefinierbara, oönskade närmanden är lika befriande som att dra av sig ett par kliande strumpbyxor som hela dagen påmint en om att man har en rumpa och en kropp. Att bara få vara borde vara målet för en politisk kamp om rätten till kroppslig integritet. Frågan är vilket logik som ligger bakom dem som utsätter andra för oönskade närmanden? Jag är övertygad att nyckeln till lösningen på problemet ligger i svaret på den frågan, inte i hur kvinnor bör undvika att dra till sig önskad uppmärksamhet.

Så hur ska vi våga överhuvudtaget närma oss varandra utan att vara rädda för att trakassera någon? kanske man kan fråga sig. Och den frågan gör mig alltid rasande. Jag är övertygad om att man VET, jag VET när jag närmar mig någon på ett respektfullt sätt och när jag inte gör det. Jag VET när jag närmar mig någon för att boosta mitt eget ego eller när jag faktiskt intresserar mig för den andres känslor och person. Allt annat är att tillskriva människor ett icke-ansvar för sina handlingar mot andra som utmynnar i en syn på manlig och kvinnlig sexualitet som är (eller borde vara) utdaterad.

Så, för att sammanfatta: att använda strategier för att undkomma oönskade närmanden är inte en interaktion, eftersom det implicerar två likställda aktörer. Det behövs mer kunskap om kvinnors upplevelser av trakasserier i det offentliga rummet för att dessa erfarenheter inte ska vara något svårdefinierbart eller nästintill tvivelaktigt. Vardagen är förhoppningsvis inte våldsam för de flesta, men erfarenheterna av våldsamheter är tillräckligt frekventa för att det bör kastas ljus över vad det handlar om egentligen och vad det säger om kvinnlig och manlig sexualitet och kvinnor och mäns olika handlingsutrymme i det offentliga rummet.

Lyckan och separationen

Jag är flyttad utan att vilja inse det. Två platser mellan kroppen och resväskan. Tv:n visar mutskandaler som motsägelsefullt påminner mig om kärleken till staden jag lämnat.

Känslan av att kunna flyga och rädslan inför magplasket kvarstår. Igår första arbetsdagen på det skrämmande drömjobbet. Med ölen och stoltheten i blodomloppet greppade jag micken och ylade Dolly Parton's "9-5" på haket, med mina vänner sjungandes med, mina största fans, de människor för vilka jag är hejarklack.

Lyckan omger mig från alla håll och jag vet inte var jag ska få plats med den. Jag har inte sytt tillräckligt stora fickor att rymma både den och rädslan.