Buffy - kärlek och kritik

Nånting har hänt i bekantskapskretsen. Vi har långsamt börjat nördifierats. Det började med att mina vänner i den förra staden bestämde sig för att pröva rollspel. Tärningar beställdes och spelkvällar bestämdes. I mitt eget fall handlar det om att jag den senaste veckan plöjt igenom två säsonger av Buffy the vampire slayer.

Ok, kom igen, jag vet att ni älskar Buffy. Och innan jag skriver något annat måste jag erkänna: det gör jag också, sort of i alla fall. Serien är kanske inte det nördigaste man kan komma på, och jag är medveten om alla analyser gjorda av hur cool serien är, hur mycket den betytt för inte minst queer-rörelsen, men samtidigt: en serie om vampyrer, demoner, häxor och high school-flickor? Kom igen. Den är nördig, om än på ett coolt sätt (no need to say att nörd är det nya cool kanske).


Jag kände till lite vad Buffy handlade om innan jag gick igenom säsong fem och sex (samt en del av den sista säsongen) då jag har sett enstaka avsnitt ur de tidigare säsongerna: jag visste vilka Scooby-gänget var, att Buffy förälskat sig i en vampyr som lämnade serien och senare fick en egen spin-off, att Willow var häxa och lesbisk, att det hängde någon blonderad vampyr i Buffys hasor som en förälskad hundvalp samt att en engelsman fungerade lite som hennes mentor.

Men djupare än så var inte mina kunskaper. Så jag bestämde mig för att enlighten my self genom att streama avsnitten i min ensamhet (M har varit i Olso och i Dalarna på retreat hela veckan så mina nörderier har fått fritt spelrum). Första intryck: detta är liiiiite för töntigt. Och ändå; jag ville inte sluta titta. Jag insåg, att om man bara accepterar seriens förutsättningar (att den har som målgrupp ca 14-åringar) kan man upptäcka precis hur charmig, humoristisk och faktiskt, jag ska använda ett utslitet ord här: mångbottnad serien ändå är. Man börjar identifiera sig med och tycka om karaktärerna snabbt, vilket ändå är rätt skickligt gjort av en serie som handlar om en tjej som spenderar nätterna med att göra round-houses i solar plexus på illa sminkade demoner.

I sjätte säsongen inleder Buffy en relation med den blonderade vampyren Spike, vilket jag kommer fokusera på i denna text (även om det också gungar rejält i de andra karaktäreras relationer med uppbrott och död). Spike började ganska tidigt för mig lysa som seriens kanske viktigaste stjärna vid sida av Buffy. Mycket av seriens humoristiska potential hänger på den här karaktären, och faktiskt anser jag att denna döing är kanske den mest levande figuren av dem alla. Han är den karaktär som verkar utvecklas i mest komplex riktning och uppvisar sidor av både löje och igenkänning, styrka och svaghet, djävulskap och samtidigt väldigt mycket emotion, varför denne vampyr framstår som den kanske absolut mest mänskliga av dem alla. Man riktigt längtar lite till nästa gång han dyker upp i bild och rör till situationen.



Så lite plot: Efter att Buffy återuppstått från döden (säsong 5) verkar hon uppleva en depression där hon tvivlar på sin mänsklighet (mitt hjärta sved i igenkänning när hon gråtande bönfaller Tara att bekräfta att det måste vara något fel på henne, för hon känner sig inte som sig själv). Spike, som inte kan döda människor eftersom han har ett chip inopererat i huvudet (vad är det med amerikanska serier och inopererade chip?) som aktiverar smärta när han gör någon illa, befinner sig i en liknande situation som Buffy då han kan inte vara monster men inte heller människa. När de inleder en relation äcklas Buffy av sig själv, samtidigt som hon inte kan låta bli och menar att hon endast kan känna något när hon är med honom. Som tittare såg man det komma miles away och kan inte undgå att idenitifiera sig med Spike’s olyckliga kärlek. Ändå känner man lite som inför en vän som förälskar sig i någon man vet inte är bra för denne, kanske kan liknelsen ”en missbrukare” av något slag måla en god bild (ett mycket klassisk romantiskt tema). Man känner samtidig stolthet och sorg när Buffy till slut gör slut med Spike.

Så till det som slagit mig som problematiskt och därför värt att ändå analysera: faktumet att känslan av destruktivitet i Buffy och Spikes relation orsakas (förmodligen helt avsiktligt) av att de har ganska explicita sexscener; samt att Spike, efter att blivit avvisad av Buffy, försöker våldta henne i en ganska uttdragen (och rätt otäck) scen i hennes badrum, vilket skildras på ett sätt som lustigt och otäckt nog bidrar till att öka medkänslan för Spike.

