måndag 15 november 2010

Verkligheten revisited

Med Mona Sahlins avgång pratar politikerna i rutan om förnyelse, journalister och andra tyckare pratar om socialdemokratins kris. Debatten tyckts kretsa kring socialdemokratins misslyckande i att förhålla sig till den s.k. nya verkligheten. Jag hänger inte med i problembeskrivningen. När ska denna verklighet ha överrumplat oss? Förra valet? Det här valet? Igår? Idag?

Jag ser inte att verkligheten ser särskilt annorlunda ut. Arbetarklassen går fortfarande till sina jobb. Klassen är i hög grad feminiserad och etnifierad, männen på fabriksgolvet tjänar bra och allt bättre i takt med högerpolitiken. Att appellera till arbetare handlar dock inte bara om ekonomiska villkor. Vi kan prata om löner och det ökande plånbokstänkandet där enkla identitetspolitiska poäng kan plockas, men om positionen arbetare endast definieras utifrån den ekonomiska positionen så borde ju allt vara frid och fröjd med en högerregering, också för vänstermänniskor?

Samtidigt som denna verklighet sägs ha ändrats radikalt, vilket tydligen också helt gått förbi normal- och överbegåvade sossar i detta land, har högerregeringen stulit vänsterns projekt och begrepp och gjort dem till sina. Arbete, rättvisa, jämlikhet. Att (höger-)ledarsidor och diverse proffstyckare vill se en högersväng förvånar mig inte, vad som däremot förvånar mig är avsaknaden att misstänksamheten kring krav som dessa. I vilka ärenden vill man se en s-högersväng?

Jag är uppriktigt ledsen över Sahlins avgång. Jag, som alltid tidigare röstat på vänstern röstade på s i det här valet. Det hade aldrig hänt om Sahlin inte var partiledare, eller att hotet om sd:s intåg i riksdagen var stor (tji fick jag ändå) eller för den delen att en stark socialdemokrati var nödvändig. Jag röstade s, trots att jag tidigare i år (1:a maj) stod och sjöng på kafe 44 om sossar som luktar skit. Typ radikal och glad. Om sossarna behövde förnyelse så var det i mina ögon Sahlin som stod för den. Jag vet inte om socialdemokratin i Sverige kommer gå samma öde till mötes som brittiska labour och den tredje vägen. Jag förstår kraven på en socialdemokrati som måste nöja en allt bredare medelklass, men det gör mig så jävla ledsen i ögat. Jag röstade på s i min övertygelse om att de i grunden är ett arbetarparti. Kalla mig lurad, kalla mig naiv men för mig har socialdemokratin aldrig varit ett champagnesocialistiskt projekt.

När jag var i Kiruna här om veckan var jag på museum som visade foton ur stadens historia. Bilder på möten där människor samlats utan för folkets hus, med banderoller som krävde arbetstidsreglering (8 h arbetsdag) och allmän rösträtt. Det var bilder som vittnade om storstrejken 1909, människor som väntade på August Palms första besök. Bilder på män som arbetade i gruvan, rallarmän som lade malmbanan. Jag blev tårögd när jag tittade på alla bilder.



Hur förändrad är verkligheten egentligen?
Min pappa ska snart ska byta ut båda höfterna p.g.a ett tungt kroppsarbete i hela sitt 57-åriga liv. Min mamma har redan bytt ut sina ryggkotor p.g.a tunga lyft inom vården. Förstår ni? KROPPSARBETE. De har aldrig nånsin varit på väg någon annanstans bland alla s.k skitjobb som jag eller ni nånsin har innehaft och det är de inte ensamma om. Om socialdemokratin vänder kappan efter högervindarna kommer bilden ovan utgöra en rest av en gammal tid och i framtiden kommer människor gapandes fråga om solidaritet, socialism och omfördelningspolitik verkligen någon gång funnits.

Uppdatering:
Efter Zizeks föredrag i tisdags på södra teatern och efter att ha läst en kommande text av densamme menar jag att mina nostalgiska återblickar till August Palm, storstrejker och arbetare handlar om att hitta tillbaka till verkligheten. I texten som länkas ovan använder Zizek Stalins liknelse för socialistisk kamp i början av 1900-talet med bergbestigning:
han inte talar om att sänka tempot på framskridandet [...] utan om att klättra ned till utgångspunkten: det gäller att börja från början, inte från den avsats som man uppnått i ett tidigare försök

4 kommentarer:

Anna Tholl sa...

Jättebra skrivet. Jag blev också ledsen när jag hörde om hennes avgång. Jag måste säga att hon aldrig varit min favoritpolitiker, men jag har alltid känt att hon är kompetent och ansåg att hon gjorde ett bra jobb under valrörelsen. När jag lyssnade på diskussioner kring Mona inför valet blev jag ledsen. En liberal finansvalp visade upp en bild på Mona inklippt i en porrfilmsscen på en fest. Jag baxnade inför det ogenerade sexistiska påhoppet. Andra menade att "de alltid röstat på s, men inte nu". Självklart fanns det sexism inblandat. Bilden av en ledare är möjligen ännu alltför starkt kopplad till maskulinitet. Susan Faludi argumenterar för att ett land i perioder av kris gärna vänder sig mot traditionellt ledarskap i form av "den starke mannen". Möjligen såg vi något liknande här.

Sen irriterar jag mig på oförmågan hos S att se att de inte utgör ett trovärdigt alternativ till högerpolitiken genom att vända kappan. Möjligen kommer vi se en utveckling likt den labour genomgick med sin "tredje väg" (blä). Jytte Gutland menar att man bör sluta fokusera på trygghet och soicaldemokratins histora utan att precisera vad detta betyder. Men med en regering som monterar ned vårt trygghetssystem är det precis vad som behövs.

Fröken Sverige sa...

Tack! Så bra.

intersektionellsolidaritet sa...

Problemet med vänstern idag är att den är är oförmögen att tänka nytt och samtidigt bevara välfärdstaten. Vissa är så nostalgiska och drömmer tillbaka till hur vänstern mobiliserade folk förr. För att göra det använder man sig av en förenklad retorik som bara tar hänsyn till klass, men inte kön och etnicitet.
Andra delar av vänstern, som högerfalangen inom S vill gå högerut och underminera hela välfärdsbygget om än på ett lite mer humant sätt än vad alliansen vill.

Kerstin sa...

Anna T: Det blev ganska tydligt i porträttet av Österberg i DN att socialdemokratin nu famlar efter en riktig karakarl, en trygg gestalt som har byggt sitt eget hem, spik för spik. Österberg är en kopia, utåt sett, av den där Alfons-gestalten Reinfeldt står för. En som lutar sig lugnt tillbaka och egentligen inte gör några uttalanden! Har ni tänkt på det, Reinfeldt som ledare är väldigt osynlig? Känns som han stretsamt går upp i talarstolen ibland. Men inga debattartiklar, aldrig ute och pratar.

Sosse är det sista jag är i hjärtat, men precis som du säger: vi behöver en stark socialdemokrati som står som motkraft till den nedmontering av välfärdsstaten som sker. Alltså, alternativen den politik som på 1990-talet för alltid omdanade svensk politik måste ha en vettig kurs vänsterut.

Fröken Sverige: Tack tack!

Intersektionell solidaritet:
Ja, jag vet, du har rätt. Just därför skrev jag i inlägget att arbetarklassen i hög grad är feminiserad och etnifierad idag, vilket som du beskriver kräver nya verktyg. Mina nostalgiska återblickar beskriver mer än känsla för en svunnen tid, än att de står för en återgång till denna typ av stelbenta politik.