Varje gång jag reser, låt det vara till Danmark eller Frankrike eller andra världsdelar och platser far far away, tvingas jag alltid till ett tillstånd av antropologism i det avseendet att det alltid är den förändrade situationen för mig som kvinna som skapar de största kulturkrockarna, missförstånden och lustiga och olustiga möten med andra (män). Det här tillståndet av närmast kulturell chock påminner mig ofta om hur konstruerade de sociala koderna för könen är.
Här listar jag några exempel på interaktion som ofta orsakar förvirring (och irritation):
- Han betalar. Inte ens då min franske pojkvän inte hade pengar då han betalade sin svindyra universitetsutbildning var det på tal att jag skulle betala. Jag bad, skrattade, påpekade det absurda (jag har ju för faaaan pengar) men icke. Den enda gång jag tjatade till mig att få betala blev det dålig stämning. Jag insåg att rationella argument var lönlösa eftersom konventionen inte baserade sig på rationella anledningar.
- Han öppnar dörrar. Vilket är rätt trevligt, ända tills du öppnar dörrar för honom. Då infinner sig en lätt pinsam situation som påminner dig om att öppnandet av dörrarna inte egentligen handlar om artighet, utan är en ritualiserad handling menar att upprätthålla skillnaden mellan könen. När du öppnar dörren för honom i tron att ni är jämlikar kan du istället snällt få flytta på dig för att ritualen kan göras igen på rätt sätt. Till allas genans.
- Han hälsar olika på kvinnor och män. Jag har en vän som rest mycket i Ryssland, där män i en samling endast tar andra män i hand och ignorerar kvinnor. Vilket lämnar en känsla av att inte finnas till. (Visste ni förresten att kvinnor dricker öl ur sugrör i St. Petersburg? Min vän trodde inte sina eyes när hennes öl kom in. Hon sket i sugröret. Att vara utlänning lämnar visst utrymme till excentritet.)
- Han tilltalar dig på gatan på ett nedlåtande sätt. I Frankrike kastade en man en sedel på mig efter att påpekat att mina ben var läckra. För att visa vad han tyckte jag var värd, antar jag. Jag upplevde överhuvudtaget att gatans lag där i högre grad liknade djungelns. En gång väste en man åt mig att han skulle spöa mig. Eftersom jag vid tillfället inte förstod franska antog jag han sa något sexistiskt, fnös åt honom och gick iväg. Jag bara "skit ner dig". Så här i efterhand tror jag min reaktion kan ha räddat mig.
- Han förstår inte nej. I Frankrike upptäckte jag och mina vänner att våra nej till inviter inte respekterades eftersom vi inte visste hur man säger nej. Har ni tänkt på sättet man inte säger "nej" rätt upp och ned i Sverige? Istället lindar vi in nejet i en massa "det var vänligt, men jag är inte intresserad, tack för komplimangen, det var snällt". Vilket av fransmännen tolkade som "Ja, kanske!". Vi lärde oss av fransyskorna att vara mer "Casse-toi!"
Kanske har ni fler exempel? Det jag ofta tänker på när jag kommer hem, är att alla dessa olika konvenanser och regler gör mig också medveten om hur de också finns hemma. Skillnaden här är egentligen att vi döljer dem bättre. Ibland har jag känsla av en skenjämlikhet. Ibland tänker jag att vi kommit skitlångt. Jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Testa att vara blondin i Tunisien. Det enda som får dig att vara i fred är en mans sällskap. Då hälsar inte ens de män du pratat mycket med på dig.
Mvh telefontrakasserades av de lokala förmågorna i flera år efter den veckans semester, true story
file under: inlägg man vill bomba genusnytts kommentarer med.
Ja, visst brukar ett antifeministiskt argument vara att män "tvingas" upprätthålla normer och beteenden som syftar till att ställa kvinnor på pidestal, likt öppna dörren och vara artig? Där dessa normer och konvenanser istället bör ses som ritualer menade att upprätthålla skillnaderna mellan könen, vilket i förlängningen också möjliggör hierakiseringen mellan könen. Det jag hoppades peka på med inlägget var hur dessa normer inte är på något sätt nya för mig som svensk kvinna, endast obekväma för mig i min föreställning som det jämlika subjektet.
åh jisses vad jag känner igen mig. Det är bara att du kommer till amerikanska södern så är det som du beskriver (och jag kommer ihåg från min vistelse i ) Frankrike. Hela iden med "hålla upp dörren om man är först framme vid dörren" går bort när man är här. Jag ställde till det rätt mycket i början när jag inte förstod att jag skulle lämna företräde till första mannen som höll dörren åt mig så jag skulle gå igenom, Samma sak med hissen, kvinnor ska gå först in och först ut.
Vad gäller "split the tab" eller "jag betalar trots att jag är kvinna" ... eh... not so much. Det är väldigt svårt, trots att jag tjänar helt ok, att få igenom det hela. Jag tror att det som jag stör mig mest på är att det är en underliggande, trots allt, "jag har ju betalat så du som kvinna får underhålla mig lite nu..." även om många inte alls menar det så - dom är bara uppfostrade med att kvinnor tjänar mindre och behöver bli omhändertagna.
Kasnke det mest irriterande är när jag pratar med mina amerikanska tjejkompisar härifrån, dom som bekräftar att dom vill bli försörjda - vill ha en man som ger dom möjligheten att vara riktiga kvinnor och hemmafruar trots deras utbildning och nuvarande jobb. Det är helt enkelt en enorm kulturkrock. Annat kan jag inte kalla det. Och jag förstår lite mer nu (efter att ha undersökt deras skilsmässolagar) att det är så det är, dom står inte på bar backe om dom blir lämnade... men det är rätt skumt trots allt.
(ledsen för den långa kommentaren, jag har läst många inlägg men aldrig kommenterat förr)
Ingen ursäkt nödvändig! Dina erfarenheter är jätteintressanta.
Skicka en kommentar