Vad gäller det första: Sexscenerna mellan Buffy och Spike är som mest explicita i en mardröm Buffy har efter att hon tror att hon oavsiktligt dödat en människa, vilket bidrar starkt till känslan att deras relation drar henne ned i fördärvet. En av aspekterna jag finner mest töntig med serien är de ganska utdragna våldsscenerna, vilka i slagsmålen med demoner och vampyrer visserligen bidrar till en del komik, men som i deras relation är något störande. Spike och Buffy pucklar helt enkelt på varandra ganska mycket, och hon vinner praktiskt taget varje slagsmål (being the slayer and all). Att det infinner sig en känsla av att han ”vunnit” över henne när de till slut ligger första gången är väl något trist i sig. Bra nog slutar de slåss och börjar ligga mer senare, och jag blev faktiskt positivt överraskad av hur sexet skildras. Det görs både allvarliga och komiska referenser till avsugningar och skedsex (omg, något annat än missionären? så... verkligt) och tittaren serveras mången scener med Spikes bleka, vältränade lekamen. Men så till det jag störde mig på: Spike refererar i en scen till hur bra Buffy är i sängen, dvs att hon är väldigt aktiv. Men i de faktiska scenerna är det mest han som jobbar (en tydlig scen är den när han kommer förbi hennes jobb på hamburgerbaren där de smiter ut och kör en quickie mot husväggen. Hon ser mest uttråkad ut).

Man kan alltså tala om Buffy som sexuellt aktiv i serien men inte porträttera henne som det. Och så det faktum att deras aktiva sexliv faktiskt bekräftar (trist nog) att deras relation är destruktiv, varför jag får en känsla av att den amerikanska sexualmoralen aldrig egentligen överskrids i Buffy. Detta bekräftas i säsong sju där Spike genomgår helvetets alla kval för att få tillbaka sin själ, kommer tillbaka och inleder en helt ny relation till Buffy, med kärleksförklaringar (”you’re the one, Buffy”) och ömma omfamningar hela natten (inget hanky-panky), vilket också avgör att Buffy kan tillåta sig att erkänna sin kärlek till Spike innan han dör (naturligtvis) genom att uppoffra sig för det goda. En helt annan intimitet var alltså nödvändig för att tittaren skulle kunna godkänna deras relation; den rena kärleken.

Men så till våldtäktsförsöket, vilket oroar mig än mer (jag har skrivit om romantiserandet av våldtäkt förut här). Skriver man in ”Buffy” på youtube kommer man snart till en enorm mängd fanvideos av serien där en hel del porträtterar Buffy och Spikes kärlekshistoria (till skitdåligt musik oftast, wtf is up med dessa referenser till typ, Leona Lewis?). Jag roade mig en kväll med att gå igenom en del av dessa och inser att våldtäktsscenen ofta är del i dessa hemsnickrade musikvideos menade att porträttera deras kärlek. Vad som händer är helt enkelt att Spike, i vad man kanske ska tolka som desperat kärlek (urgh) försöker tvinga Buffy att ligga med honom för att få henne att känna något för honom igen, men misslyckas. Förfärad och äcklad av sin handling drar Spike iväg till Afrika för att vinna tillbaka sin själ (retreat kanske, höhö) och så börjar säsong 7.

Jag bekymrar mig verkligen varje gång våldtäkt romantiseras, och vad jag ser i fanvideosarna är en tydlig tendens till detta. Avsikten var helt säkert inte att romantisera, men ändå sker en viss erotisering av våldet. Som tittare påminns man om förståelsen av (mäns) okontrollbarhet. Man känner Spikes häftiga känslor och desperata olycklighet. Man känner med hans saknad. Och här börjar det bli otäckt. För våldtäktsmän är inte monster. Men våldtäkt är inte heller romantik. James Marsters, skådespelaren som gör Spike, sade så här i en intervju kring den scenen:

That was the hardest day of my life. I have turned roles down because they are rapists. It's something I don't even want to watch. If I even click on it on TV, I have to click it off or I'll put my foot through the screen... What you see on that screen is just my terror at having to do that scene. There's not really any acting going on and I haven't watched the scene. I've seen little clips. You know, 'previously on Buffy the Vampire Slayer.' They show it sometimes and I'm always like, 'Oh, God.' ... The writers are fabulous, but when I showed up on set that day I told them: 'Sometimes you guys just don't know what you do. You just do not know what you're asking us...' I'm proud of it artistically, but as a human being I never, never, never want to do a scene like that again and I will always refuse because I know what it does to me." [United Press International, June 11, 2003]

Måste säga att jag tycker han verkar vara en djävligt vettig person. Och jag hoppas att manusförfattarna fick något att tänka på.

Jag tycker såna här frågor att viktiga att ställa, för jag är övertygad om populärkulturens betydelse för oss. Vissa kanske kallar det moralpanik, jag kallar det att ta kulturella uttryck på allvar. På samma sätt som jag här ville problematisera förståelser av sexualitet i en populärkulturell referens är jag den sista att mena att samma referens inte kan ha oerhört mycket positiva och konstruktiva betydelser i en samtid. Som Johan Hilton skrev i en krönika om Buffy the vampire slayer i Bang no 1 2010 (nördnumret):

Redan ett par avsnitt in i denna franchiseanpassade lågbudgetseriens första säsong (...) visade det sig att det här var något helt annat än den sedvanliga patriarkala fantasin om en snygg actiondominatrix i spandex à la Wonder Woman. Här fanns både ett utpräglat genusmedvetande och, faktiskt, en i populärkulturell dräkt maskerad samhällskritik.