söndag 3 oktober 2010

Sexualintrig: svaret

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg till vilken jag författade ett svar så långt att jag insåg att det passade sig bättre i inläggsform. Jag kände att kommentaren förtjänade ett utförligt svar eftersom den riktade giltig kritik mot den delen av min text som skrevs i affekt. Mitt svar här kommer fokusera på vikten av att tala om skillnaden mellan att utsätta någon för något och missförstånd eftersom det är där jag tror kärnan i meningsskiljaktigheten ligger.

Så här skriver anonym om den delen av mitt inlägg där jag beskrev att jag rasade över frågan hur vi ska närma oss utan att vara rädda att kränka varandra, eftersom vi vet när vi närmar oss på ett respektfullt sätt och inte:

Här tycker jag att du verkar utgå från din subjektiva verklighet och trycker den rakt ner i halsen på läsaren som en objektiv sanning. Nej alla VET inte hur man ska våga närma sig någon utan att riskera att göra ett övertramp som lämnar en obehagskänsla eller andra ärr. Och hur VET jag detta? Jo för att att det är min verklighet, däremot så kan jag ju inte VETA om det är någon annans verklighet.

Varje gång jag möter trakasserier och bemöter det med protest får jag svaret (om jag får svar) att "de inte kunde veta att jag skulle ta så illa upp" eller "det var inte meningen". Anledningen till att det gör mig rasande är att situationen inte VAR ett "hoppsan jag råkade ta dig på brösten". Tvärtom hade de som avsikt att kränka min fysiska integritet; för det har ofta handlat om grova övertramp: inte lätta smekningar utan hårdhänta nypningar, knytnävar som hårt klämmer om mitt kön så att tårar börjar rinna av smärta, gärna utom synhåll för andra för att hindra vittnesmål. Men mina förövare kunde lätt avfärda situationen med argumentet att det var ett missförstånd. Det gör mig rasande att det går att undkomma ansvar genom att hävda missförståndet och att jag endast kan hävda mitt ord mot hans, eftersom det så tydligt för mig funnits ett uppsåt.

I sociala interaktioner sker missförstånd. Det händer, och det är egentligen inte ett problem om vi förklarar våra gränser, ber om ursäkt och efter klargöranden respekterar de gränser vi inte först var medvetna om. Men det jag beskrev i mitt inlägg handlade inte om missförstånd. Det handlar om uppsåtliga handlingar där avsikten ÄR att förminska någon eller göra något man VET är mot den andres vilja. Jag tror att målet är maktberusningen i att skrämma någon, att ta någons kropp i besittning då personen så lätt kränks genom kroppen då jagets och identitetens gränser sitter i denna kropp. Det handlar också om kvinnors (ofta, vare sig det är ett biologiskt faktum eller en kulturell föreställning) relativa fysiska underlägsenhet gentemot män, och den faktiska situationen av att vara maktlös i en hotfull situation mot någon som så enkelt kan beröva en rätten till bestämmandet av den egna kroppen, om de vill. Möjligen ligger tjusningen vissa män känner i att agera hotfullt: Valet ligger hos honom att göra som han vill, att vara respektfull eller inte. De flesta kvinnor kan endast hoppas på att män (och kvinnor) inte vill kränka andra. Där i ligger också all makt.

De allra flesta gånger jag blivit utsatt för trakasserier har det varit av en individ i en grupp män, vare sig jag är ensam eller befinner mig i en grupp med andra kvinnor (alltid färre än männen.) Det finns inget jag är så rädd för som män i grupp. Det verkar ske en märklig dynamik där jag som kvinna inte längre förstås som person i den situationen, utan som medel för individen i gruppen män att hävda sin position i sin grupp. Jag menar att detta kan ha att göra med konstruktionen av maskulinitet gentemot andra män vilken kan se helt annorlunda ut i andra situationer.

