Kommunikationen som försvann i diskussionen om kommunikationen

En sak som slog mig, när jag hade en diskussion med Kerstin kring våra möjligheter att nå “fri och jämlik” sexualitet i en värld där maktrelationer genomsyrar vår vardag, är hur processen kring #prataomdet betonat vikten av kommunikation, och att vi genom kommunikationen kan nå förändring. Jag har verkligen trott på detta. Det fantastiska som jag sett i prataomdet är inlägg där människor skrivit: jag ska aldrig göra så igen. Jag ser ett hopp om en ny respekt för sin och andras kroppar och sexualitet.

Men så inser jag något som gör mig nedslagen. Det var insikten att i många av de berättelser som framkommit under prataomdet (och i berättelser från människor i mitt liv) har det inte saknats kommunikation. Tvärtom. Så som i Assangefallet har en tydlig och rak kommunikation verkat förebåda de sexuella handlingarna: ”jag vill ha kondom, jag vill inte göra det här, jag vill inte att du gör det här, jag vill hellre göra det här”.

Ändå har det hänt.

Vad jag ser som mest nedslående i berättelserna från #prataomdet är hur kvinnor berättar om sina förvåning och handlingsförlamning när deras kommunikation inte gått fram. Jag ser så många berättelser om att inte vilja ställa till bråk, göra inte situationen till ett problem. Att ha sex fastän man har ont, för inte störa hans väg mot orgasm. Att inte skrika för att inte bli våldtäktsoffret. Att inte fråga honom efteråt: varför blev det så här? Jag ser fortfarande så många berättelser av kvinnor som skyddar män från att bli någon som gjorde något mot dem. För vi vill så gärna lita på män. Vi vill inte tro att de skiter i våra känslor och vår vilja. Vi älskar dem, vi älskar sex, vi vill nå ett sexpositivt samhälle utan skam och skuld, där kvinnor och män jobbar tillsammans för att nå detta. Vi vill så gärna tro att när det inte blir så, så sker det på grund av ett missförstånd.

Så varför, när kvinnor lärt sig läxan att ta sitt ansvar och berätta hur de vill ha det, blir de inte lyssnade på? Och varför får kvinnor, när det ändå händer, igen veta att de bör ta ansvar för sin sexualitet? Borde man inte få höra: det du var med om var inte ok. Borde vi inte fråga oss, varför gör man något mot någon som sagt att den inte vill just detta?

Kan vi prata om det?