Känslan för Smilla

Det var egentligen inte meningen att jag skulle läsa igenom Peter Høeg's Fröken Smillas känsla för snö igen. Jag plockade bara upp den för att ha något att läsa i sängen, så som jag alltid gör, i helgen då jag bott hos syrran. Som alltid sögs jag in i handlingen och kunde inte dyka upp igen förrän sista sidan var läst.


Varför älskar jag Fröken Smillas känsla för snö? Jag läste boken första gången som tonåring och visste att den skulle få en speciell plats plats i mitt inre bibliotek. Jag läste den igen några år senare under en kurs i modern litteratur och förvånades över att den betraktats som en deckarroman. Naturligtvis kan den läsas som det. Jag hade så starkt förknippat berättelsen med porträttet av huvudkaraktären och dess postkoloniala drag att jag inte lagt vikt vid den aspekten. Möjligen har detta att göra med att jag främst tänker på bokens första del - Staden - när jag tänker på Fröken Smillas känsla för snö.

Jag har tidigare skrivit om beskrivningarna av Mekanikerns matlagning och min fascination inför de matematiska uträkningarna av isbildning. Omärkligt kan boken göra sig påmind hos mig i olika sammanhang.

Det var porträttet av Smilla som fångade mig, och fortfarande fångar mig, mest. Men varför blir jag aldrig mätt på Smilla? Egentligen är hon inte speciellt trevlig. Precis som Mersault, min andra stora litterära hjälte, har hon faktiskt nästintill asociala drag som gör henne trubbig. Efter att återigen läst bokens andra del - Isen- ser jag tydligare de delar av Smilla som egentligen inte är vackra: hon är våldsam, kall och beräknande. Jag mindes att det var något stort i att en kvinna kunde porträtteras av en man på detta sättet. Att vi kan känna varandra så väl. Samtidigt blir det tydligt: hennes maskulina sidor vägs upp av hennes känslor för pojken och mekanikern. Samt hennes fåfänga för kläder. Jag minns diskussionen kring en samlagsscen jag hade med min lärare i litteraturvetenskap: han hade doktorerat på Ivar Lo Johanssons författarskap och hade en bild på en bister Majakovskij uppsatt på sin dörr. Han tyckte inte om den. Jag visste precis vilken han menade. Samma scen beskrivs i en passage i Anja Snellman's Rädslans geografi.

Men vad som fängslar mig med de båda karaktärerna, Smilla och Mersault, är deras reaktioner på händelser i deras omgivning, och deras värdighet i hur de hanterar förlust. Mersault är en mördare, det är det ingen tvekan om. Ändå har jag alltid funnit hans dom absurd, eftersom den verkar baseras i högre grad på hans förmodade kyla inför sin mors död än för handlingen att skjuta araben i sig. Smilla går till botten med Esajas död till avgrundens gräns. Den som säger att ingen av dom älskade har fel.

Jag älskar båda karaktärerna av olika och samma anledning. Båda finns i mig. Ändå förstår jag dem inte. Jag längtar efter den sortens frihet Mersault ger uttryck för och en del av mig önskar jag kunde vara mer som Smilla.