Anledningen till att jag blir rasande handlar om att dessa män utsätter mig (och andra) för något de inte skulle acceptera att bli utsatta för själva. Däri ligger också paradoxen. Som jag skrev i förra inlägget handlar detta tack och lov om undantag, men när det händer river det en reva i min trygghet och skakar mig eftersom det påminner mig om något; "Just det, jag är inte en person, jag är kvinna, och att vara kvinna är att aldrig riktigt få bestämma över den egna kroppen".

Jag skrev också om det ansvar vi har inför det sätt vi närmar oss varandra, vilket också gäller det ansvar vi har att definiera våra gränser för andra. MEN: jag hävdar å det starkaste att det överliggande ansvaret handlar om hur vi behandlar andra. Det blir absurt att säga att andra har ansvar för att inte bli kränkta genom att tydligt formulera var dessa gränser för acceptabelt beteende går. Det är egentligen så enkelt, och det är det jag vill komma fram till:

Det är så lätt att behandla andra väl. Jag vägrar en diskussion som tippar över till hur lätt det är att kränka andra, för det är så lätt att inte kränka andra. Allt som behövs är lite respekt.

14 kommentarer:

christina sa...

"Det finns inget jag är så rädd för som män i grupp. Det verkar ske en märklig dynamik där jag som kvinna inte längre förstås som person i den situationen, utan som medel för individen i gruppen män att hävda sin position i sin grupp."

Du är så bra på att pinpointa den där känslan! Har känt samma sak länge men inte kunnat samla ihop tankarna kring det förrän när jag läste detta.

christina sa...

jag måste kommentera lite mer:

jag kan också tycka att en människa har, eller borde ha, ett ansvar för att ta reda på var en annan människas gräns går innan den gör något. det du beskriver (knytnävar och hårda nyp) är ju ställt utom allt tvivel, men även i lägen där det inte är lika uppenbart borde ansvaret falla på utövaren. precis som vi har skyldighet att känna till lagen och förväntas agera i enlighet med den tycker jag att det är konstigt att (en del) människor inte känner skyldighet gentemot andra. som du skriver, lite vanlig respekt är allt som behövs.

Noni sa...

Ååååååh vad jag avskyr detta ansvarsbefriande. Män veeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet inte hur de ska bete sig!!! Och detta förbannade ansvarsbefriande av de hankönade startar redan under de tidiga skolåren, med lärare och fritidspersonal som viftar bort pojkars ageranden mot flickor med förklaringar som "han är bara kär i dig" eller "han är pojke, dom gör såna saker". Precis samma förhållnigssätt florerar i våra rättssalar, där allt fokus vid våldtäktsmål riktas mot huruvida gärningsmannen skulle kunnat veta om det trettonåriga offret under sitt medvetslösa tillstånd, ville bli penetrerad av 7 medelålders män samtidigt eller ej.

Samhället sänder ut signaler om att människor av hankön inte behöver ta något ansvar för sina handlingar, vare sig de är sju år gamla och drar en flicka i håret, eller om de är 14 år gamla och klämmer sina klasskamrater på brösten, eller om är 45 år gamla och våldför sig på ett barn som de själva försatt i ett värnlöst tillstånd med hjälp av alkohol. Det spelar ingen roll om vi tatuerar in meningar i stil med "jag vill inte att någon tafsar på mig!" i våra pannor, männen kan då skylla på att de inte hade sina glasögon på sig, alternativt har dyslexi och därmed inte visste om vi ville eller ej. Svenska män är varken djur eller talibaner, de är bara precis som Anonym, insocialiserade i ett samhälle som betraktar dem och behandlar dem som om de vore det.

Hur ska vi då få bukt med detta? Hur ska vi förmå våra hankönade att inse att de inte är ansvarsbefriade vad gäller sina handlingar och ageranden mot kvinnor (för när det exempelvis gäller felparkering eller skattebrott så är deras egenansvar totalt, enligt samhället)? Mitt bidrag till förändring är att uppfostra min son till att passa sig djävlig noga för att råka bli en våldtäktsman, men jag hinner tyvärr inte gå in på det här och nu efterson yrvädret precis vaknade. Men jag skrev för länge sedan ett litet inlägg om det hela i vår blogg (följ den bifogade länken för vidare info)

http://sniffthis.blogg.se/2010/march/min-son-ar-ingen-sexualforbrytare.html


Glitterfittorna, fortsätt kör så det ryker!

