Saknaden och tyngden

Varje kväll när jag kommer hem till min tillsynes överdimensionerade lägenhet försöker jag inte gå under av min saknad. En månad från att ha flyttat ifrån och rummen ekar. Jag vistas aldrig i mitt vardagsrum.

Efter första lönen kom konsumtionen. Och med den åts en del av timmarna upp. Jag behövde saker, tyckte jag, och kom hem dag efter dag med grälla plastpåsar fulla med gardiner, lampsladdar, nya skärbrädor, krukväxter och tavelpluggar. Sen var allt upphängd, monterat, uppskruvat och placerat. Då gick jag till matlagningen. Kassarna som kånkades hem innehåll nu istället matlagningsyoghurt, kikärtor, färsk basilika, osaltat smör och mandlar. Trehundra matlådor inlagda i frysen senare och ensamheten sipprade in.

Min lägenhet är för tyst. Jag hör inga andra människor. Inte deras spolanden, steg över parketten, inte strilandet från deras duschar. Jag har en fläkt som ylar när det blåser.

Jag saknar er så mycket att jag tror jag går sönder.