Du vinglar, ser i kors, frågar hur jag mår. Jag svarar bra. Himlar med ögonen, gör allt för att mitt kroppspråk ska tala sitt tydliga språk: du är inte välkommen nära mig igen. Mitt inre rationale är att lägga armarna om dig och hångla upp dig mot väggen så som jag gjorde allra första gången. Samma ställe. Men du är inte välkommen hit. Du kommer aldrig mer mig nära, aldrig göra mig glad av din vinglande gång i min lägenhet sent en fredagskväll, hur du tar av dig kläderna, och hur du i sömnen omfamnar mig på det sätt som egentligen inte var menat för mig.