Pvh sa...

Hej och tack för ditt svar Anna! Det var jag som skrev under utan att skriva under på ditt inlägg "Sexualintrig och offentliga trakasserier".

Åter vill jag säga att det du skriver är bra och jag tror jag förstår vad du menar. Däremot så tror jag att du förenklar något som är ganska så komplext i följande stycke: "Det är så lätt att behandla andra väl. Jag vägrar en diskussion som tippar över till hur lätt det är att kränka andra, för det är så lätt att inte kränka andra. Allt som behövs är lite respekt."

Jag tror att om du är uppväxt med att det är respektfullt av en man att fälla ner sittringen på toasitsen efter användande så blir det din sanning. På samma sätt som om det ses som ”omanligt” för en man att fälla ner sittringen på toasitsen så blir det en sanning för personen. I fallen av grova övertramp så är det ju klart mycket lättare att se vart gränsen går. Fast de allra flesta kränkningarna ligger nog i gråzonen och där av skulle jag vilja säga precis tvärtemot dig ovan och påstå att det är så lätt att kränka någon. Eller kanske rättare sagt att det är så lätt hänt att någon kan känna sig kränkt. Jag skulle också vilja påstå att det inte går att veta vad som får en person att känna sig kränkt. Detta kan dessutom förändras över tid. Titta t.ex. på fallet som uppmärksammats i pressen om den unga kvinnan som sökte upp en man och ville bli hans ”slav”. Så länge hon rör sig i kretsar där beteendet inte stigmatiseras eller problematiseras så kanske hon inte känner sig kränkt men då det börjar skrivas om henne så kanske hon känner sig kränkt. Kanske inte av vad som hände mellan henne och mannen utan av vad som skrivs om henne i efterhand. Jag vet ju såklart inte detta men jag skulle känna mig väldigt kränkt om jag blev problematiserad och stigmatiserad i media.Vad jag vill ha sagt med detta är att vi helt enkelt inte kan veta hur en annan person upplever något.

Pvh sa...

Fortsättningen...

Kan vi inte veta hur någon annan upplever något så kan vi inte heller veta om personen kommer att känna sig kränkt eller inte. Respekt är inte helt lätt då det kan vara så olika vad vi ser som respektfullt bemötande. Jag tror att vad gäller respekt så är det viktigt just att vi erkänner respekt för varandras olikheter. Så jag skulle önska att det var som du skriver att: "Det är så lätt att behandla andra väl. Jag vägrar en diskussion som tippar över till hur lätt det är att kränka andra, för det är så lätt att inte kränka andra. Allt som behövs är lite respekt." Fast jag tror att det är så att:

Det är så lätt att någon kan känna sig kränkt. Bara en själv kan veta hur något tas emot. Det är bra om vi kan ta diskussionerna direkt. Förklarar vi för varandra hur vi uppfattar det som sägs så ökar vi förståelsen för varandra.

Sen tycker jag det är viktigt att göra skillnad på att känna sig kränkt och att bli kränkt. Bara för att jag känner mig kränkt innebär inte alltid att någon har kränkt mig. Däremot så är det alltid jag som äger tolkningsföreträde till hur jag känner.

Det är intressant att läsa det du skriver Anna, tack för givande läsning!

intersektionellsolidaritet sa...

Ärligt talat hur svårt kan det vara att skilja på rätt och fel. Det är väl något de flesta lär sig. Hur svårt kan det vara med lite sunt förnuft. Ingen vill troligtvis ha sin integritet kränkt så varför göra det mot andra?

Anna Tholl sa...

