Godnatt, krya på er

Jag hade länge vetat om pappas operation. Jag var glad att han skulle göra den. Förstorad aorta! Vad bra att de hittade det i tid! Nu kommer allt att gå bra, sen kan han få den där ryggoperationen han behöver så mycket. Men hjärtat först, alltså! Bra det!

Han ringde mig dagen innan. En idiotisk tanke om att det kunde vara sista gången jag hörde hans röst skärpte min hörsel för hur han talade, hans speciella tonregister. Jag blev arg på mig själv för att jag försökte lägga det på minnet.

På kvällen för operationen försökte jag arbeta. Men telefonen låg vid datorn som ett utropstecken, ett minne om vad som hände. Bara den inte ringde. Så länge den inte ringde var allt bra. Den ringde. Mamma gråtandes, något hade gått fel, ett kranskärl hade lossnat och pappa hade åkt in på operation igen.

Då kände jag hur något föll inom mig och gick i bitar. Hulkandes vandrade jag fram och tillbaka i mitt lilla korridorsrum, hundra mil från det operationsbord där min pappa låg och blödde. Under underliga frossbrytningar var jag tvungen att erkänna hur rädd jag varit, hur mycket jag gömt undan rädslan bakom mina glättiga "allt kommer bli bra!". Jag var den ensammaste, mest vilsna inför insikten att jag kunde förlora honom. Jag visste att om han dör, då förlorar jag förståndet.

Någon timme senare ringde mamma. Allt verkade ha gått bra. Senare, mitt i natten, ringer min bror. Med rösten sprucken av gråt kunde han bekräfta: allt hade gått bra.

Idag har mamma och syrran varit och hälsat på honom. Han hade verkat åldrats 20 år på en natt, men han satt upp. Skäll fick han för att han skrämt oss så mycket. Lätt förvirrad av drogerna hade han önskat att de skulle krya på sig när de började klä på sig för att gå.

-Hejdå då pappa, vi ses imorgon.
-Ja godnatt!

hade han svarat, gubben, mitt på dagen.