Tack för alla intressanta kommentarer! Jag tänker nu att mina inlägg kring frågan inte ska trivialisera de "gråzonshändelser" som upplevs obehagliga för kvinnor i det offentliga rummet. Även om en del mina upplevelser har varit av det grövre slaget, bidrar de tillsammans med de mer subtila övertrampan till min känsla av otrygghet, varför alla händelser är viktiga i sammanhanget. Exempelvis har jag några gånger varit med om att män som suttit bakom mig i bussar eller tåg vidrört mitt hår. Detta är inte kränkande eller upprörande handlingar, men tillsammans ger de en effekt av otrygghet eftersom min kroppsliga integritet inte respekterats (frågan är också, varför gör man så? vad får man ut av det?).

Så jag är ledsen, Pvh, men jag håller inte riktigt med om din tanke, som jag skulle kalla nästintill värderelativism, och vidhåller vid att det inte är så komplicerat. Det jag tryckte på var att jag är övertygad om att de som utsätter mig för övergrepp, vare sig det handlat om lätta beröringar eller knytnävar, har gjort det med medvetenheten om att det är handlingar som inte respekterar min rätt till att bestämma över min kropp. Jag menar också att kvinnor i större utsträckning pga detta förstår sina kroppar som inte helt deras.

Vad gäller flickan som talats om i medierna menar jag att det faktum att hon anmält den åtalade talar för att känslan av kränkning existerade innan skriverierna, även om de möjligen bidragit till olustkänslor på andra sätt.

Annars verkar det som att vi i stort håller med varandra, med tanke på att vi båda ser en nödvändighet i kommunikation.

Anna Tholl sa...

Nu undrar jag också, kan det vara så att det existerar människor (män) som inte anser att kvinnors kroppar tillhör dem på samma sätt som de tillhör dem själva? Att kvinnokroppen är något som i högre grad fungerar som tillhörande även andra? Jag argumenterar för att det finns en belöning i kränkningen, en slags lust- eller maktkänsla kanske, men kanske finns det en uppfattning om att man har större rätt till vissas kroppar?

Intressant så det förslår, det här.

EN HÄRLIG PERSON sa...

Jag gillar er.

Patrik sa...

"Nu undrar jag också, kan det vara så att det existerar människor (män) som inte anser att kvinnors kroppar tillhör dem på samma sätt som de tillhör dem själva?"

I någon mening är det tveklöst så, men inte så genomtänkt som du uttrycker det. Frågan dyker inte upp i deras huvuden. Jag var likadan när jag var tio. De flesta växer ur det.

Vad gäller originalfrågan så vill jag svära på att nej, jag vet verkligen inte hur man närmar sig en främmande kvinna samtidigt som man försäkrar sig om att det inte är oönskat. Därför gör jag det aldrig.

Anna Tholl sa...

Patrik: Jag tror inte heller att förståelsen av den kvinnliga kroppen som inte helt tillhörande dem själva är något medvetet, uttalat. Makt är mer subtilt än så. Och om det nu är som jag tror, att sexuella trakasserier och kränkningar är så vanliga att de bör närmare undersökas som samhällsfenomen, sätter det påståendet att "de flesta växer ur det" i en något annat ljus.

Det låter osannolikt att du skulle aldrig närmar dig kvinnor. Jag antar att du menar i en avsikt av romantiskt närmande? I så fall låter det minst sagt trist att du inte skulle göra det. Jag blir gärna närmad av män, och kvinnor. Jag antar att en bra tumregel för närmande är att agera så som man skulle önska själv bli bemött.

Patrik sa...

Det behövs inte särskilt många som gör sånt för att incidenterna och offren ska bli många.

Hur osannolikt det än låter så är det så. I bästa fall tycker hon bara det är drygt med en kille till som ska stöta på henne och kan man aldrig få vara i fred, i värsta fall känner hon sig direkt störd och antastad. Jag är inte precis ensam om det här heller, de andra bara märks mycket mer.

Agnes sa...

Anna Tholl:

Flickan ni talar om anmälde aldrig mannen. Det är en av sakerna som är anmärkningsvärda med fallet. Det var hennes mamma som gjorde det, utan den sexuellt myndiga dotterns godkännande.

Anna Tholl sa...

Agnes: Intressant. Möjligen kräver det en diskussion i ett annat sammanhang än här, bara.